Europeisk pressfrihet

av Fredrik Sonck

Det är något ruttet i republiken Ungern och det är inte giftslammet längs Donaus stränder som stinker mest  just nu, utan den för 2011 nya medielagstiftning som ger regeringen stort inflytande över etermedia, press och internet. Myndigheten som sköter övervakningen består av fem granskare som alla kommer från det konservativa regeringspartiet Fidesz (som vann en jordskredsseger i valet för ett knappt år sedan och har egen majoritet i parlamentet). Granskarna skall bedöma om medierna ”kränker den allmänna moralen” eller är ”obalanserade i sin rapportering”. För tidningar hotar böter på närmare 100 000 euro, för etermedier mångdubbelt mer. Public service-chefen Csaba Belenessy är med på noterna – hans reportrar måste från och med nu stöda regeringen. Motiveringen: det är orimligt att journalisterna biter den hand som föder dem.

Den nya lagen är naturligtvis förkastlig. Det som gör den än mer pinsam är att Ungern från och med årsskiftet är ordförandeland för EU. Följaktligen har det blivit en del reaktioner: OSSE kritiserar, EU-kommissionen är bekymrad och politiker lite här och var fördömer.

Tyvärr är den minskade pressfriheten inte ett isolerat ungerskt problem. Men på det konkreta sätt den nya lagen öppnar för godtycke och censur (till exempel genom att förbjuda vissa låtar av den avdankade gangstarapparen Ice-T) är den kanske ett pikant exempel på en allmän europeisk trend. Europa håller på att falla från sin piedestal, skriver Reportrar utan gränser som rankar världens länder i ett pressfrihetsindex. Och det beror inte på svarta får som Ryssland, Vitryssland och Albanien. Reportrar utan gränsers generalsekreterare Jean-François Julliard är bekymrad:

”Det är oroande att se hur flera medlemmar i Europeiska Unionen fortsätter att falla i indexet. Om man inte tar tag i saken riskerar unionen att förlora sin position som världsledare i mänskliga rättigheter. Och om så händer, hur skall man då kunna övertyga auktoritära regimer att göra förbättringar? Det finns ett omedelbart behov för de europeiska staterna att återerövra sin exemplariska status.”

En titt på rankingen för 2010 visar följande:

Ghana, Mali och Surinam placerar sig före etablerade EU-länder som Frankrike, Spanien och Portugal. På plats 49 i listan återfinns Italien tillsammans med Burkina Faso, men efter Taiwan och Hong Kong. Bulgarien och Grekland på plats 70 får stryk av Centralafrikanska republiken, Bhutan och Haiti.

Ungern, å sin sida, slår samtliga ovan nämnda länder med sin 23 plats. Även om man naturligtvis ligger risigt till när indexen justeras för 2011.

Bäst på pressfrihet är förstås några nordeuropeiska länder (däribland Finland, Sverige och Norge). Duktiga är också Estland och Litauen, även om forna öststater över lag presterar dåligt. Globalt sett håller Japan, Australien, Kanada och USA bättre standard än det europeiska genomsnittet.

En annan slutsats är att kraftig ekonomisk tillväxt inte går hand i hand med pressfrihet, eftersom växande tungviktare som Kina, Ryssland, Indien och Brasilien presterar dåligt. De två förstnämnda är som bekant riktiga skräckexempel. Också världens största demokrati Indien återfinns på en mycket blygsam 122 plats.

I det perspektivet blir Europas betydelse som föredöme och påtryckare tydlig. USA har visserligen också en relativt fin tradition när det gäller just pressfrihet, men med tanke Wikileaks publiceringar finns det en uppenbar risk att landet på andra sidan Atlanten lägger mer emfas på ordet ”säkerhet” än på ordet ”frihet” den närmaste tiden.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.