Då samhället gått från industrialism till postindustrialism och från industrikultur till kulturindustri, behöver dess kritiker söka nya vägar.

Lars Sund skriver om den norske författaren Kjartan Fløgstad som gjort upp med arbetarlitteraturens traditionella realism.

En tioårig pojke springer genom ett pastoralt västnorskt fjordlandskap till ett hemman uppe på fjället. Han följer stigar, åkerrenar, skogsbryn, hoppar över en bäck, passerar den stora stenen där hans söndagsskolelärarinna en gång påstått sig ha sett djävulen själv; han löper längs en säterväg, snavar och faller men kommer upp igen, och upprepar hela tiden det bud han skickats att framföra när han kommer upp till fjällhemmanet Høysand: Jag skulle hälsa från XXX att han farbror Selmer kan få sig ett skift på fabriken. Men Selmer måste skynda sig, han ska komma i dag på eftermiddagen klockan tre!

Den norske författaren Kjartan Fløgstads roman Dalen Portland har en effektfull inledning: med hjälp av en namnlös tioårig pojkes ben för Fløgstad läsaren rakt in i berättelsen om hur bondsonen Selmer Høysand någon gång i slutet av 1930-talet rycks ur en agrar naturahushållning och integreras i den nationella och internationella samhällsekonomin; från den sommardag som skildras i de inledande kapitlen ska Selmers framtid, arbete, krafter, lojaliteter och klassmedvetenhet knytas till kapitalismens ekonomiska system, bildligt och bokstavligt talat inkarnerat i Union Carbide Corporations mangansmältverk i Sauda på Västlandet i Norge.

Samtidigt fungerar den detaljerade skildringen av pojkens slingriga väg uppför fjället som ett slags underförstådd litterär programförklaring, en tydlig signal om vad läsaren kan vänta sig av romanen. Redan på första sidan ser ett par kvinnor som är i färd med att byka pojken springa förbi och den äldre konstaterar att ”om det är sant som det är sagt, att det är av barn och dårar man får höra sanningen, så tycks nu inte vägen bort från osanningen precis vara den genaste och lättaste att ta sig fram på. Det är bara att försöka följa spåren efter den där [pojken], så lär man varsna att det blir många omvägar att gå.”

* * *

Dalen Portland blev Kjartan Fløgstads litterära genombrott och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1977. Fløgstad debuterade 1968 med en diktsamling, Valfart, som markerade starten på ett av Nordens i både bokstavlig och bildlig bemärkelse stora författarskap – fyra decennier efter debuten omfattar Fløgstads verkförteckning drygt 40 titlar i nästan alla tänkbara genrer: förutom dikter och romaner har han gett ut novellsamlingar, essäer, reseskildringar, pamfletter, dramatik, lyriktolkningar (bland annat Pablo Neruda och kubanska poeter), en bok om arkitektgruppen Snøhetta samt två hårdkokta kriminalromaner under pseudonymen K Villum.
Att Fløgstad även prövar kriminalgenren är symptomatiskt. Døden ikke heller och Ein for alle utgavs 1975 respektive 1976, drygt 20 år innan den skandinaviska deckarboomen på allvar drabbade oss. Ännu i medlet av 1970-talet betraktades deckare i huvudsak som triviallitteratur, även om situationen höll på att förändras, inte minst tack vare Maj Sjöwalls och Per Wahlöös realistiska polisromaner om kommissarie Martin Beck och hans kolleger. Fløgstads utflykt i kriminallitteraturens då alltjämt tämligen suspekta utmarker måste ses som ett medvetet försök att pröva vad genren har att erbjuda en författare med en tydlig vänsterideologisk agenda. På samma vis utforskar Fløgstad under 70- och 80-talet systematiskt andra populärkulturella yttringar som gangsterfilm och tecknades serier (typiskt nog heter en av hans essäsamlingar Loven vest for Pecos, en anspelning på Vilda västern och dessutom titel på ett seriealbum om Lucky Luke, cowboyen som drar revolvern snabbare än sin egen skugga). På samma gång är en västerländsk kanon – representerad av ett brett spektrum av (företrädesvis) döda vita män från Marx till Ibsen och Mann till Bachtin – ständigt lika närvarande i hans böcker. Blandningen av högt och lågt, realism och fantasteri, absurditet och allvar, folkliga ordlekar och lärda betraktelser är central i Fløgstads litterära program.
Sina intentioner lyckas Fløgstad realisera fullt ut i Dalen Portland. Här har han hittat fram till ett litterärt språk som på en gång är suggestivt och exakt och äger den omisskännliga personliga ton och auktoritet som kännetecknar all riktigt bra litteratur. Med sitt bruk av varierande stilnivåer, ständiga perspektivskiften, drastiska skrönor och magisk realism spränger Fløgstad realismens bojor och släpper sin text fri att, likt en nyfiken hund, utforska efterkrigstidens norska verklighet. Typiskt för Dalen Portland är de karnevalistiska inslagen – som när Fløgstad i ett avsnitt låter yrkesskoleleverna i Sauda gissla det norska samhället i ett karnevalståg på den norska nationaldagen 17 maj. Den Michail Bachtin som skrev Rabelais och skrattets historia skulle ha nickat igenkännande åt texten. Säkert hade Bachtin också känt igen, och gillat, det avsiktliga drag av provisorium som präglar Dalen Portland. Ingenting är fullbordat och definitivt i romanen, många spår löper in i den och även ut ur den, som författaren Lars Andersson har påpekat. Läsaren inbjuds att följa spåren, framåt och bakåt, hon får chansen att bli medskapare i ett pågående litterärt projekt.

* * *

Kjartan Fløgstad är född 1944 och därmed jämnårig med den generation av författare som på 1970-talet ibland sammanfördes under beteckningen ”de nya norska socialrealisterna” – Tor Obrestad, Dag Solstad, Edvard Hoem, Espen Haavardsholm är några av de centrala namnen. I likhet med de norska socialrealisterna har Fløgstad sina ideologiska rötter i en uttalad marxistisk samhällssyn; också för honom förblir motsättningen mellan arbete och kapital den drivande kraften i samhällets utveckling. Fløgstad uttrycker sig mycket konkret härvidlag. För honom är det säregna uttrycket för moderniteten Fabriken, närmare bestämt ett smältverk djupt inne i en norsk fjord, ”som spyr ut røyk og utnyttar elektriske krafta frå dei regulerte fossefalla i nærleiken til å produsera halvfabrikata av ferrolegeringar eller aluminium” som det – på nynorska – heter i essäsamlingen Tyrannosaurus Text från 1988.

I mesteparten av det eg har skrive, er dette det sentrale bildet. Fabrikken som ein stygg og svart metaforprodusent, med ei krone av giftig røyk over seg … For meg har dette bildet skapt ein grunnleggande sympati for det industrielle moderniseringsstrevet, ja for kraftsocialismen, sjølv der den medfører vold, undertrykking och rovdrift på naturen,

skriver Fløgstad lite längre fram i samma essä.
Men i motsats till sina generationskamrater väljer Fløgstad bort den programmatiska socialrealismen för andra och mer dynamiska litterära uttryck. Bilden av Fabriken som modernitetens centrala symbol frammanas som redan antytts med fantasi och fantasteri, med skrönor och satir i den mångstämmiga romanen Dalen Portland och den ännu yvigare uppföljaren Fyr og flamme (Eld och lågor) från 1980, berättelsen om sjömannen, smältverksarbetaren, skojaren, suputen med mera Hans Attraa – gemenligen kallad Hertingen – och hans slingrande livsväg från det att han år 1900 föds ur sin mors mun fram till det att han mycket motvilligt slutar sina dagar åttio år senare. Parallellt med historien om Hertingen speglas Norges utveckling från ett bondesamhälle till industristat och välfärdsland i en närmast barockt utstyrd och associationsrik romantext som vimlar av groteska skrönor, halsbrytande infall och språkligt fyrverkeri, vilket givetvis fick fler än en kritiker att jämföra Fløgstad med de sydamerikanska magiska realisterna.
Den oförbränneliga Hertingen gör för övrigt comeback (som bifigur) när Kjartan Fløgstad 2006 på nytt återvänder till smältverket i Sauda med dess elektrolytugnar, flammande gasutsläpp och kvastar av rök ur skorstenarna i romanen Grand Manila. Men nu är världen och industristaden Sauda i grunden förändrade. Redan i Tyrannosaurus Text sätter Fløgstad ord på kärnan i denna omvälvning: samhället har övergått från att domineras av en industrikultur till att präglas av kulturindustri. Skiftet från industrikultur till kulturindustri betyder – med Fløgstads egen formulering – att ”den viktigaste teknologiske innsatsen ikkje lenger dreiar seg om å beherska naturen … men om å beherska sammfundet, beherska forholdet menneske imellom”. I det kulturindustriella samhället mister kulturen sin politiska roll som självständig kritisk instans utanför de institutioner som formar framtiden: musik blir muzak, nyheter blir newzak, litteratur blir litteraturzak (till exempel deckare); allt blir underhållning, kort sagt.
Ju bättre kommunikationen blir, desto mer värdelös är den, slår Fløgstad fast i förordet till essäsamlingen Tyrannosauras Tex. Massmedier gör kommunikationen total och därigenom omöjlig, masskommunikationen gör oss genomskinliga, ständigt utbytbara och till förväxling lika. En modern författare, verksam i det samhälle Fløgstad har benämnt Media Thule, skriver i ett desperat försök att undgå kommunikation – han är varken moralisk eller opportunistisk, varken pragmatisk, strategisk eller taktisk, men syntaktisk.

* * *

Få andra författare har skildrat övergången från industrikultur till kulturindustri skarpare och bättre än Kjartan Fløgstad, framför allt i romanen Det 7. Klima. Salim Mahmoud i Media Thule (Det sjunde klimatet), som kom ut 1986. Romanen är utformad som en fiktiv biografi över den pakistansk-norske musikern, artisten och sedermera författaren Salim Mahmoud och är samtidigt en halsbrytande satir över kulturindustrin och ett tidigt försök att ”dekonstruera” mediesamhället: Fløgstad vänder här – i förment postmodern anda – centrala påståenden om jagets och de stora berättelsernas död mot postmodernisterna själva. Han använder sig suveränt av de språkliga och berättartekniska verktyg han har till sitt förfogande, växlar ledigt stilnivåer, laddar sin vana trogen texten med hänvisningar till filosofi, semantik, lingvistik och populärkultur och ställer till med ständiga krockar mellan Occidenten och Orienten – Det 7. Klima är också en djupt kulturkritisk roman, i vars undertext det förefaller möjligt att hitta trådar till kritiker av den västerländska orientalismen som Edvard W Said. Det 7. Klima förblir ett av de centrala verken i Fløgstads författarskap, vid sidan av Dalen Portland, Fyr og Flamme och U3, där han genom sin hjälte Alf Hellot utforskar de schizofrena världsbilder som det kalla kriget pådyvlade oss alla som levde då.
Genom hela sitt författarskap har Fløgstad varit trogen sin speciella stil och sitt litterära program. Klassperspektivet är ständigt närvarande i hans romaner. Piloten Alf Hellot i U3 är född och uppvuxen i en norsk arbetarklassfamilj och stiger bokstavligt talat högt över sitt ursprung innan han, likt Ikaros, störtar mot en oundviklig död i sin F-104 Starfighter. Även om den postmoderna kulturindustrin försöker intala oss att klasskillnaderna är utplånade i ett medialt landskap där vi alla är jämställda (genom vår utbytbarhet) genomsyras och definieras dagens samhälle alltjämt av djupgående motsättningar. Redan i de tidiga romanerna återkommer Fløgstad gång på gång till det norska Arbejderpartiets svek mot dem partiet en gång representerade: när man läser om Fyr og flamme år 2010 är det bara alltför lätt att förstå orsakerna till att så många av den norska arbetarrörelsens barn och barnbarn väljer att lägga sin röst på det högerpopulistiska Fremskrittspartiet.

* * *

Det går förstås inte att göra mer än enstaka nedslag i Kjartan Fløgstads rika och mångförgrenade författarskap inom de begränsade ramar en tidskriftsartikel ger. Sammanfattningsvis ska konstateras att Fløgstads norska variant av magisk realism, hans associationsrika, omisskännligt ”fløgstadska” stil och den knivskarpa samhälls- och kulturanalysen i romanerna och essäböcker som Loven vest for Pecos och Tyrannosaurus Text pekar ut andra möjliga vägar än den traditionella realismens för litteratur med en uttalad ambition att kartlägga motsättningarna och klassklyftorna i ett samhälle som övergått från industriellt till postindustriellt; som ersatt sin industrikultur med kulturindustri.
Under de senaste åren har man kunnat notera ett nytt uppsving för arbetarlitteratur i hela Norden (ett tecken på det är också det specialnummer där den här texten ingår). Ett av de centrala problemen för en nyväckt arbetarlitteratur är – eller borde åtminstone vara – dess förhållande till sin egen realistiska tradition. Frågan blev föremål för debatt i Sverige under den gångna vintern, utgående från kritikern Hanna Hellbergs recension av Susanna Alakoskis roman Håpas du trifs bra i fengelset i Aftonbladet. Hellberg ifrågasatte Alakoskis realism och undrade om hon inte hade kunnat gestaltat sin roman bättre med andra litterära metoder?
Såvitt jag kunnat upptäcka hänvisade ingen av dem som deltog i debatten till Kjartan Fløgstad. Det var synd. En nyläsning av Fløgstad hade kunnat tillföra debatten åtskilliga argument.
Dessutom är det aldrig tråkigt att läsa honom.

Flera av Kjartan Fløgstads romaner föreligger i svensk översättning: Dalen Portland, Eld och lågor, Sjunde klimatet, Kniven på strupen, Finbul, Krona och klave och Paradiset på jorden. Helst ska han givetvis läsas på nynorska. Det är inte alls så svårt som man föreställer sig och rekommenderas livligt.