”Naturligtvis bryr vi oss om hemmafruar. Bara de är under 25 och har D-kupa.”
”Det är bättre att gilla vackra kvinnor än att vara homosexuell.”
”Obama har allt som behövs … Han är ung, snygg och till och med solbränd.”
Det finns demokratiska länder där bara ett av ovanstående uttalanden hade kunnat få en statsminister på fall. Så inte i Italien, så inte i fallet Silvio Berlusconi. Ur en nordeuropeisk synvinkel framstår den 74 år gamla playboyen som en korrupt clown. Att italienarna valt honom till statsminister vid tre olika tillfällen känns obegripligt.
Att förklara varför Berlusconi blivit Italiens mest framgångsrika politiker sedan Mussolini är utgångspunkten för journalisten och Italienkorrespondenten Kristina Kappelin som porträtterar honom i boken Berlusconi – italienaren.
Undertiteln italienaren är en antydan om var nyckeln till gåtan Berlusconi ligger. Om man förstår den italienska kontext som fött den självrättfärdige och narcissistiske Berlusconi blir det lättare att förstå honom och varför han tillåts sitta kvar, menar Kappelin. Som jag tolkar boken finns det åtminstone tre olika samhälleliga förklaringar eller faktorer som gynnat Berlusconi.
1. Mani Pulite
För det första var Berlusconis tajming perfekt. Italiens efterkrigshistoria är som bekant präglad av stor turbulens, kortlivade och instabila regeringskoalitioner, korruption och nepotism. I början av nittiotalet (annars också en turbulent tid) formligen exploderade det latenta misstroendet och politikerföraktet i korruptionshärvan ”Mani Pulite” (rena händer). Avslöjandena gav upphov till otaliga rättsliga processer och resulterade i att många toppolitikers huvuden rullade. Både socialisterna och kristdemokraterna – de två dominerande partierna – drabbades hårt. Väljarnas förtroende för systemet rasade i botten och Silvio Berlusconi lanserade sitt Forza Italia (”Heja Italien” – fotbollsreferensen i undertexten är tydlig). Bristen på trovärdiga etablerade partier gav sedan Berlusconi valseger 1994. Tillsammans med det främlingsfientliga högerpartiet Lega Nord kunde Berlusconi bilda sin första regering.
2. Makten
över medierna.
Näringslivspampen Berlusconi var visserligen en italiensk kändis långt innan han gav sig in i politiken. Men det är naturligtvis tveksamt om han hade nått makten och sedan också kunnat bevara den om han inte kontrollerat medierna. I korthet kan man säga att Berlusconi gav sig in på tevemarknaden i slutet av sjuttiotalet med den uttryckliga ambitionen att utmana det statliga monopolet – ofta utan att bry sig speciellt mycket i den existerande lagstiftningen och ofta med flankstöd av socialistpartiets ledare Bettino Craxi. När Berlusconi senare gav sig in i politiken kontrollerade han tre välvilliga kommersiella tevekanaler och ungefär hälften av de italienska tevetittarna.
Dessa har sedan åttiotalet för det mesta matats med lättviktig underhållning och Berlusconipositiva nyheter. Att makten över de kanaler som lockar en okritisk och lågutbildad publik varit ett stort trumfkort för Berlusconi är det få som betvivlar. Men medieimperiet har också kommit att omfatta flera tidningar, reklambyråer och förlag.
3. En svag gemenskap
Ändå är det naturligtvis inte så enkelt att inflytande över medierna i sig gett Berlusconi makten utan också det faktum att han kunnat spela på rätt strängar. I sin skildring av Italien målar Kappelin upp en rätt dyster bild: Någon känsla för sitt gemensamma samhälle hyser italienarna inte och den sociala sammanhållningen är dålig. Den italienska skolan är hopplöst konservativ och jämställdheten är satt på undantag. Berlusconis kvinnosyn är inte alls unik och tilltalar inte bara machomän utan också stora (lågutbildade) kvinnogrupper.
Samtidigt har Italien Västeuropas äldsta befolkning och mycket låg nativitet vilket visar på en usel framtidstro. Vad gäller mutanklagelser, maffiasamröre och annat fiffel är det något som de desillusionerade italienarna förutsätter att alla politiker och makthavare ägnar sig åt. Att vara furbo – slug – och utnyttja systemet utan att själv åka dit ses snarast som en dygd. Många italienare tror att Berlusconis framgångar som företagare på något sätt skall smitta av sig på dem själva och på landet, menar Kappelin. Hon försöker med andra ord visa att den italienska jordmånen lämpat sig synnerligen bra för att driva fram en politiker som Berlusconi.
Som Ryssland
När jag läser om det svaga civilsamhället kommer jag många gånger att tänka på Anna-Lena Lauréns Rysslandsskildringar, helt enkelt därför att länderna på många sätt är väldigt lika enligt hennes och Kappelins sätt att se saker. Båda framhåller betydelsen av utseende och yta i arbetslivet, både beskriver ett samhälle där familjen blivit den enda kollektiva institution som man kan lita på. Både beskriver en kultur som säger att staten och myndigheterna förtjänar att luras och en nationell ledare som älskar tevekameror och gillar att personligen rycka ut då det drar ihop sig till jordbävning eller skogsbrand. Båda berättar om en kvinnosyn som för oss nordbor framstås som unken men som i Italien och Ryssland internaliserats av kvinnorna själva.
Kappelin ger många exempel på det sistnämnda. Ett av de mest frapperande är kommittén ”Silvio vi saknar dig” (Silvio ci mabchi) som bildades för några år sedan av ett hundratal kvinnor i tjugoårsåldern. Enligt kommitténs ordförande Francesca Pascale hade de alla tagit time out från sina studier för att hjälpa sin stora idol till nya valsegrar.
– Varje gång som Silvio kom till Neapel .. var det som en adrenalininjektion, en positiv stöt som nådde sin kulmen när vi kunde fotografera honom med våra mobiltelefoner, sade hon i en intervju som Kappelin återger.
Ilkka Kanerva måtte vara avundsjuk.
Gott hantverk
Kappelin skriver med proffsjournalistens sakliga lätthet och Berlusconi – italienaren är ett exempel på gott journalistiskt hantverk, om än inte så mycket mer.
Råmaterialet utgörs av uppgifter som hämtats ur företrädelsevis italiensk media. Kappelin refererar också till samtal hon fört med vanliga italienare och intervjuer hon gjort i egenskap av korrespondent. Hon har till och med intervjuat huvudpersonen själv en gång på åttiotalet.
Allt detta är gott och väl och även om inget är nytt så är den mediala historien om Berlusconi presenterad på ett överskådligt sätt.
Men människan Berlusconi och hans bevekelsegrunder och förblir ändå gåtfulla. Som porträtt fungerar det utmärkt, som biografi betraktad saknas en hel del – psykologin är höljd i dunkel. Att den narcissistiska och barnsliga Berlusconi är en komplex figur behöver man inte läsa en bok för att inse, men förutom det faktum att Berlusconi kanske inte framstår som en clown i sin italienska kontext blir bilden av honom inte mer nyanserad. Som läsare får man många bitar av pusslet, men långt ifrån alla. En del bitar kan man måhända hitta först när det som nu är samtid kallas historia. Till Kappelins försvar ska också sägas att hon uttryckligen inte har några akademiska anspråk eller ambitioner på att ge en heltäckande bild.
Boken är för övrigt utgiven i oktober 2010. Just då såg det riktigt illa ut för Berlusconi. En utbrytargrupp hade nyligen lämnat partiet och en misstroendeomröstning låg på lut – en som Berlusconi mycket väl hade kunnat förlora. I stället vann han med tre – eventuellt köpta – rösters marginal.
Fredrik Sonck
Kristina Kappelin: Berlusconi – italienaren. Blombergs 2010.
