Jag läste i Jeana Jarlsbos essä Om det tänkande grässtråets motstånd mot auktoriteter i Ny Tid 1–2/2011 om hur det kom sig att motståndet var så svagt i Rumänien under Ceausescus regim. Jarlsbo citerar ett rumänskt ordspråk ”Svärdet hugger inte av ett böjt huvud” och menar att det var med böjd nacke eller som medlöpare till makten man överlevde. Man hanterade sedan den moraliska aspekten genom att ha två parallella versioner av sitt agerande, frivillighet – alternativt att man ansåg sig ”samarbeta under tvång”. Det är filosofen Pascal som liknar människan vid ett tänkande grässtrå och fortsätter ”/…/ Det behövs ingen världsarmé för att krossa henne, ett dimstråk eller en vattendroppe är nog för att bryta ner henne”.
Jag skulle också vara en hukare i en förtryckarregim. Jag samarbetar och tiger redan i en demokrati, trots att ingen halshuggning hotar. Bara lite utstötning, osynlighet, ensamhet och kanske arbetslöshet, mera ogripbara, tysta konsekvenser, mera som ”dimstråk eller vattendroppar”.
Att tala om redan dömda skurkar eller sådana som verkar långt borta är lätt. Men att höja sin röst och våga tala om maktmissbruk och missförhållanden som berör oss på närmaste håll är kinkigare. Jag uttalar mig inte om vissa saker för att allt för stor frispråkighet kunde vara illa för det jag företräder och således också för mig. Jag tar det säkra före det osäkra. Det skulle visserligen vara på tiden att någon öppnade munnen, men nej, jag gör det inte.
Man känner instinktivt av att man är i samma rum som en maktmänniska. Det behöver inte ens vara en chef eller småfurste, det räcker med en gängledare, en framgångsrik person med lyskraft och en skara tillbedjare. Man börjar vakta sina ord, tänker noga innan man tar ställning. Ändå vågade jag förr oftare tala fritt om jag upplevde att något orätt begicks. I förbifarten i en korridor kunde personer ibland säga ”bra att du sa till om det där”. Jag fick sällan öppet stöd, men de ville gärna att jag fortsatte reagera. De tysta, ogripbara konsekvenserna drabbade på det sättet bara mig trots att det var tankar som många hyste.
Den svenska bildväverskan Gun Nordstrand säger i radiodokumentären Att få vakna nyfiken att det är ”spännande, intressant och man vill ha resultat” om att vara aktivist. Lyckliga människa som har behållit sin frispråkighet livet ut! Gun är över åttio och fortfarande lika nyfiken och ”vågar leva utan härskare, reagera snabbt på missförhållanden och agera.”
Det är svårt att hålla igång en debatt och själv har jag tigit i situationer där jag kunde ha deltagit och låtit andra ta riskerna. Jag har börjat censurera mig själv och till och med några Sista ord har hamnat i skrivbordslådan. Jag har blivit försiktigare, min självbevarelsedrift fungerar bättre, jag vill leva i fred och undvika stryk där det går. Det betyder givetvis inte att jag inte tänker oppositionella tankar, men numera förstår jag dem som fattar att tiga.
Anna Simberg
är verksamhetsledare för Labbet rf.
1 kommentar
Så sant du skriver! Om maktmänniska-känslan, om dilemmat tala-tiga, att välja att ta det säkra före det osäkra (och kanske sedan må illa av det). Det tangerar ju också mobbning, att våga se den och utsätta sig för tvånget att välja att ingripa eller låta bli. Eller intala sig att det kanske inte var så illa menat/uppfattat, kanske jag bara är för känslig…Så ofta man inte lyckas vara den moraliska hjälte (klarsynt, frispråkig) man på något plan önskar att man vore. De här valen finns minsann inte bara i diktaturer. Tack för en utmanande text om vardagens minfält!