Diskrimineringens och avvärjningens mekanismer

1,5K

 

Ibland kan det vara viktigt att ställa de stora frågorna som vi alla känner: varför lyckas vi inte utrota svälten i världen? Varför lyckas vi inte garantera ett mänskovärdigt liv för alla mänskor på jorden? Varför lyckas vi inte uppnå den fred som alla säger sig vilja ha? skriver Claes Andersson i sin artikel om mekanismerna bakom det tudelade samhället.

Fakta i målet är inte svåra att leta fram. Det är bara att googla på ”den globala svälten” för att få siffror, statistik och utvecklingstrender. FN:s livsmedelsorganisation FAO kom nyligen ut med en larmrapport: år 2009 har varit ett katastrofalt år för världens hungrande. En redan nedslående trend från 1996 för global livsmedelstrygghet har markant förvärrats. Den globala ekonomiska nedgången som följt i spåren av livsmedelskrisen 2006–08 har berövat ytterligare ca 100 miljoner mänskor tillräcklig föda. Mer än en miljard (1000 miljoner) mänskor bedöms nu vara undernärda. (Ungefär lika många har insjuknat i fetma!)

De flesta hungerdrabbade finns inte oväntat i länderna i syd, men också i industriländerna har hungern ökat; med 22 miljoner arbetslösa inom EU har fattigdomen återkommit på bred front.

Varje dag dödar svälten och de sjukdomar som den för med sig ca 25 000 personer. Under de senaste tio åren har antalet undernärda ökat med en femtedel. FAO:s generalsekreterare Jacques Diouf säger att denna negativa utveckling helt enkelt beror på bristande vilja: ”Vi har de ekonomiska och tekniska verktygen för att få hungern att försvinna. Vad som saknas är en starkare politisk vilja att utrota hungern för alltid”.

Det råder varken brist på resurser eller mat i världen. En bråkdel av de resurser som används för den militära upprustningen skulle räcka till för att eliminera svälten och garantera möjligheterna till ett drägligt liv för alla mänskor på jorden.

Klyftan mellan fattiga och rika är ofattbart djup. Microsofts grundare Bill Gates har en förmögenhet som är större än hela Kongos (70 miljoner invånare) bruttonationalprodukt!

FN uppställde år 2000 åtta så kallade ”millenium-mål” som inkluderar en halvering av antalet mänskor som lever på mindre än en dollar per dag. Andelen hungrande skall också halveras. Andra målsättningar är att alla barn skall kunna gå i grundskola. Barn- och mödradödligheten skall minskas radikalt, HIV-epidemin skall stoppas och en miljömässigt hållbara utveckling skall säkerställas.

Inom vissa regioner, t.ex. i Kina och Indien, har en positiv utveckling dock skett. De största hotbilderna kommer från klimatuppvärmningen som enligt Världsbanken och Internationella valutafonden kan komma att förpassa stora mänskomassor till fattigdom och bidra till 1,2 miljoner barns död.

Den passiva ondskan

Vi har således ett tillstånd i världen som vi alla känner till men som vi inte tycks vara kapabla att förändra: resurser, pengar och mat finns för alla världens närmare 7000 miljoner mänskor. Men trots ökat välstånd i många regioner ökar antalet fattiga och undernärda i världen.

Här kommer frågan om moral och ondska in i bilden. Vilka är de så högt respekterade ”marknadskrafterna”? Man säger att tävlan och konkurrens stimulerar ekonomin och att det gagnar alla, om inte på annat sätt, så i form av ”smulorna från de rikas bord”. Tyvärr visar verkligheten att det inte är på det viset. Medan de rika i världen blir allt rikare ökar antalet fattiga, och deras fattigdom fördjupas. Marknadskrafterna utgår från vår själviska strävan att skaffa oss makt, pengar och fördelar. Tyvärr finns det ingen kraft som automatiskt skulle reglera vår girighet och hejda sådana handlingar, där vår vinning innebär många andras förlust.

När mänskor berövas möjligheterna till ett drägligt liv – vilket förutom de primära behoven av omsorg, föda, rent vatten, skolgång, utbildning, kultur och arbete, också måste inkludera en personlig frihet, en möjlighet att planera och förverkliga sitt liv – leder det till dagens horribla situation. Svaret blir den livsberövade, förtryckta mänskans svar: desperation, hopplöshet, hat och våld. Kampen mot terrorismen som bedrivits under de senaste årtiondena, det kriminella angreppskriget mot Irak, invasionen av Afganistan etc. har lett till att terrorismen har aktiverats och mångfaldigats.

Man har på sistone diskuterat vari ”ondskan”, alla de handlingar och omständigheter som åsamkar mänskor lidande och fråntar dem rätten att leva, består. Kan man tala om ”ondska” bara i sådana fall, där mänskor medvetet vill skada andra genom sitt handlande? Måste ondskan vara överlagd, planerad, intentionell? Nej – tvärtom är det de uteblivna handlingarna, det passiva accepterandet av det strukturella våldet, som har lett till att världen i dag ser ut som den gör.

Min favorit bland de klassiska ekonomisterna, John Kenneth Galbraith, har i en intressant artikel publicerad också på svenska i Le Monde Diplomatique analyserat ”hur vi raderar de fattiga från våra samveten”. Han påpekar att motsättningen rika-fattiga sannerligen inte är ny. Redan under antiken yttrade Plutarkos att ”en obalans mellan rika och fattiga är republikens äldsta och mest fatala sjukdom”.

Genom historien har man framfört många olika teorier och postulat där man bekräftat att motsättningen mellan fattiga och rika är en naturlag och därför helt acceptabel. Redan Bibeln finner råd i denna fråga: de fattiga lider i denna värld men belönas stort i nästa. Om den fattiga dessutom är ödmjuk ärver han till slut jorden. Detta är en genial tanke, som tillåter de rika att njuta av sin förmögenhet samtidigt som de är avundsjuka på de fattigas framtida, paradisiska förmögenhet.

På 1700-talet uppkom den så kallade ”utilitarismen” (Jeremy Bentham och Adam Smith) som hävdade principen att ”varje handling godkänns eller förkastas beroende på dess tendens att öka eller minska välbefinnandet hos den part vars intresse står på spel”. Dygden är, och måste alltså vara egoistisk.

På 1830-talet uppkom en inflytelserik formel som ännu i dag åberopas: bakom den stod bl.a. David Ricardo och Robert Malthus: de fattigas fattigdom var de fattigas eget fel! Den berodde på de fattigas överdrivna fertilitet! Enligt malthusianismen förorsakades fattigdom i sängen, vilket fråntog de rika ansvaret för fattigdomen.

Utilitarismen åtföljdes i mitten på 1800-talet av socialdarwinismen. På samma sätt som i naturen gäller också i det ekonomiska livet: survival of the fittest (den starkaste överlever). Att eliminera de fattiga var helt enkelt naturens sätt att förbättra rasen, ansåg man bland socialdarwinisterna.

Fem sätt att radera ut de fattiga

I början på 1900-talet började man modifiera de socialdarwinistiska teorierna – de ansågs helt enkelt för grymma. De amerikanska presidenterna Coolidge och Hoover ansåg att statligt understöd till de fattiga störde marknadens effektivitet och att sådant stöd var oförenligt med majoritetens välfärd. Tanken att det är skadligt för ekonomin att hjälpa de fattiga lever starkt kvar ännu i dagens Finland. Vad är den nyliberalistiska ekonomiska politiken annat än ett sätt att fördjupa klyftan mellan välbärgade och underpriviligierade? Vad är Matti Vanhanens tal att ”vi skall inte tala så mycket om dem som är fattiga” annat än ett uttryck för

samma synsätt?

Idag har vi, enligt Galbraith, fem olika modeller som hjälper oss att radera ut de fattiga från vårt samvete:

Eftersom staten har en central roll i att hjälpa de fattiga hävdar man, att staten är inkompetent att handskas effektivt med detta. Staten duger bara till vapenanskaffning och försvarspoilitik – åtminstone i USA. Man skall alltså inte kräva att staten skall hjälpa de fattiga – det skulle bara göra saken värre.

Den andra modellen hävdar, att alla former av offentligt understöd åt de fattiga i själva verket skadar dem. Understöd förstör moralen och motivationen. De förför mänskor och leder bort dem från lönsamt arbete. (Jämför med vår egen diskussion om en medborgarinkomst!)

Offentliga understöd sänker arbetsmotivationen. Pengar överförs från de flitiga till de lata och hjälplösa och uppmuntrar de latas sysslolöshet. Tanken är också, att genom att ta pengar från de fattiga och ge dem åt de rika sätter man fart på ekonomin (jfr Reagan, Busch).

Frihetsargumentet. Ansvarstagande för fattiga medför begränsningar i vår frihet att välja (Milton Friedman). Här syftas dock enbart på de rikas frihet, men inte alls på den frihet som en inkomstökning medför för den som är fattig.

Den vanliga bortträngningen och psykologiska förnekelsen. Vi ser bara det vi vill se. Vi blundar för andra mänskors olycka och misär – ”det vi inte ser finns inte”.

Förändrad klasstruktur

Vad händer när mänskor marginaliseras? Vad beror det på? Vilka är följdverkningarna för individen och hans närmiljö? Vilka mänskor och mänskogrupper mår dåligt i dagens Finland? På ett halvsekel har samhällets makt- och klasstruktur förändrats radikalt. Då vi tidigare hade ett proletariat bestående av lågavlönade industriarbetare, mänskor i service- och vårdyrken samt småbrukare – ett klassiskt proletariat – är dagens underpriviligierade grupper mycket heterogena, splittrade och politiskt relativt maktlösa. Den största gruppen är de långtidsarbetslösa, där arbetslösheten kan ha varit bestående i andra och tredje generation. Vi har ensamförsörjare, ofta lågavlönade och med snuttjobb. Vi har pensionärer som har en pension på omkring 600–700 euro – många lever enbart på folkpension. Vi har fattiga studerande som inte har föräldrar som kan stöda dem ekonomiskt. De långtidssjuka är en stor grupp. Många invandrare som ännu inte lyckats integrera sig och skaffa sig språkkunskap, utbildning och arbete hör också hit.

Tio till tolv procent av vår befolkning har en inkomst som är mindre än 60 procent av medborgarnas medelinkomst – dessa klassas enligt EU som fattiga. Trots att vi har haft en nästan konstant ekonomisk tillväxt (med undantag för recessionen för två år sedan) under de senaste femton åren, har antalet fattiga ökat och deras fattigdom har fördjupats. Samhället blir allt mera tudelat. Den stora medelklassen – den nöjda majoriteten – mår relativt bra i dagens samhälle. Medaljens frånsida är att den nöjda majoriteten (culture of contentment – Galbraiths term) aktivt motarbetar alla sådana reformer som skulle gynna de fattiga. Klyftan fördjupas hela tiden genom olika politiska beslut. Skattepolitiken har gynnat de välbärgade. Skatten på kapitalinkomster är betydligt lägre än skatten på löne- och pensionsinkomster. Vi rör oss hela tiden mot ett system, där den progressiva beskattningen tonas ner, den som garanterat resurser för att bevara och utveckla välfärden.

Offentliga tjänster som sjukvård, skola, äldreomsorg ifrågasätts och privatiseras. När man sänker inkomstskatten (procentuella sänkningar gynnar dem som har stora inkomster) höjer man avgifterna och skatterna på konsumtion; avgifterna inom sjukvården höjs, energipriset höjs, boendet blir dyrare o.s.v. Målet tycks vara ett skattesystem (plattskatt) utan utjämnande progressivitet.

Om det fortsätter såhär kommer inkomstskillnaderna och fattigdomen att öka ytterligare. Vad den nöjda majoriteten inte tycks inse är, att det samhälle vi sedan får är ett trefjärdedelssamhälle med starka sociala spänningar, mera poliser och bevakning, mindre konsensus och överhuvudtaget ett otryggare och brutalare samhälle för alla – också för dem som nu har det bra.

Projektiv identifikation

Vilka är utanförskapets och marginaliseringens psykologiska mekanismer? Varför hotas minoriteterna och de som av majoriteten upplevs som avvikande, främmande? Rädslan för det som är främmande och annorlunda (xenofobin) är en viktig faktor. Xenofobin kan drabba minoriteter som upplevs som avvikande genom sin hudfärg eller sin ras, genom sitt sätt att klä sig (slöjan, burkan etc), genom en från minoriteten avvikande religion eller annorlunda riter och rättsuppfattningar (t.ex. kvinnans ställning, en för oss främmande moralkodex och rättsuppfattning).

På senare tid har vi haft en häftig debatt om de homosexuella och deras rättigheter och mänskovärde där de homofoba reaktionerna, inte minst på konservativt kyrkligt håll, har dominerat debatten om de homosexuellas rättigheter.

Den kanske viktigaste psykiska mekanismen vid utstötning och diskriminering är en projektiv psykisk försvarsmekanism som kallas ”projektiv identifikation”. Projektionen som försvarsmekanism innebär, att vi alltid ser felen, misstagen och ondskan hos ”de andra” medan vi själva inte har någon skuld eller något ansvar för det som händer. Den projektiva identifikationen (PI) innebär, att vi förnekar misshagliga sidor eller känslor hos oss själva varefter vi projicerar dessa egenskaper eller sidor (ondska, fientlighet, opålitlighet etc) på en annan person eller en grupp eller ras eller folk. När det ”onda” väl har placerats där är vi fria att gå till angrepp mot det. Mänskor från andra kulturer får känna av detta hela tiden, liksom också sexuella och andra minoriteter.

Kan man göra någonting för att denna utstötningsmekanism inte skall uppkomma? Viktigast vore att vi skaffar oss mera personlig kunskap om de mänskor vi upplever som hotfulla. Om man har vänner som hör till islam, eller personligen är bekant med homosexuella mänskor förlorar projektionen en del av sin styrka och lockelse.

Finland var i början på 1900-talet ett mycket mera mångkulturellt samhälle än i dag. Efter våra krig blev Finland ett slutet land. Vi ville inte ha hit främlingar eller invandrare, kanske som en reaktion på att vi lämnats nästan helt ensamma under våra krig?

Otryggare för alla

Arbetslöshet är den viktigaste och vanligaste orsaken till att mänskor hamnar i samhällets marginal, förlorar sin sociala och mänskliga status och självrespekt. Om en familjefar som tidigare på ett självklart sätt haft som sin uppgift att försörja sin familj och därigenom också ha en central roll i familjen, förlorar sitt arbete, innebär detta dels att mannen inte längre kan uppfylla de krav han ställt på sig själv som familjefar, dels att rollerna i familjen dramatiskt förändras. En långvarig arbetslöshet leder ofta till psykiska och sociala problem, till känslan av att inte duga, känslor av mindrevärde och inkompetens och till en social degradering som i sin tur kan föra med sig depressioner och en förlust av viktiga kontaktnät (arbetsplatsen är central för att upprätthålla våra sociala kontakter).

Försök att fly problemen med alkohol gör ofta situationen värre.

Redan Bismarck förstod att det enda sättet att bibehålla samhällets lugn och harmoni var att föra en rättvis socialpolitik. Om någon grupp eller minoritet i samhället behandlas orättvist och diskrimineras, leder detta förr eller senare till negativa reaktioner, protester, sociala konflikter, våld och kriminalitet.

Varför förstår våra politiska makthavare inte denna enkla sanning? Varför förstår de inte att om samhället tillåts klyva sig i två delar kommer resultatet att bli ett samhälle där inte ens de rika och välbärgade kan leva ett tryggt och socialt rikt liv? Vi får ett vakt- och kontrollsamhälle där våra friheter blir starkt begränsade och där den sociala lojaliteten är svag.

Claes Andersson

Artikeln baserar sig på ett föredrag C.A. höll på ett Röda Kors-seminarium, Medmänsklighet i kris, i Vasa den 1 december 2010.