Hur gör man egentligen motstånd mot makten utan att reproducera den? Lösningen i Hanna Wikmans debutroman Lift stavas karneval och utopi. Boken har publicerats på det nya förlaget Charlie by Kabusa som inriktar sig på böcker med queer, hbt och genus som tema, och följaktligen kan man i en intervju med Wikman läsa att det sista hon vill skriva är ”ännu något konstnärligt uttryck om en neurotisk vit medelklassfamilj. Och hur de mår egentligen.” Det kan man verkligen inte anklaga henne för. I Lift är det i stället tvetydigheten, könslösheten och den odefinierbara sexualiteten som är norm, och romanen fungerar som en besvärjelse mot de vita medelklassnormer som Wikman ogillar. I stället befolkas boken med både starka urmödrar som knullar för brinnande livet utan några hämningar och finska män som förvandlas till storslagna transsexuella divor.
I centrum av berättelsen hittar vi den unga kvinnan Jonni som ger sig ut på lift i Europa. Jonni behöver ett break från flickvännen Emelia och längtar efter liftandets frihet. Under resans gång träffar hon Liv och de slår följe. Liv tillhör ett uråldrigt matriarkat och liftarsläkte och tar Jonni med på nya vägar. Under resan hinner de stöta på såväl ett kollektiv som håller sig undan myndigheterna på en övergiven tågstation, Livs pappa Mariposa som blivit kvinna och en tillsyningsman som med entydiga definitioner vill låsa allas identitet. Bland mycket annat ska det sägas för innan boken tar slut hinner ett arbetarkollektiv överta sin fabrik från en sniken ägare, Sveriges alla åldringar gör revolution i protest mot regeringens nedläggning av åldringsvården, en uppsluppen begravning firas med både tibetanska munkar och en gospelkör som gäster, och en ny liten familj med tre kvinnor och ett könlöst barn se dagens ljus.
Och jo, jag tycker det blir lite för mycket. Boken är uppbyggd som en bildningsroman med Jonni som reser ut och finner sig själv, men ändå känns det som huvudpersonen och hennes inre får stå tillbaka för de politiska idéerna. Romanen är istället idédriven och nosar på allt från veganism till Fort Europa, könslöshet till öppna förhållanden. Och även om den är utopistisk till sin karaktär känns det som att upplösningen är för enkel: alla själsliga knutar blir friktionsfritt lösta och på slutet lever alla happily ever after i storkollektiv.
Fungerar den politiska idén då? Nja, nackdelen med karnevalen som politiskt motstånd är att när den väl tagit slut så återgår allt till det normala. Så också när man slår igen denna bok. Romanen känns skriven efter en politisk formel, snarare än utifrån en vilja att uttrycka det där ambivalenta och paradoxala som just litteraturen förmår uttrycka. Wikmans författarkollega Jonas Hassen Khemiri har sagt att en av de finaste komplimanger han fått är att det inte går att göra politik av hans böcker. Här har Wikman i stället försökt göra bok av politiken, och lämnar läsaren lite väl ljum och oengagerad.
Ronja Boije
Hanna Wikman:
Lift. Charlie by Kabusa 2010
