Vår i Wyoming. Snö på sluttningarna, bar mark i dalarna. Bilen bär oss över Klippiga bergen. Radion nynnar på kortvåg. President Barack Obama skall nominera Elena Kagan till högsta domstolen och programvärden är orolig. Han att tror att presidenten döljer något mycket viktigt gällande Kagan – att hon kanske, kanske är lesbisk: ”Medborgarna har rätt att veta, precis som vi har rätt att veta ifall presidenten nominerar en yxmördare”.
Att USA ibland framstår som oerhört konservativt, trångsynt och fördummat är ingen nyhet. Det är inte heller det faktum att en stor del av amerikanerna är skeptiska till allt vad statlig makt heter. Men efter Obamas seger i presidentvalet har att de folkliga, antiintellektuella och konservativa strömningarna formats till en regelrätt folkrörelse: Tea Party.
Efter förra veckans mellanårsval blir det svårt för Obama att bedriva en progressiv politik, eftersom republikanerna erövrat majoritet i representanthuset. Adjö klimatmål, adjö koldioxidkvoter!
Dessutom kan blocköverskridande överenskommelser bli svåra att åstadkomma, eftersom Tea Partyrörelsen håller på att radikalisera republikanerna, som också låter sig radikaliseras. Dels av rädsla för att högern skall splittras, dels eftersom Tea Party faktiskt mobiliserar väljare. Rörelsen har blivit en maktfaktor. Till och med Karl Rove, Bushadministra-tionens kanske främsta strateg, blev satt på plats när han dristade sig att kritisera Tea Partykandidaten Christine O’Donnell. Det berättar Martin Gelin i artikeln Revolutionen är en tebjudning i DN Kultur. Han konstaterar att rörelsen egentligen består av fyra falanger: renläriga marknadsliberaler, kristen höger, vapenkramande libertarianer samt konspirationsteoretiker som tror att Obama är kommunist.
Med tanke på att det redan 2008 var uppenbart att Obama inte skulle infria alla förväntningar borde Tea Partys uppkomst ändå inte vara någon överraskning. Det grundläggande problemet i amerikansk politik är nämligen behovet av hjältar – och hjältar som faller. Dramaturgin förutsätter att förväntningarna på frälsaren är så stora att frälsningen kommer på skam. Den besvikelse som Tea Party nu ridit in i kongressen på kommer med samma logik att vändas mot rörelsen i framtiden.
Dramaturgin går att förstå. Och de facto går konservatismen den utmynnar i också att förstå.
Vi passerar gränsen till South Dakota, på väg mot Mount Rushmore. På radion spelas Josh Thompsons ”Way out here” för femtielfte gången. Låten är en hyllning till landsbygdens rednecks, en uppmaning att vara stolt över sitt utanförskap och att ge fan i etablissemanget.
”Our houses are protected by the good Lord and a gun”, börjar första versen. Thompson beskriver de desillusionerades gemenskap: vi som steker all mat, vi som slåss overseas – vi som av stolthet inte tar emot allmosor.
Vilsenheten, nostalgin och oförmågan att hitta en plats i en föränderlig värld: de emotionella grunderna för Tea Partyrörelsens popularitet är lättare att begripa än de konkreta uttrycken för dess politik. Josh Thompson sjunger om något i den komplexa amerikanska folksjälen. Refräng:
We won’t take a dime if we ain’t earned it
When it comes to weight, brother we pull our own
If it’s our backwoods way of livin’ you’re concerned with
Well you can leave us alone
’cuz we’re about John Wayne, Johnny Cash and John Deere
Way out here
Fredrik Sonck
