”En mäktig liten historia” står skrivet på insidan av bokens skyddsomslag. Det handlar om Fisk och kultur, den isländska författaren Sjóns roman som kom på svenska år 2007. Men det kunde lika gärna gälla hans senaste roman, Skymningsinferno, Sjóns femte bok i svensk översättning. En mäktig bok – och märklig.
Vi börjar i himlen just när allt tar sin början. Dagen då människan föds och Lucifer förvisas från salarna. Allt är en mardröm – full av kroppsvätskor och galenskap. På en liten ö där nere på jorden, strax öster om Islands kust bor en liten eländig gubbe. Det är Jónas Pálmason, med tilläggsnamnet ”den lärde”. Förut en känd och aktad man, nu en stackare som förvisats till den lilla ön. Det är nästan exakt 1600 år sedan Guds son slutade sina dagar på jorden. En tid då solen och alla himlakroppar kretsar kring jorden och Island står under den danska kronan. En ö full av gastar och gengångare, sorgliga berättelser och maktfullkomliga män. En kristenhet blandad med svartkonst och en vetenskap blandad med skrock. Jónas har fastnat mellan sin folktro och reformismens nya värld.
Berättelsens Jónas är baserad på verklighetens Jón Guðmundsson som liksom romanfiguren under flera år på 1600-talet satt förvisad på en liten ö utanför östra Island anklagad av kyrkans män för svartkonst. Han var liksom huvudpersonen en självlärd vetenskapsman och poet.
Det är svårt att sätta fingret på historien. Berättelsen står överraskande still. Rörelsen finns där men är av liten betydelse.
Världen är i centrum lika mycket som gubben. Vi får röra oss mellan de levandes och de dödas värld. Det är Jónas liv som återges, hans minnen från de tidiga pojkåren när han som mycket ung lärde sig läsa – en förbannelse – till berättelsens nutid. Det är hans historier vi går igenom och hans bitterhet över sitt öde. En massaker som han vägrade delta i för många år sedan satte honom i onåd hos maktens män och han skickades till sin ö, ensam med sina tankar och den mäktiga naturen. Hans kunskaper är också hans sällskap. Och vetenskapen är 1600-talets vetenskap. Gud finns och han skapade allt. Kring människorna lever vålnader av förrådda och svikna själar – lika verkliga som de levande. Jorden är i universums centrum och enhörningar är djur som fortfarande anses vara verkliga. Det blir en drömvärld.
I språket håller sig Sjón till ett poetiskt beskrivande blandat med detaljrika vidrigheter. Det är vackert och groteskt. Överallt finns små saker som ger känslan av tiden. Då och då kommer Jónas eget katalogiserande av djur och växter in. Verkliga och overkliga, som havfsvidundren: ”Om hafsvidunder säger jag ingenting, ty jag hafver icke läst mycket om dem, men sett ganska mycket tills de försvunno från oss den långa vargavintern, anno 1602 …”
Här förekommer också helande mineraler, växter, fåglar, valar – hela Islands flora och fauna. Dessa avsnitt hjälper till så att man, som läsare, fastnar i tiden, några decennier in i 1600-talet. Men man måste kämpa sig dit. Det är en liten bok, bara drygt 200 sidor, men att bli fångad tar tid. Kanske för att vi måste acceptera världen vi kastas in i och språket i den. Det är till en början omständligt. Jag måste stänga in mig med boken och hålla allt det andra ute och sen, efter hundra sidor, är jag där. Den får läsas hemma utan ljud och intryck som stör. Jag tycker mycket om den till slut, men utan att jag har ett behov att sluka. Det är dock en upplevelse och en resa, både lärorik och väldigt fängslande.
Rasmus Lundgren
Sjón: Skymningsinferno. Alfabeta 2011.
