”Mötet med de jordlösa fyller oss med hopp”

av Bengt Berg

Tillsammans med en grupp aktivister reste poeten och förläggaren Bengt Berg till Brasilien för att bekanta sig med de jordlösas rörelse MST och deras bosättningsprojekt i Bahia.

Flygresan från Lissabon till Brasilien ägnas åt en lektyr som skall underlätta mötet med en verkligare verklighet än den vi är vana vid i vår trygga vardagslunk. Brasilien – hoppet och rädslan är en bok som skarpt och uppfordrande förmedlar tankar om världen i allmänhet och Latinamerika i synnerhet. Han känner väl till dem båda, Eduardo Galeano, när han skriver: ”Visar televisionen vad som händer? I våra länder visas det man vill ska hända; och inget hände om det inte syns på teve. Teven, det sista ljuset som räddar dig från ensamheten och från nattens mörker, det är verkligheten. För livet är en show: till den som uppför sig väl lovar systemet en bra sittplats.”

Väl framme är det verkligen inget trestjärnigt hotell som vi tar in på, men vi har en fin utsikt mot redden där fraktfartygen tålmodigt väntar på kajplats. Hamnen här i Salvador var den stora inskeppningshamnen för slavhandeln till Brasilien i mitten av 1500-talet, och än idag präglas mycket av livet och sedvänjorna i Bahia av de afrikanska rötterna. Nej, det är mer av ett vandrarhem som hyser oss under ett par veckor i detta väldiga land som just på vår ankomstdag den 1 januari kan glädja sig åt sin första kvinnliga president, Dilma Rousseff från Belo Horizonte i delstaten Minas Gerais. Ännu kan man här och var skymta spåren efter den valrörelse som förde Dilma och till presidentmakten sedan hon tagit över stafettpinnen efter den legendariske Lula. Deras gemensamma parti, PT (Arbetarpartiet), har siffran 13 inuti den röda stjärnan som pryder husväggar och murar här och var också i S:to Antonio, den både nedslitna och upputsade stadsdel som utgör vår frukostbas innan vi tar itu med dagens uppgifter.

Vi har kommit till Bahia för att träffa representanter för de jordlösas rörelse, MST, på deras delstatskontor i Salvador och för att resa runt längs krokiga, urregnade vägar i ett vackert böljande landskap och besöka bosättningar och tillfälliga läger. Både som mångkunnig Brasilienvän och portugisiskspråkig reseledare har vi Lennart Kjörling att tacka för alla hans personliga kontakter som vi får vi tillfälle att möta, både nyckelpersoner i organisationen, som t.ex. Lucia Barbosa, och för oss namnlösa men obeskrivligt öppenhjärtliga ockupanter, som vi läst om i Kjörlings bok Så länge det finns hunger.

Några representanter för dessa kämpande jordlösa träffade vi redan i höstas när de besökte Sverige. Vi möttes på en säter i norra Värmland för att diskutera gemensamma problem som har med naturresurser och en hållbar framtid att göra, i såväl Sverige som i Brasilien och den övriga världen. Här, på delstatskontoret i Salvador får vi en uppföljning om MST:s generella politik kring gender, miljö, produktion, utbildning och kultur.

besök på landsbygden

”Lutar nâo é crime!” står det på de jordlösas röda kepsar, vilket har sin grund i den grundlag som säger att jorden är till för att brukas, alltså inte bara ägas som grund för makt och prestige. Dessa människor som tar sitt öde i sina egna händer kan ibland riskera både livet och hoppet om de angrips av dem som formellt anser sig äga rätten till den jordlapp som de ockuperat. Den här organiserade kampen har pågått sedan 1980-talets mitt och omfattar idag runt en halv miljoner familjer som antingen bor på legaliserad grund eller i tillfälliga läger – i väntan på svart på vitt.

Landskapet är böljande vackert, men den usla vägen utmanar chaufförens improvisationsförmåga och avsaknaden av fjädring våra rumpor, där vi sitter instoppade i en lånad bil vars framruta bär den nytillträdda Dilmas bild.

Vi besöker några bosättningar utanför Santo Amaro och träffar de ansvariga för utbildningen både lokalt och ute i regionen. Här föds också idén om att stöda bygget av en skola i en MST-bosättning som länge saknat en skolbyggnad.

Vi fortsätter till den region inom MST som ligger strax söder om Salvador, Baixo Sul, till den lilla staden Wenceslau Guimarães. Bosättningen som tillägnat Che Guevara sitt namn ligger precis granne med staden, men man ser knappt gränsen. Då vi besöker platsen har MST just kallat samman unga människor för att utveckla sin produktion i området, det handlar i första hand om kakao. Här finns en del av regnskogen (Mata Atlantica) kvar, vilket betyder att klimatet är något mildare så att det är möjligt att producera frukt.

Det politiska läget i Wenceslau Guimarães är intressant; en allians bakom PT, bestående av MST och facket (lantarbetare och lärare), tror att de kan vinna borgmästarvalet 2012. Flera av de lokala aktivisterna kommer och besöker oss och alla är frikostigt öppna och generösa i sitt möte med oss.

Kreativt kaos

Även i Bahia ter sig livet på vischan lugnare och enklare än vad det gör i storstaden, där fattigdomen sticker i ögonen mot det prunkande överflöd som också finns, och dessutom de stora problemen med knark och kriminalitet. En förmiddag har vi stämt möte med Ana Vaneska som helt ideellt arbetar för De taklösas rörelse (Sem Teto) inne i Salvador, i en serveringslokal som får visst stöd av den schweiziska organisationen Kök utan gränser. Där möter oss en tyngre verklighet präglad av brottslighet, arbetslöshet, droger och hotet från den våldsamma polisen.

Samma slags omgivning brottas Bagunçaço med, en kulturförening (namnet betyder ”det stora kaoset”) som arbetar med ungdomar i Salvadors utkant. Där får vi lära oss mycket om de problem barn och ungdomar har i Salvador och hur kulturen kan vara ett sätt att arbeta med problemen. Sedan starten är det Joselito Crispin som både styr och skapar utrymme för barnens och ungdomarnas lek och kreativitet.

– Jag vill ge barnen deras värdighet, man behöver en bra barndom för att bli en bra vuxen, säger Joselito med ett brett leende. Hans dröm är att skapa liknande hus i andra delar av Salvador och Brasilien.

I det tidigare så förfallna huset, som varit tillhåll för både droghandel och prostitution innan det ockuperades av unga entusiaster som ville ägna sig åt musik, sjuder det idag av olika aktiviteter även om resurserna är mindre än små: det trummas på oljefat och en saxofon finns till utlåning. En inspelningsstudio finns också, men framförallt en känsla av gemenskap och energi. Ett kreativt kaos helt enkelt.

I efterhand känns det som om vi från den rika delen av Europa skulle ha väldigt mycket att lära oss, men också att vi har massor gemensamt när det gäller att handskas med jordens resurser och att formera våra krafter. Eller som en av våra nya vänner uttryckte saken: ”Vi måste också kunna globalisera våra drömmar om en bättre värld, inte bara slås ner av de mäktigas makt”.

text&foto Bengt Berg

Lästips: Lennart Kjörling, Så länge det finns hunger. De jordlösas rörelse i Brasilien (Ordfront, 2004).
Lennart Kjörling, Lula. Brasilien – hoppet och rädslan (Ordfront, 2005).
Eduardo Galeano: Omfamningarnas bok (Lindelöws, 2010. Övers. Kerstin Jonsson).

 

Lämna en kommentar