Det här är inte en recension. Det är en kapitulation, en trosbekännelse om man så vill. I skrivande stund är undertecknad så uppfylld av det Kristian Smeds har skapat på Nationalteatern att objektiviteten i denna text bör ifrågasättas.

Mr. Vertigo som handlar om drömmar och krossade dito, är så snyggt förverkligad att man tappar räkningen på gångerna man utbrister i ett åånää herregud wow. Stundvis vill man bara gråta – av lycka, av känslan att vara utvald och för att konsten kan vara större än livet. Till att börja med uppmanas alltså läsarna att ställa sig utanför det stora stenhuset i hopp om att någon stackare har tvingats avboka sin biljett (ja, pjäsen är slutsåld fram till jul).

Men till saken. Mr. Vertigo är baserad på romanen med samma namn av den amerikanske författaren Paul Auster. Romanens första mening ”Jag var tolv år gammal när jag för första gången gick på vatten” inleder också Smeds adaption, och det handlar alltså om inget mindre än en pojke som lär sig flyga. Den unge Walter (Tero Jartti) hittas i rännstenen av Mästaren Yehudi (JukkaPekka Palo) som tar honom under sin vinge (den bildliga; själv kan han inte flyga), fast besluten att göra honom till en stjärna kosta vad det kosta vill. Kostnaden är, föga oväntat, jaget. Showbusiness innebär att brytas ner och byggas upp igen enligt publikens önskemål. Man lockas att likställa skådespelaryrket med att flyga: en publik väntar sig under av artisten och det gäller att leverera. Precis som Walt, måste en god skådespelare lämna sig själv för att ge publiken det den vill ha. I bästa fall kan det lyfta.

Regissören Kristian Smeds har plockat romanens mest symbolladdade partier och därmed utelämnat ett stort sjok av dess slut. Därtill har han infogat en rad egna associationer och sidospår för att skapa något helt nytt. Referenserna till det finska kultur- och teaterlivet är många och träffande i sin raljerande ton. Stundvis stiger skådespelarna ur sina roller; nästa stund kastas man tillbaka till 1920-talets USA.

Smeds har samlat ett gäng skandalöst proffsiga personer på och ”bakom” scenen. Jartti som underpojken Walt är ett fynd. Hans kroppsanvändning och mimik överraskar och övertygar kontinuerligt, om de så ger uttryck för järnhård smärta eller ljuv lust och njutning. Tea Ista bevisar att hon är en fabulös komedienn som ohämmat driver med sin lott som passé-diva. Hon spär på så hejdlöst i de absurda monologerna att publiken utbrister i spontana applåder. I den andra akten är det Kristiina Halttu (fru Witherspoon) som får stå i strålkastarskenet. Esa-Matti Long står för flera mindre roller, inte minst den överförfriskade hillbillyn i en av Walts shower.

Jazzmusikern Verneri Pohjola med kollegerna Aki Rissanen och Joonas Riippa skapar en suggestiv, än melankolisk, än hektisk stämning, och trions närvaro på scenen är oumbärlig. Ljuset av Pietu Pietiläinen och video- och ljudplaneringen av Ville Hyvönen är extremt stiliga och scenografin av Kati Lukka är vintage-vemodig i vacker vaudeville-anda.

Publiken som sitter på fel sida om ridån snurras runt runt, i mörker eller stickande strålkastarsken, i dödstystnad eller elektrohekt. Svindelframkallande i sig, och när järnridån ut mot salen går upp och man beskådar allt det sammetsröda, med en liten person någonstans mellan raderna, darrar ens verklighetsuppfattning på ett nästan oroväckande sätt.

Den kritik man kan framföra gäller den andra akten: efter den långa pausen lyfter det inte riktigt, främst på grund av den förbryllning som orsakas av att storyn om Walt har övergivits till förmån för fru Witherspoons privata livbesvikelse.

Men när vi alla sedan står på scenens roterande mitt, tätt intill varandra i jazztrions hypnotiska toner, uppstår en sällsam stämning. Så här intim är teater sällan. Slutet är abrupt, öppet, och stegen ner för trappan stapplande. Omtumlad undrar man vad man egentligen varit med om.

Verkligheten är relativ och du själv bestämmer dess gränser. Och flygandet? Ja det ni.

Sonja Mäkelä

Nationalteatern: Mr Vertigo. Text: Paul Auster. Regi, manus: Kristian Smeds. Översättning: Jukka Jääskeläinen. Musik: Verneri Pohjola, Aki Rissanen, Joonas Riippa. Scenografi: Kati Luukka. Video, ljud: Ville Hyvönen. Kostym: Auli Turtiainen. Ljus: Pietu Pietiläinen. På scen: Kristiina Halttu, Tea Ista, Tero Jartti, Esa-Matti Long, Jukka-Pekka Palo.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.