Ett snöpligt slut för en flicka med läshuvud? Ronja Boije ser många förtjänster i Sigrid Combüchens damroman där författarens tolkningsföreträde hamnar under lupp.
“I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ‘jag’.” Så avslutar Sigrid Combüchen sin roman Spill. En damroman och vi känner igen temat från den metagenre som blivit så omhuldad av den svenska samtidsromanen. Friktionen mellan verklighet och fiktion, överlappningarna, gliporna, förskjutningarna. Författarens tolkningsföreträde gentemot sina karakterer som ett etisk dilemma. Ett spännande evighetstema visst, men också en aning utnött.
I Combüchens variant är det i en brevväxling mellan författaren Sigrid Combüchen och den äldre kvinnan Hedwig Langmark som dragkampen om sanningen sker. Fast när den sker är det liksom i förbigående, liksom överslätande de få direkta konfrontationer som förekommer. Men så är också detta halvt outsagda något som präglar relationerna mellan flera av karaktärerna, samtidigt som välavvägda insinuationer låter ana vad som egentligen försiggår.
Innanför brevväxlingens ramverk finns karaktären Combüchens uppdiktning av tösen Heddas ungdomsår under 1930-talet, löst baserad på detaljer som Hedwig yppat om sin uppväxt och sin familj. Hedda växer upp under mellankrigstiden i den bildade borgarklassen i Lund, men tvingas småningom inse att de privilegier som följer av familjens sociala ställning enbart tillfaller hennes tre bröder. Istället får hon lov att göra det bästa av sömmerskeutbildningen och den torftiga inackorderingen i Stockholm som föräldrarna erbjuder henne, samtidigt som de gör sitt bästa för att ge henne dåligt samvete genom påminnelser om hennes plikter som dotter. Och om hon i början är förlamad av degraderingen så börjar hon efterhand ta för sig både av karriärmöjligheter och nyväckt kättja. Hon lyckas komma över några mindre filmroller och har ett passionerat förhållande med den äldre mannen Luigi. Nåja, läsaren förstår ju snabbt att en passion för en man vid namn Luigi knappast kan sluta väl, och efter ett knappt år i storstan är Hedda på smällen och tvungen att tråckla ihop ett äktenskap med den burduse men stabile Bror Lennart istället.
Ett snöpligt slut för en flicka med läshuvud och ambition menar Sigrid och däri består också konflikten mellan henne och Hedwig. Romantiteln pekar på vilken berättelse det är som Combüchen velat gestalta, nämligen en indignerad historia om hur en kvinnas begåvning går till spillo och hur nederlag är den nödvändiga följden av frihetsförsöken – en riktig ”damroman” á la 1880-talet, så som Georg Brandes spefullt uttryckte sig om den tidens kvinno(saks)författare. Men här protesterar Hedwig: ”Du tycks tro att jag blev hindrad från en karriär. Nonsens. /…/ Vad jag själv har missat har inte varit för de andras skull utan av lättja och kättja. Och vad är det för fel på det, om det var det jag skulle och ville göra av mitt liv?” Och genom sitt spel med metanivåer är det väl just detta som romanen försöker gestalta: hur andra människor alltid är suveräna subjekt, långt mer komplexa än våra tillskrivningar av motiv och känsloliv låter ana. Och om just denna fara, att vara indignerad å andras vägnar, lyckas Combüchens genomtänkta roman säga något bortom den utnötta metaleken.
Sigrid Combüchen: Spill. En damroman. Norstedts 2010.
Ronja Boije
