Lite bröd och mycket näringsliv

av Gordana Malešević

FN:s utvecklingsmål är på glid. Samtidigt hamnar utbildning och sjukvård i skymundan i många afrikanska länders statsbudgetar. Bryr sig någon längre om millenniemålen?

Vid G20-mötet i Seoul i november diskuterade ledarna för världens nitton största ekonomier samt EU den globala ekonomin och den finansiella krisen. Därutöver hade Sydkorea satt upp ett mål för sitt ordförandeskap: att (åter) sätta fokus på arbetet för en långsiktig och hållbar ekonomisk utveckling i fattiga länder.

Enligt Sa Kong-Il, ordförande för den koreanska G20-kommittén, vill den koreanska regeringen öka sitt bistånd från dagens 0,1 procent av den totala budgeten till 0,3 procent under de närmaste fem åren. Den koreanska regeringen anser sig kunna nå utvecklingsländerna bättre än många andra länder, särskilt med tanke på att landets egen erfarenhet av ekonomisk utveckling ligger nära i tiden.

Den stora frågan är däremot om utvecklingsländerna i Afrika fortfarande är intresserade av utvecklingsmålen. ”Bryr sig Afrikas finansministrar om millenniemålen?” undrar Geoffrey Njora, afrikansk politisk analytiker och specialist på den offentliga sektorn.

Millennieutvecklingsmålen (Millennium Development Goals, MDG) är de första gemensamma utvecklingsmål som det råder samförstånd om på internationell nivå. MDG utgör ett unikt ramverk med åtta mål, 21 mätbara och tidsbundna delmål och 48 indikatorer som skall uppnås (till största delen) år 2015.

De sju första målen handlar om fattigdomens olika dimensioner, som hunger, sjukdomar, mödra- och barnadödlighet, brist på utbildning och bristande tillgång till rent vatten och sanitet. Det åttonde målet handlar om det globala ansvar som det internationella samfundet har för att målen ska uppnås, till exempel när det gäller bistånd, skulder, handel och tillträde till informationsteknik och nödvändiga mediciner. Millennieutvecklingsmålen har sitt ursprung i FN:s Millenniedeklaration som antogs vid toppmötet år 2000.

inga välfärdsutgifter

Njora menar att det är millennieutvecklingsmålen tillsammans med deklarationer som ländernas egna statschefer har skrivit under, som uttrycker det verkliga åtagande som de afrikanska finansministrarna har gjort för att integrera ländernas ekonomier med resten av världen. Han menar att målen nu åsidosatts, i och med att Sydafrika, Rwanda och Egypten strukit alla referenser till utgifter för utbildning, hälsovård, jordbruk och vatten i rapporten och resolutionerna från de afrikanska finansministrarnas årsmöte 2010.

Enligt Njora kan detta få allvarliga konsekvenser. För det första torde det vara en indikation på att man har tänkt dra tillbaka den starka finansiering som man lagt på att förbättra tillgången till mat, vård och utbildning. För det andra kommer det att vara svårare för de afrikanska länderna att hålla G8-länderna (som utgör en viktig del av G20) och det internationella samfundet ansvariga för de mål för fattigdomsbekämpning som de har satt upp: att bidra med 0,7 procent av ländernas BNP och fördubbla utvecklingsstödet till Afrika. För det tredje, menar Njora, har de afrikanska finansministrarna lagt den hållbara fattigdomsbekämpningen åt sidan på ett lättvindigt sätt som väcker oro kring Afrikanska Unionens (AU) förhållningssätt i andra frågor.

Njoras oro är berättigad och analysen av läget tycks stämma överens med verkligheten. Det internationella samfundets uttalade millenniemål har inte följts av långsiktig finansiering. Utvecklings- och fattigdomsbekämpningsplanerna har varit många, men de exekutiva besluten är allt färre ju längre ifrån millennieskiftet vi kommer.

Svält måste stoppas

Stora delar av Västafrika har nu drabbats av en svältkatastrof: upp till tio miljoner människor riskerar att dö i Niger, Tchad, Mali och Burkina Faso. I juli larmade FN:s barnfond Unicef om att hjälpinsatser måste göras omedelbart, annars kommer dödssiffran att stiga snabbt. Under det första halvåret behandlades hundratusentals barn för akut undernäring. I Niger, som är ett av världens fattigaste länder, är mer än sju miljoner människor drabbade, alltså närmare halva befolkningen.

Problemen beror till stor del på svår torka som har lett till uteblivna skördar. Även boskap dör, vilket leder till både sämre ekonomi för bönderna och mindre mat för folket. De uteblivna skördarna leder även till att hygienen blir sämre och sjukdomar sprids.

Under sådana omständigheter är det viktigt att få ordning på vattenförsörjningen, menar Nils Arne Kastberg, chef för Unicef-kontoret i Darfur. För att livnära befolkningen räcker det om man samlar ihop regnvattnet från ett eller två regn, men det krävs underhåll så att inte vattnet blir förorenat. Det behövs politiska beslut som underlättar underhållet och som ser till att folket försörjs under långvarig torka.

De politiska besluten tycks dock utebli. Hittills i år har biståndspengarna endast räckt till akuthjälp. Ett flertal FN-organ har tillsammans med Röda Korset räknat ut att mer än två miljarder kronor kommer att behövas för att bekosta katastrofplanen. Huruvida det internationella samfundet är lyhört för FN:s och Röda Korsets rapportering om de närmare tio miljoner undernärda och döende afrikanerna återstår ännu att se.

Det vi vet är att Cecil Noel, Sydafrikas finansminister, anser att ”de uppsatta (utvecklings)målen är obegripliga”. Inför AU-mötet som hölls i Kampala i juli ifjol föreslog han sin statschef att se över dessa mål. Noel anser att ”statscheferna har gjort ett kolossalt fel när de satte upp dessa mål” som han menar ”har satt tvångströja på budgetarbetet i våra länder”.

Egyptens finansminister höll med Noel om detta. Även Rwandas finansminister John Rwangombwa och Moçambiques vice finansminister Pedro Couto talade för att lägga ner målet att placera tio procent av statsbudgeten på investeringar i jordbruket som ett led i att möta de problem som uppstår vid torka och därmed bekämpa svält och fattigdom.

De budgetmål som den sydafrikanske finansministern nu överger sattes upp av 53 afrikanska statschefer år 2000. Målen är en del av ett ramverk i vilket flera beslut och deklarationer antagits, däribland Action-Education for All: Meeting Our Collective Commitments (2000), Abujadeklarationen gällande hiv/aids, tuberkulos och andra infektionsrelaterade sjukdomar (2001), Maputodeklarationen gällande jordbruk och livsmedelssäkerhet (2003) samt Sirtedeklarationen gällande jordbruk och vatten (2008).

Dessa och andra strategiska beslut förbinder regeringar till att lägga tjugo procent av den årliga budgeten på utbildning, femton procent på sjukvård och hälsa, tio procent på jordbruk och en halv procent på vatten och sanitetsinstallationer.

Frågan är om de afrikanska finansministrarnas uttalanden kommer att påverka den koreanska regeringens ambition att öka biståndet samt få G-20 att åter fokusera på långsiktig och hållbar ekonomisk utveckling i fattiga länder. När de afrikanska finansministrarna anser att man måste se till den ekonomiska tillväxten innan man börjar bekämpa svält, finns det anledning att fråga sig hur de afrikanska statscheferna ska kunna motivera de tjugo starkaste ekonomierna i världen att bidra med utvecklingsstöd och bistånd för bekämpning av fattigdom. Det finns även anledning att fråga sig hur finansministrarna tänker när de menar att medborgarna först måste bli köpkraftiga, sedan svälta mindre.

Självfallet står inte de afrikanska finansministrar ensamma: i det internationella samfundet finns det många som resonerar som de. Ekonomiska tillväxtkriser till trots tycks det som att vi även i fortsättningen skall göra näringslivets mål till samhällets.

Gordana Malesevic

Lämna en kommentar