Illustration: Christian Aarnio

”Inför det oerhörda är det tekniska kunnandet borta – kvar kommer endast förringandet och förnekelsen att finnas.” Så kommenterade nyligen en av deltagarna i vår kärnkraftskritiska mejlinglista de desperata försöken att täta läckorna i de skadade reaktorerna vid kärnkraftverket Fukushima i Japan. Med hjälp av sågspån, tidningspapper och polymerplast försökte teknikerna fylla igen en 20 centimeter bred spricka i inneslutningen kring reaktor 2. Tätningsförsöket misslyckades, kraftigt radioaktivt nedsmutsat vatten fortsätter att läcka ut ur reaktorn.

Och vad gör ingenjörerna då?

Jo, de slår badsalt i vattnet i reaktortanken.

Det är faktiskt alldeles sant. Med hjälp av badsaltet färgas det radioaktiva vattnet, så att man ser vart det tar vägen när det pumpas ut i havet. Är det tänkt, om jag har förstått saken rätt. Inte för att det gör vare sig till eller från. Vattnet som tränger ut genom sprickan i reaktorinneslutningen innehåller enligt uppgift en miljon becquerel jod-131 per liter. Den radioaktiva joden och andra ämnen som cesium, strontium och plutonium – vilka aldrig skulle ha existerat i naturen om människor inte hade kommit på den vansinniga idén att bygga kärnkraftverk (och kärnvapen) – rinner likafullt ut i Stilla havet, sprids med strömmarna och förorenar stora områden. Ingenting går att göra åt den saken.

Sågspån, tidningspapper och badsalt: det är alltså vad kärnkraftsbolaget Tepcos personal försökte tillgripa när den ”ofelbara” tekniken felade och alla andra åtgärder misslyckades.

 

Det var inte jordbävningen och den efterföljande tsunamivågen som orsakade reaktorhaverierna i Fukushima. Det var teknologisk hybris. Tepco – Tokyo Electric Power Company – avfärdade under många år kritiken mot placeringen av kärnkraftverket i ett område med stor seismisk aktivitet och hävdade att reaktorerna var konstruerade för att motstå alla tänkbara naturkatastrofer. Det var de inte. Jordskalvet skadade med stor sannolikhet reaktorinneslutningarna och den efterföljande tsunamin slog ut kraftverkets strömförsörjning. Pumparna som försåg reaktorerna och bassängerna för utbränt bränsle med kylvatten kunde inte återstartas. Med andra ord: tekniken höll inte måttet.

När ska vi äntligen förmå erkänna detta: vår teknik, även den mest avancerade, är bristfällig och fallerar från tid till annan.

Ju mer komplicerad tekniken är, desto mer komplicerade blir felen. Kärnkraftsindustrin och myndigheterna som är satta att övervaka den försäkrar ständigt att man vet vad man sysslar med och att säkerheten i anläggningarna är a och o. Tre olyckor under de senaste dryga fyrtio åren – i Three Mile Island i USA, i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen och nu i Fukushima – har verkligen visat att man inte vet vad man sysslar med och framför allt att man inte vet vad man ska göra när ett haveri väl inträffar.

 

Kärnkraftverk fick byggas och tas i drift utan att någon visste vad man skulle göra av det radioaktiva avfallet. Det var ingen brådska med den saken, förklarade kärnkraftsindustrins företrädare med sedvanlig arrogans. På liknande sätt verkar man inte heller ha tänkt igenom vilka åtgärder som måste vidtas när en reaktor havererar. Trots att ofattbara belopp – det mesta i skattepengar – pumpats in i kärnkraftsforskning under det senaste dryga halvseklet verkar ingen ha kommit på idén att försöka ta reda på vilka material som lämpligen kan användas för att täta sprickor i trasiga reaktorinneslutningar. Teknikerna vid Fukushima står i skrivande stund vid vägs ände, sedan sågspån och tidningspapper visade sig vara odugliga.

Det har aldrig varit en fråga om utan när ett nytt omfattande kärnkraftshaveri skulle inträffa. Det enda goda med haveriet i Fukushima är att det i bästa fall blottar de kejsarens nya kläder som kärnkraftsindustrin alltsedan sin första begynnelse skrudat sig i. Haveriet visar än en gång konsekvenserna av en teknik som i grunden är livsfarlig och som människor med en smula vett borde ha avvisat från första början. Atomkraften avlade väldiga löften som den aldrig förmådde infria. I drygt sextio år har kärnkraftsindustrin hankat sig fram med hjälp av omfattande statliga stöd och en hord av lobbyister – avlönade och frivilliga – som sjungit dess lov. När nu det stora dementimaskineriet rasslar igång efter katastrofen i Fukushima får vi inte än en gång förföras att tro på kärnkraftens springpojkar, som vi tyvärr gjorde efter Three Mile Island och Tjernobyl.

 

De kommer att påstå att det som skedde i Japan inte kan ske här, att kärnkraften är billig och att den behövs om klimatmålen ska kunna uppnås. Samtliga tre påståenden kan lätt vederläggas.

Sommaren 2006 var en reaktor i Forsmark mycket nära en härdsmälta, sedan strömförsörjningen slagits ut och två av de fyra nödgeneratorerna vägrade starta. Det verkar mest ha varit rena turen att ett allvarligt haveri kunde undvikas.

Reaktorbygget i Olkiluoto har blivit en ekonomisk katastrof, kostnaderna har skenat iväg okontrollerbart. Olkiluoto 3 skulle ju fungera som mannekäng för kärnkraftens stora pånyttfödelse. Istället har bygget blivit en effektiv avskräckare för finansiärer som eventuellt övervägt att investera i nya reaktorer .

Kärnkraften spelar en marginell roll när det gäller att motverka växthuseffekten. Den är ingalunda utsläppsfri. Vi har de närmaste tio åren på oss att drastiskt börja minska koldioxidutsläppen. Bara för att ersätta befintlig fossilkraft skulle 3000 nya reaktorer med en effekt på 1500 megawatt vardera behöva byggas under de närmaste åren.

Men, frågar kärnkraftens springpojkar då, hur ska vi få den el vi behöver utan kärnkraft?

Själv påpekar jag numera för kärnkraftens springpojkar att frågan är fel ställd. Den ska lyda: hur mycket el behöver vi? Och vad ska vi ha den till?

 

Lars Sund

är författare

Sedan detta skrevs uppger Tepco att man lyckats täta läckan i Fukushimas reaktor 2. Strålningsnivåerna är dock fortsatt höga och krisen är långt ifrån över.

 

Lämna en kommentar