Prata om det-debatten som introducerades av Johanna Koljonen på Twitter fick ett sällan skådat genomslag, både på nätet och i traditionell media. Diskussionen har också lyfts upp i Finland även om de flesta berättelser om övergrepp och sex i gråzoner har rikssvensk stämpel. Problematiken är hur som helst allmängiltig.
I just denna diskussion har berättelserna om regelrätta övergrepp hört till de minst intressanta, eftersom de gestaltar ett juridiskt problem som inte handlar om vad som är rätt eller fel, utan vad som är sant och vad som kan bevisas.
Mer intressanta är berättelserna om situationer utan en förövare med direkt uppsåt, men där bristen på eller brister i kommunikationen leder till att människor i efterhand mår dåligt. Här finns berättelser som rymmer allt från olyckliga missförstånd till avsiktliga ”missförstånd” till lirkande på gränsen till utpressning till vanligt hederligt dåligt sex. Situationer där fria-eller-fälla-dikotomin känns alltför onyanserad.
Problemet är naturligtvis att själva kommunikationen som föregår sex – i synnerhet vid tillfälliga förhållanden men också i parförhållanden – sällan sker utgående från givna premisser och dikotomiska frågor typ: ”vill du ligga med mig – ja eller nej”. Det skulle uppfattas som plumpt. Tvärtom är gråzonen något som uppskattas, den sexuella spänningen bygger just på att situationen är förhandlingsbar. Raggningsritualerna används inte bara för att sondera en tänkt partners intresse, utan också för att ta reda på vad man själv vill. Att det uppstår missförstånd och att osäkerheten utnyttjas för att gör godtyckliga tolkningar om motpartens vilja är självklart. Också detaljerade, skriftliga kontrakt granskas av domstolar eftersom parterna, torts att man filat på varje kommatecken, ändå inte är på det klara med vad man egentligen kommit överens om.
I detta perspektiv uttrycker #Prata om det en längtan efter bättre kontrakt. Även om sextio- och suttiotalets sexuella revolution var av godo verkar avskaffandet av institutioner för sexuell kontroll (äktenskapet) ha lämnat ett vakuum efter sig. Att sätta sina förhoppningar till lagstiftningen och rättsväsendet dock naivt. Förståelsen av och rutinerna för hur sexualbrott utreds, behandlas och definieras kan säkert förbättras, men speciellt långt in i gråzonernas osäkerhet och ständiga omvandlingar kan juridiken aldrig tränga. Viktigare är de kulturella förändringar som krävs för att både vårt kollektiva medvetande och vår individuella självkänsla skall tillåta oss att vara tydliga när så behövs och lyssnande när så krävs. Men också kommunikationen har sina begränsningar.
Intressant i sammanhanget är kanske att ”sexuella kontrakt” av mer manifest karaktär fortfarande existerar: lågstadiebarn, till exempel, frågar chans (om det nu kallas så fortfarande). Det är förrädiskt praktsikt sätt ett upprätta ett kontrakt som inbegriper ett trohetslöfte, rätten att hålla hand på rasterna och dansa tryckare på skoldiscon, eventuellt också att pussas lite i någon knut. Kontraktets ingående bevittnas ofta av tredje part som fått i uppdrag att agera budbärare mellan partnerna.
Chansfrågandet är onekligen ett ganska rätlinjigt sätt att definiera spelreglerna, men i något skede ger pojkar och flickor upp denna rutin. Kanske för att den, när allt kommer om kring, i så låg grad handlar om att definiera en relation genom att prata om den. Kanske för att gråzonens osäkerhet erbjuder förutsättningarna att skapa något som inte är statiskt. Är det förlegat att tala om romantik?
Fredrik Sonck
