Det är kanske numera någorlunda känt vad som ligger bakom ett av vår tids största internationella problem (det är det inte), det somaliska sjöröveriet. När Somalia som stat bröt samman kollapsade också det somaliska gränsbevakningssystemet. Det ledde till att bland andra spanska och danska fiskefartyg fritt kunde tjuvfiska efter tonfisk på de vatten som ligger utanför den del av Somalia som heter Puntland.
Eftersom ingen gränsbevakning längre existerade tog de lokala fiskarna saken i egna händer och började borda tjuvfiskande fartyg för att på så sätt själva övervaka sina territorrialvatten och hävda sin rätt till fisket. Någon eller några av de bordade fartygens besättningar erbjöd sig att betala för att få gå fria. Det blev embryot till det nuvarande sjöröveriet som helt baserar sig på att utverka lösensummor.
Puntland, sjöröveriets hemstat i Somalia, är ett semiautonomt område, någonting mellan självständig stat och somalisk provins. Vad som är mindre känt är att Puntlands grannprovins i väst, Somaliland, aktivt och framgångsrikt ända sedan 1990-talet ägnat sig åt att bygga en självständig stat. Somaliland är i själva verket en av mycket få afrikanska stater som organiserat sig själv utan yttre inblandning. Det här är remarkabelt inte minst med tanke på den usla utgångspunkt Somaliland hade efter Somalias sammanbrott på 1990-talet. Somaliland är fattigt, har inga egentliga naturtillgångar och det mesta av utvecklingshjälpen som Somalia erhöll gick till södra Somalia – Somaliland fick sju procent av den totala u-hjälpen till Somalia mellan 1960 och 1991.
Sedan slutet av 1990-talet har Somaliland haft en kontinuerlig ekonomisk tillväxt. Landet har byggt upp alla de institutioner som en självständig och demokratisk stat förväntas ha: parlament, lokalförvaltning, fungerande tull- och skattesystem, man kontrollerar sina gränser och utbildningsväsendet har utvecklats kraftigt. Parlaments- och lokalval som varit både rättvisa och välgenomförda har hållits. Efter ett kortvarigt inbördeskrig på 1990-talet har det också rått politisk stabilitet både inåt och utåt. Bland annat har man lyckats upprätta fungerande relationer till Etiopien, ett land vars relationer till Somalia ofta varit helt katastrofala.
Visst finns det också stora problem i Somaliland, till exempel skall den ekonomiska tillväxtens betydelse inte överdrivas, utgångsnivån är oerhört låg. Och relationerna till grannstaten Puntland är problematiska. Ändå: varför uppmärksammas inte Somalilands statsbyggarframgång i väst? Vad tänker vi på då vi tänker på Somalia? Sammanbrott, våld, klanvälde, sjöröveri, flyktingproblem med mera … Men hur många av oss känner till exempel till den intrikata och högstående förhandlingskultur som det somaliska klanväsendet också har gett upphov till och som är en av de centrala faktorerna till att Somaliland lyckats organisera sig på egen hand?
De facto är ett av Somalilands största problem vi – den omgivande världen. Inte ett enda land har nämligen erkänt Somaliland som en självständig stat trots att invånarna med överväldigande majoritet röstade för självständighet 2001. Därmed är Somaliland uteslutet från alla de former av internationellt samarbete som kunde ge det legitimitet i till exempel handelsförhandlingar. Igen riskerar vi i väst att skapa problem i stället för att bidra till att lösa dem. Precis som i fallet sjöröveri.
Peter Mickwitz
är poet
