Foto: Sara Mac Key
Texterna i Marie Silkebergs nya bok Material kretsar kring attraktionens gåtfullhet, men också språkets och erfarenhetens, skriver Ralf Andtbacka.
En kvinnlig svensk poet, Marie, har ett förhållande med en rysk man, Sasha, ett förhållande som sträcker sig över större delen av 00-talet. Vid en rad tillfällen besöker hon honom i Sankt Petersburg där de umgås med bekanta i stadens konstnärskretsar. Också andra platser flimrar förbi: Odessa, Cheboksary, Madrid, Valencia, Stockholm, Göteborg, Nässjö och Visby.
Ungefär så kunde man sammanfatta de yttre förutsättningarna i Marie Silkebergs Material, ett verk som omfattas av dagens utvidgade poesibegrepp men som även kan läsas som en genremässig hybrid. De enskilda texterna varierar i längd från prosastycken på en dryg halvsida till aforistiskt komprimerade enradingar. Utöver detta förekommer ibland en kursiverad rad högst uppe på sidan och bildar en egen kompletterande och kommenterande nivå i helheten.
Ramarna för bokens kärleksrelation förblir diffusa. Som läsare blir man givetvis nyfiken på den löst skissade ”storyn“ och dess vinkar om erotisk utlevelse, bohemisk äventyrlighet och olöslig komplikation. Hur inleddes förhållandet? Hur ser händelsekedjan ut i detalj? Sådan information uteblir. Det är primärt ögonblicksbilder och kommentarer i stunden som vi får ta del av, rapsodiska nedslag som varvas med diktjagets reaktioner och reflexioner.
Om det är något som har potential att irritera under läsningen, i synnerhet initialt, är det den esteticerande hållningen, som kan upplevas som en form av självupptagenhet. Det händer att interaktionen mellan personerna får en anstrykning av parodi genom den utpräglade förkärleken för lakoniska yttranden: ”swim säger han på gräsmattan, we should swim, like dolphins”.
Men också sådana stilmanér är del av den sammansatta språkproblematik som utforskas och som tangerar oöversättbarheten mellan upplevelse och språk, mellan individ och individ och, förstås, mellan språk och språk. Engelskan fungerar som lingua franca i sammanhanget och citerade repliker återges på detta språk. Det är en engelska som är nyanserad men ändå inget modersmål, vilket gör att det glapp och den underlighet som på ett eller annat sätt är närvarande i all kommunikation blir ännu mer påtagliga. Samtidigt ger det språkliga främlingskapet den som talar en möjlighet att distansera sig från det invanda och uppträda i en ny roll.
Med tanke på att det är ett passionerat förhållande som skildras framstår bokens titel som märkligt fjär och kall. Hur ska den tolkas? Är den ett konstaterande – också de starkaste känsloupplevelserna underordnas konsten, blir dess ”material”? Eller är det en sorts förundran eller ambivalens som uttrycks, eller kanske ironi, över att ”det oöversättbara” alltid kvarstår i språkets tjänst? Är titeln möjligen en defensmekanism – ett sätt att skapa en nödvändig inre distans?
Verkets volym, närmare 300 sidor, är betydelsefullt; det tar tid innan man får grepp om skiktningarna och den speciella rytmiseringen. Också det som till en början kan tyckas slumpmässigt och en smula manierat får genom utdragna och upprepade läsningar allt fler resonanser och dimensioner.
Texterna kretsar kring attraktionens gåtfullhet, men också språkets och erfarenhetens. I den inledande texten återfinns raden ”om en labyrint börjar inifrån eller utifrån” – boken avslutas med frågan ”undrar vad jag varit i. hur långt”. Också läsupplevelsen har en labyrintisk kvalitet och utmynnar i en osäkerhet men resan i Marie Silkebergs vindlande text är allt annat än meningslös.
Ralf Andtbacka
Marie Silkeberg: Material. Bonniers 2010, 278 s.
