Vad händer med ett barn som efter att ha tillbringat sina fem första levnadsår i Tanzania plötsligt tvingas flytta till Finland, ett hemland i en annan del av världen, där det mesta är så annorlunda det över huvud taget kan vara?

Anna Tikums (f. 1974) självbiografiska roman Elfenbenshjärtat kretsar till stor del kring den frågan, och även kring tankar om identitet och försoning med det förflutna. Boken är självutlämnande och personlig, med utdrag ur brev och dagböcker.

I första kapitlet beskriver Tikum sin barndom som det yngsta barnet i en finlandssvensk missionärsfamilj i Tanzania. Med värme och kärlek skildrar hon ett nästan magiskt barndomsland och en exotisk miljö. Tanzania är hennes hem, och då de övriga i familjen talar om Finland, är det knappt möjligt för barnet att greppa tanken att Finland finns på riktigt.

Författarens afrikanska barndom får ett abrupt slut då familjen flyttar tillbaka till norr. Det är mycket som blir på hälft för henne och som istället för att processas förträngs. Det här oavslutade kapitlet leder till att Tikum i vuxen ålder känner sig tvungen att återvända till barndomslandet Tanzania flera gånger. Läsaren får ta del av hennes fyra resor genom utförliga utdrag ur hennes dagböcker.

Det mest intressanta i Elfenbenshjärtat är Tikums beskrivning av femåringens beslutsamma anpassning till det nya hemlandet, vilket samtidigt medför ett totalt förträngande av det förflutna. Till en början förstår hon till exempel inte de lekar som de finländska barnen leker. Med flit glömmer hon bort sitt barndomsspråk swahili, liksom de lekar, sånger och berättelser hon burit med sig, för att i stället lära sig det som är kutym på ett finländskt dagis. Allting är annorlunda, även maten, och Tikum berättar hur hon bestämmer sig för att gilla sådan mat som andra finländska barn gillar, utan att tänka på smaken. Målet är att till varje pris smälta in och bli finländsk.

”Att klä på sig kom att bli betydligt mer komplicerat än någonsin tidigare. Det räckte inte längre med en tunn klänning och ett par enkla sandaler. Nu var det viktigt med stickiga och obekväma strumpbyxor och ovanpå dem skulle det vara ett par tjocka byxor. /…/ Jag trodde att jag skulle kvävas under alla klädlager. Det var väl vad jag också gjorde, i vissa bemärkelser.”

När Tikum får tillfälle att resa tillbaka är det inledningen till en lång inre process. Tanzania upplevs nu ur en vuxens perspektiv, det är inte längre enbart ett sagolikt barndomsland, och i sina dagboksanteckningar pendlar Tikum mellan att älska Tanzania och att vilja bort därifrån.

Elfenbenshjärtat utspelar sig i en kristet religiös kontext. Hänvisningar till Gud, skyddsänglar och bönestunder förekommer i riklig mängd, vilket eventuellt kan te sig problematiskt för en sekulariserad läsare. Afrikabilden som boken förmedlar är väldigt mycket Afrika, i generaliserande bemärkelse. Afrika beskrivs gång på gång med ord som varm, färggrann och levande – i kontrast till det kalla Norden.

Man kan fråga sig vad för slags läsare boken riktar sig till. Det förefaller att vara en mycket personlig bok som Tikum skrivit åtminstone delvis för sin egen skull. Den som är intresserad av barns utvecklingspsykologi i samband med omvälvande miljöbyte i tidig ålder, eller är nyfiken på en personlig skildring av Tanzania, finner säkert boken tankeväckande.

Anna von Bonsdorff

Anna Tikum: Elfenbenshjärtat. Fontana Media, 2010.

Lämna en kommentar