1,4K

Det är inte bara det tabubelagda ämnet som gör Nya Rampens & Institutets föreställning Conte D’Amour unik utan också det visuella och tekniska genomförandet, tycker recensenten.

För ett år sedan bjöds Baltic Circle-festivalpubliken på ett smakprov ur Nya Rampens och svenska Institutets aktuella samarbetsprojekt, kärlekssagan om en patriark och hans källarbarn. I maj i år hade Conte D’Amour premiär i Berlin, och förra veckan fick också vi här i Helsingfors äntligen se slutresultatet.

Nya Rampen och Institutet personifierar det här med postdramatisk teater (som de förra i en insändare i Hbl den 14.11 kritiserade den nygamla teaterprofessorn Dick Idman för att inte behärska); föreställningen är en avantgardistisk blandning av performance, videokonst och teater med inslag av predikan, lek och banala ballader. Dödläge och vakuum, upprepning och utbrott i två timmar och fyrtio minuter utan paus: krävande för konstnärer och publik. Tillåter man sig att absorberas av den absurda, pressande, suggestiva stämningen är verkan av detta helt hypnotisk och efteråt är man inte riktigt samma person man var när man gick in i salen.

Conte D’Amour är en sjuk berättelse; en sjukberättelse. Om den romantiska kärlekens och kärnfamiljens överideologi, om makt och förtryck, om fångenskap och offer och alternativa verkligheter. Och ja, om Josef Fritzl alltså, mannen som i över två decennier levde ett dubbelliv med en familj under och en annan ovanför markytan.

Det måste sägas: det är modigt att ta sig an ett så extremt, vedervärdigt tema. Och viktigt, för det är ju trots allt det konsten finns till för: att hjälpa oss att förstå det obegripliga i människan och världen, att ge oss utrymme och möjlighet att behandla det vi inte har ord för. Skådespelarna Jakob Öhrman, Rasmus Slätis, Elmer Bäck, Anders Carlsson och regissören Markus Öhrn ger inga svar, men det centrala är att våga fråga. Vad är ondska? Våga säga: titta på det här, vad ser du? Ich bin ein Opfer! Ja, vi ser – och är medskyldiga.

i ondskans källarhål

Föreställningen är en enorm provokation: den ifrågasätter hela institutionen Kärlek och det ägande av andra människor som denna förutsätter. ”I love you daddy” är det upprepade mantrat, och ”every story is a love story” heter det i en trailer. Det här kan man bara inte svälja; man tuggar och tuggar men det bara sväller och smakar allt värre. Provocerar gör också sexscenerna, men det vore ju omöjligt att göra en trovärdig föreställning om incest utan att gestalta sexet.

Det är inte bara det tabubelagda ämnet som gör föreställningen unik utan i lika hög grad det visuella och tekniska genomförandet. Jag vill nästan påstå att det inte är en teaterföreställning man får ta del av, utan en inspelning av en långfilm i en enda tagning. På scenen finns två våningar: inledningsvis har patriarken (Öhrman) roligt med sina kära i soffan på övre våningen, innan han genom hålet i köksskåpet kryper ner i källaren. Vad där sker döljs bakom ett halvt genomskinligt plastskynke. I stället får vi via två kameror följa med händelserna som projiceras på väggen i den övre våningen. (Implicerar det här att den övriga familjen visste vad som försiggick?)

Effekten är slående. Dels skulle man vilja riva ner skynket för att få se vad som ”händer på riktigt” – nu ser man bara skuggor och ljus – dels skapar filmandet en oerhört realistisk känsla: man tror snart att man i realtid följer med vad som sker i ondskans (kärlekens) källare. Än mer på grund av att det långa stunder inte händer något alls. Fascinerande, hypnotiskt och värst av allt: trovärdigt, verkligt – så här kanske livet i källaren tedde sig, år ut och år in.

Trots ångesten saknas inte humorn – nattsvart, så klart. Öhrmans utläggning om perspektiv – att det inte är så komplicerat det hela, att detta globalt sett är ett trivialt problem – är träffande. Öhrmans rollprestation kan för övrigt inte sägas vara annat än imponerande: intensiv, fysisk, aggressiv, galen. Carlsson är en grotesk fnittrande baby, Slätis en apatisk uppenbarelse som irriterar och griper. Tempot växlar hyfsat bra, och det är en lättnad att emellanåt få lyssna till Elmer Bäcks (dottern) bitterljuva sång. En av de finaste scenerna är de facto när patriarken för en stund lämnar källaren och Bäck i mörkret sjunger Joy Divisions Love will tear us apart.

När källarhörnet öppnas för den avslutande scenen blir jag slutgiltigt omskakad. I nästan tre timmar har vi tjuvtittat på helvetet, nu tvingas vi se att skuggorna i mörkret är av kött och blod. What a wicked game.

Sonja Mäkelä

Nya Rampen & Institutet: Conte D’Amour. Text: Anders Carlsson. Regi, scenografi: Markus Öhrn. Ljud, musik: Andreas Catjar. Kostym: Pia Aleborg. Ljus: Daniel Goody. På scen: Jakob Öhrman, Elmer Bäck, Rasmus Slätis, Anders Carlsson.