yassine2

Illustration: Ika Österblad

Också kolonialisering är en form av migration och en källa till konflikter. Den palestinska forskaren Abdel-Qader Yassine skriver om hur hans folk måste osynliggöras och förringas för att motivera den sionistiska migrationen till Palestina.

Att köpa vänner är dyrt. Barack Obama rynkar oroat på ögonbrynet och tittar allvarligt in i kameran och säger: ”I believe that Mr Netanyahu is a man of Peace.”

Men tror verkligen Barack Obama på riktigt att Benjamin Netanyahu, är en ”fredens man”?

Nej, det tror han så klart inte. Han ljuger medvetet som så många gånger förut. I USA har man gjort Israel till den ”fria världens” enda utpost i det annars barbariska och fientliga Mellanöstern, en ”demokratisk oas” i ett annars ”svart hav av diktaturer och religiös fanatism”.

USA har sedan staten Israel bildades i maj 1948 stått som garant för dess fortlevnad och dess militära överlägsenhet över sina arabiska grannar. Inget annat land i världen får så stort ekonomiskt bistånd från USA, över 3,5 miljarder dollar årligen. Men dessa pengar kommer inte utan krav: två miljarder ska gå till militära ändamål varav mer än en miljard ska användas till amerikanskt krigsmateriel. Det är med andra ord ett sätt för USA att stödja sin egen vapenindustri.

Sionistledarna insåg från första stund att det största hindret mot deras planer att omforma Palestina till Eretz Yisrael var det faktum att landet redan var ett hemland för andra människor. Den reella situationen visade sig vara ett hinder för sionisternas försök att mobilisera judiskt och icke-judiskt stöd.

Ahad Ha´am (eller Asher Ginsberg som mannen bakom pseudonymen hette) var en av de mest kända judiska litterära personligheterna som reste till Palestina och fick bevittna den sionistiska kolonisationens destruktiva effekter på det palestinska samhället. Han lade märke till att sionisterna ”behandlar araberna fientligt och grymt, fråntar dem deras rättigheter, förolämpar dem utan orsak och till och med skryter med vad de gjort.” Ahad Ha´am kände en sådan motvilja att han sade om sionismen: ”Om detta är Messias, så vill jag få slippa se hans ankomst.”

När sionisterna försökte få stöd från asiatiska nationalistledare på trettio- och fyrtiotalen blev de avvisade på ett liknande sätt just för
sionismens destruktiva effekter på det palestinska samhället.

”Du vill förvandla den arabiska majoriteten till en minoritet”, sade till exempel Mahatma Gandhi till ett sionistiskt sändebud som sökte hans stöd. Sionisternas likgiltighet för den inhemska palestinska befolkningens rättigheter och välfärd fick också Jawaherlal Nehru att påpeka att sionisterna ”bortsåg från ett inte oväsentligt faktum … [nämligen att] Palestina inte var en tom obebodd plats. Det var redan någon annans hem.”

 

* * *

 

På senare tid har forskning som använt sig av den tidiga sionismens arkiv klart visat att sioniströrelsens medlemmar inte var omedvetna om det palestinska folkets existens och faktiskt i hög grad sysselsatte sig med det som kallades arabfrågan.

Palestina var inte bara ett uråldrigt land, utan också ett folkrikt hemland för ett samtida samhälle. År 1922 när den verkliga sionistiska koloniseringen inleddes ”var befolkningstätheten i Palestina 1 865 personer per kvadratkilometer – en hög siffra jämfört med andra länder i regionen och övriga länder.”

Inte heller var Palestina ett illa skött land. Lawrence Oliphant besökte Palestina 1887 och skrev i sin bok Life in Modern Palestine, att Esdraelondalen var ”ett enormt grönt hav av vajande vete ur vilket bybekrönta kullar stack upp som öar; och den utgör en av de mest effektfulla bilder av yppig bördighet som man kan föreställa sig.”

Det tjänade sionisternas syften att förneka denna verklighet och som professor John Ruedy framhåller ”föll det sig lämpligt för sionisterna och deras anhängare att utmåla Palestina som ett öde land innan de kom dit.” Men inför varandra medgav de att det förhöll sig på ett annat sätt. I ett brev till en sionistisk ämbetsbroder skrev Arthur Ruppin, direktör för det sionistiska bosättardepartementet, att ”det finns knappast någon mark som är värd att odla som inte redan är uppodlad.”

Det är intressant att notera hur sionisterna i sin nit att göra reklam för den välgörande effekten av sin kolonisering – symboliserad av det välkända slagordet om att ”få öknen att blomma” – nedvärderade inte bara det palestinierna uppnått, utan också överdrev vad de själva åstadkommit.

Vid sitt första besök i Palestina 1898 medgav Theodore Herzl också att han ljög för detta ändamål. En liten historia kan kanske tjäna som illustration. Efter att ha besökt ett judiskt sjukhus i Jerusalem gjorde Herzl följande anteckning i sin dagbok, daterad 31 oktober 1898: ”Misär och osnygghet. Inte desto mindre måste jag för syns skull vittna i gästboken om dess renlighet och snygghet. Det är så här lögner uppstår”.

 

* * *

 

Precis som det var fördelaktigt för sionister att utmåla Palestina som ett ”försummat ödeland”, var det också fördelaktigt att framställa det som ett tomt, övergivet land. Redan från början använde sig rörelsen av sloganen ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Ursprungligen hade sionisterna tydligen avsett att sloganen skulle förstås i sin bokstavliga betydelse. Det berättas att Herzls andreman Max Nordau, när han för första gången fick reda på palestiniernas existens, utbrast: ”Jag insåg aldrig detta. Vi begår en orättvisa.”

Det märkliga med denna sionistiska uppfattning om det palestinska folkets icke-existens är hur orubbligt de försökt upprätthålla den. På 1930-talet påstod ett sionistiskt sändebud till Mahatma Gandhi helt fräckt att ”Palestina var ett öde område när vi kom dit … Ingen annan vill ha det.”

Även efter att de fullbordat sin erövring av Palestina 1967, fortsatte sionistledarna att framföra denna uppfattning. År 1969 sade Golda Meir, då Israels premiärminister, om det palestinska folket att ”de inte existerade”.

När det blev ohållbart för sionisterna att upprätthålla myten om palestiniernas icke-existens i bokstavlig bemärkelse, försökte de istället förringa betydelsen av palestiniernas existens. Då Levi Eshkol, Israels dåvarande premiärminister, 1969 fick frågan av en journalist om han inte höll med om att palestinierna, likaväl som israelerna, var berättigade till ett hemland, svarade han: ”Vad är palestinierna för något? När jag kom hit fanns det 250 000 icke-judar, främst araber och beduiner. Det var öken. Ingenting”.

Vladimir Jabotinsky, Menachem Begins mentor, beskrev araberna som ”ett skränande pack, klädda i grannlåt, ociviliserade trasor”.

Ber Borochov, en tidig sionistisk teoretiker, trodde att palestinierna ”saknade varje tillstymmelse till en egen kultur och inte hade några framträdande nationella drag”.

Genom att förneka det palestinska folkets existens och genom att avförmänskliga dem hade sionisterna för avsikt att dölja de tilltänkta offren för sin kolonisering för omvärlden. De ståtade inför världsopinionen som det judiska folkets befrielserörelse, vilket de inte hade kunnat göra om det blev känt att de höll på att utplåna ett inhemskt folk som kämpade för sin frihet.

 

* * *

 

Professor Maxime Rodinson tillskriver denna tendens till självupptagenhet det europeiska arvet hos sioniströrelsens ledning. Den europeiska synen vid slutet av 1800-talet var, sade han, att ”varje område som låg utanför den världen (Europa) ansågs som tomt och öde – inte på invånare förstås, men det utgjorde ett slags kulturellt vakuum och var därför lämpligt att kolonisera.”

Ytterligare en författare har sagt att denna inställning var nödvändig för att kunna rättfärdiga den sionistiska bosättningen:

”Den avförmänskligade framställningen av palestinierna som sionisterna utvecklade och propagerade för bidrog till att man lyckades undvika de moraliska frågorna och ge ett skimmer av legalt rättfärdigande kring sionisternas mål och aktiviteter.”

Menachem Begin medgav faktiskt att denna åsikt har fog för sig, när han 1969 varnade israeliska åhörare för faran av att ge efter för ”föreställningen om ett Palestina”. Han sade: ”Om detta är Palestina och inte Israels land, så är ni erövrare och inte de som brukar landets jord. Ni är inkräktare. Om detta är Palestina, så tillhör det ett folk som bodde här tidigare.”

Efter andra världskriget och tyskarnas försök att utrota judarna i Europa odlades i västvärlden den gamla myten om att Palestina var ”ett land utan folk till ett folk utan land.” I Europa och Amerika fanns inget palestinskt folk, det handlade bara om ett ”fåtal beduiner som fått bra betalt för sin mark”.

 

* * *

 

På 60-talet kunde man i Europa inte längre ignorera att det fanns miljontals palestinier som nu var statslösa, utkastade från sina hem och förpassade till flyktingläger. Men i USA lever fortfarande myten om att det egentligen inte fanns några palestinier innan staten Israel bildades.

I mitten av maj förra året besökte Netanyahu USA. Samma dag arrangeras en demonstration till minne av förintelsens offer. På detta extremt cyniska sätt används förintelsen för att rättfärdiga Israels övergrepp på försvarslösa människor i flyktingläger. När de lokala nyheterna på plats fångar kommentarer från deltagare intervjuas en amerikansk man med kortsnaggat hår. Han säger med triumferande röst att han kommit för att ge sitt stöd till ”Israels krig mot terroristerna”.

En gammal kvinna som överlevt förintelsen säger att hon känner sig osäker på vart allt våld kommer att leda, troligen har hon mer gemensamt med de palestinier som i dag är fångar i flyktingläger än med en blodtörstig Netanyahu.

Men hur är det möjligt att hålla en hel befolkning (den amerikanska) omedveten om att deras skattepengar går till att skjuta sönder den lilla infrastruktur som finns på de ockuperade områdena, till att förnedra och mörda en befolkning som man först kastat ut från sina hem?

En del av svaret stavas AIPAC (American Israel Public Affairs Commitee). AIPAC bildades på 50-talet och ger 7 miljoner dollar i kandidatstöd till folk som vill bli valda till kongressen. De som sedan väljs förväntas lojalt driva AIPAC:s hjärtefrågor.

Tidningen Forbes listar AIPAC som den fjärde mäktigaste lobbyorganisationen i världen och de skryter själva med att få igenom mer än 100 proisraeliska lagförslag per år.

Visst låter det som en dålig konspirationsteori, men gå in på www.aipac.com och se vad det kostar att styra amerikansk utrikespolitik.

Abdel-Qader Yassine

Skribenten är en palestinsk forskare och författare bosatt i Sverige. Under många år har han varit forskningschef vid PLO:s Planeringscentrum. Han är medlem i palestinska författarförbundets styrelse, Internationella journalistförbundets styrelse, Sveriges Författarförbund och the Afro-Asian Writers’ Union.

Referenser:

The Truth from the Land of Israel. Citerad i Alan R. Taylor: The Zionist Mind. Beirut: Institute for Palestine Studies, 1974, s. 48, 96, 103.

G. H. Jansen: Zionism, Israel and Asian Nationalism.
Beirut: Institute for Palestine Studies, 1971, s. 178.

Simha Flapan: Zionism and the Palestinians, Palestine Jewry and the Arab Question 1917 – 1925. London: Frank Cass, 1978.

George Kossaifi: Demographic Characteristics of the Arab Palestinian People i Khalil Nakhleh and Elia Zureik ( Red.): The Sociology of the
Palestinians. London: Croom Helm, 1980, s. 16.

John Ruedy: Dynamics of Land Alienation i Ibrahim Abu-Lughod. op. cit.

The Sunday Times. London: 15 juni 1969.

Newsweek. 17 februari 1969.

Maxime Rodinson: Israel and the Arabs.
New York: Random House, 1968, s. 85.

 

Lämna en kommentar