Sverige genom Arjas ögon

3,K

– När jag började rita Tuula och Seppo ville jag göra dom fräckt och uppkäftigt finska, tokfinska helt enkelt, säger serietecknaren Arja Kajermo som själv växte upp som finnjävel i 50-talets Sverige.

Arja Kajermo är en doldis. I över tio år har hon ritat serien Tuula och Seppo i söndagens Dagens Nyheter. Saktmodigt men skoningslöst beskriver hon Invandrarsverige i sina strippar. Serien har retat en del och fått andra att dra på munnen. Den här finnjäveln, med en egen integrationsprocess som inte har varit helt smärtfri, ser ändå på Sverige utan att fördöma.

– Jag är född i Kiuruvesi i norra Savolax. Min far hade ett litet jordbruk där. På vintrarna for han till Lappland för att jobba i skogen.Det var där i skogen, på vintern, som han kom till slutsatsen att familjen skulle emigrera, berättar Arja.

– Han hade sett hur alla dom längsta och bästa träden lastades och märktes för transport till Sovjetunionen, som en del av krigsskadeståndet. Senare motiverade pappa beslutet att emigrera med att vi inte skulle vara kvar och träla för ryssarna.

Familjen flyttade in i en Stockholmsförort år 1955. Det var mamma och pappa, två bröder, nio och tre år gamla, och Arja som var sex år. Den äldste brodern, som var tio år, blev kvar hos farmor i Finland.

Den första kontakten med svenskarna var positiv, minns Arja. Vid den tiden fanns det fortfarande en rest av välvilja mot finnar. En generös grannfarbror gav henne och syskonen en fin gammal kälke när vintern kom.

– Han märkte att vi inte hade någon och hans barn var vuxna.

Arga finnpajsare

I lekskolan och senare i skolan gällde det att försöka förstå och smälta in så gott det gick.

– En dag i lekskolan när det var dags att gå hem tog läraren mig avsides och pratade länge och obegripligt. Till slut förstod jag att hon ville säga någonting om ”kläder” och det slog mig att hon försökte säga att jag borde hjälpa dom mindre barnen med ytterkläderna, så jag marcherade ut och trädde kappor och mössor på treåringarna. Nästa dag kom fotografen och alla barn kom i finkläder. Jag har därför en mängd gamla foton av synnerligen välpressade och finklädda svenska barn med nystrukna rosetter och vattenkammade benor, medan jag sticker ut i vardagskläder och slokande rosett.

I skolan fick Arja höra en hel del gliringar gällande sitt namn, också från läraren.

– Här i Sverige är vi inte ”arga”, sade fröken. Begreppet fastnade. Jag var aldrig direkt mobbad men det hände att jag blev jagad runt flaggstången på skolgården av ett gäng grabbar. Dom kallade mig ”finnpajsare” eller ”finnkoling”, och så ”finnjävel” förstås. Jag hade märkt att dom andra barnen ibland fick hämnd, eller rättvisa, genom att skvallra för fröken, så jag försökte med det en gång när jag blivit jagad tills jag föll och fick skrubbsår på knäna. Fröken tittade på mina knän och sa leende: ”Arga katter får rivet skinn”. Klasskamraterna hade bara ”retats” medan jag ”blivit arg”. Det var allmänt vedertaget att finnar hade ”hetsigt humör” vilket tydligen också gällde mig, man måste visa förståelse för det eftersom jag inte kunde rå för saken – jag var ju född sån. Jag accepterade det själv som en bra förklaring.

Att vara finsk betydde alltså att man var annorlunda. Det var inte bara språket och det ”hetsiga humöret”, det var också Kriget, som i Arjas familj var en del av vardagen.

– Hemma hos oss var de flesta dagar en årsdag av något som hänt under kriget och mina föräldrar pratade ständigt om det. Av den anledningen kändes kriget som en påtaglighet och vi barn trodde oss nästan minnas det vi med. Svenska barn visste inte att det varit krig överhuvudtaget och deras föräldrar verkade inte minnas nåt heller.

borta bäst

Det skulle dröja ganska många år innan Arja satte sig ner och började rita serien om Tuula och Seppo. Då hade hon redan lämnat Sverige och bodde i Dublin, fullt upptagen med sitt livs andra integrationsprocess.

– När jag började rita Tuula och Seppo ville jag göra dom spektakulärt och högljutt ”finska”. Fräckt finska, uppkäftigt finska, tokfinska helt enkelt! Seppo var byggd lite i samma genre som en skotsk komisk figur ”Rab Nesbitt” och Tuula skulle vara lite som Pippi Långstrump. Dom var ”superfinnarna”. Då spelade jag mycket på hur det är att som finne bryta på svenska eftersom det är något jag har funderat på. Jag bryter ju själv när jag pratar engelska här. Det händer att när nån frågar efter vägen och jag säjer att det är till höger, så vänder dom sig om och frågar nån annan.

– Det var därför jag lät mina figurer prata med finsk brytning och det var ju väldigt roligt, tyckte jag, men det fanns en och annan som tog illa vid sig, folk som bröt och som själva hade fått utstå den här lite nedvärderande attityden. Men jag tyckte att nu tar vi tag i det här och kör vi på för fullt, i stället för att låtsas att problemet inte finns.

Arja håller inte med om att serien skulle utgöra ett slags hämnd för det hon själv fått utstå.

– Jag känner inte aggression, säger hon, det skulle i så fall vara mot människans situation, hur vi bedömer varandra. Det är inte så att svenskar är särskilt fördomsfulla, alla är fördomsfulla.

I dag har Arja Kajermo ingen kontakt med Finland.

– Men om någon frågar mig här säger jag att jag är från Finland. I Sverige har jag flera gånger presenterats som ”finlandssvensk”. Svenskar vill inte gärna säga ordet ”finne”, det gör dom generade. Bara sportjournalister kan säga ”finne” utan att rodna.

– Som barn tog jag för givet att jag skulle återvända till Finland. Jag tyckte mig minnas en lycklig tid där med mycket solsken och smultron (mansikka!) och doften av klöver (apila!) och hö (timotei!) och farmor (mummu!) som jag hade svår hemlängtan till. Men jag vet inte om det passat mig bättre att bli vuxen i Finland. Jag hade nog ylat efter månen där också.

Henrietta Clayhills
Foto: Stefan Evans