Anna Hultin lockar ofta till skratt, här i rollen som Kreon. Foto: Valtteri Kantanen

Om man inte sett clownteater förut kan det vara lite förvirrande – varför avbryts den tragiska berättelsen om kung Oidipus hela tiden? Håll er till saken, liksom, lite respekt för den gamla greken. Men så går det när fem clowner ger sig in på skådespeleri…

Nervöst, det är sådant här onekligen. När ljuset släcks sitter man med ansiktsmusklerna redo för en lidande min: kommer det att lyckas eller blir det pinsamt för alla parter. Komedi kan vara det bästa och det sämsta; att pliktskyldigt skratta fastän det inte är roligt är en pina, medan ett ordentligt gapflabb är något av det skönaste och mest förlösande som finns.

Att Svenska Teatern anlitat clown-veteranen, den svenska regissören Per Sörberg (känd bland annat från 123 Schtunk) för clownversionen av Sofokles Kung Oidipus bådar i alla fall gott. Att tre femtedelar av ensemblen dessutom var med också senast Sörberg regisserade en clownklassiker hos oss (Teater Mars Tre systrar), är likaså betryggande: de torde behärska uttrycket och tekniken.

När de ståtliga joniska pelarna reser sig kan dramat börja – efter diverse rådd, så klart, som det nu blir om man är en så studsig och ivrig clown som Mull (Anna Hultin). Och vi får andas ut: Hultin (snart som Oidipus bror Kreon) är en lika träffsäker komedienne som alltid och Marcus Groths Guran (som körledare utan kör) är absurt komisk i sin dysterhet. Vilket minspel, hjälp! Det här kommer att bli underhållande.

Om man inte sett clownteater förut kan konceptet vara aningen förvirrande – varför avbryts den tragiska berättelsen om den ödesdigert dömde kung Oidipus hela tiden? Håll er till saken, liksom, lite respekt för den gamla greken. Men så går det när det är fem clowner som ger sig in på skådespeleri. För klarhetens skull: Hultin, Groth, Mikael Andersson, Nina Hukkinen och Hellen Willberg spelar clowner som i sin tur spelar mytens karaktärer. Föreställningen bygger i hög grad på improvisation och interaktion med publiken – en nysning, ett gällt skratt, ett stakande i en replik är nog för att avbryta. Och därmed kasta sig ut och trotsa logiken – och locka till skratt.

Under premiärkvällen fungerar det här bra i den första akten och lite mindre bra i den andra. Det är enorm energi och dynamik under den första timmen, men ju närmare slutet vi kommer, desto striktare håller sig skådespelarna till manuset. Man skulle ha önskat sig ännu mer vågat samspel med publiken, eftersom det är det som är det unika i denna genre.

Men en skrattfest är Kung Oidipus trots allt, så som utlovat, speciellt tack vare Hultin och Groth. Också Hukkinen som den irokesprydda, lilla men ampra Oidipus och Willberg som lyraspelande budbärare, gör ett fint jobb. Anderssons Iokaste känns som den minst genomarbetade rollen och funkar inte helt. Maskering och kostymering gör det däremot, precis som den enkla scenografin. Det avskalade slutet känns lite malplacerat och lämnar kanske publiken aningen snopen. Hur var det med den där katharsisen som Mull talade om? Men det fascinerande med clownteater är ju just den härliga anarkin.

Sonja Mäkelä

Svenska Teatern: Kung Oidipus. Text: Sofokles i bearbetning av Joakim Groth. Regi: Per Sörberg. Scenografi ock dräktdesign: Markus R. Packalén. Ljud: Arbetsgruppen. Ljus: Tom Kumlin. Smink: Pirjo Ristola. Mask: Torbjörn Alström. På scen: Mikael Andersson, Marcus Groth, Anna Hultin, Nina Hukkinen, Hellen Willberg.

 

Lämna en kommentar