”Att tvivla”, skriver Dante Alighieri i Den Gudomliga komedin, ”är mig lika kärt som att veta.” Men i de tvärsäkra dårarnas paradis råder en fullständig trosvisshet: ”Att veta är i detta paradis den största dygden. Här är svaren på alla frågor givna, lösningarna till alla problem självklara.”
Begrepp som ”att tvivla, kanske, möjligen, sannolikt” är helt raderade ur vokabulären. Tron och det egna vetandet är hos dessa tveklösa riddare en ogenomtränglig sköld. Motargument, som hotar den egna trons existens, har ingen chans att ta sig igenom den. De studsar tillbaka eller krossas som sköra istappar på sköldens hårda yta. Här vet man. Man tvivlar inte.
En vacker höstdag färdas jag i tunnelbanan i Stockholm. Sittplatsen mittemot mig är tom, men där ligger en liten bok med ett grått omslag. Av bokstäverna att döma är det antingen en kurdisk eller turkisk bok. Bilden på bokomslaget är däremot bekant.
Det är Fjodor Dostojevskijs magra gestalt. Boken kan alltså vara en kurdisk eller turkisk översättning av något verk av den store slavisten. Men vilket? Den är alltför tunn för att vara Brott och straff, Bröderna Karamazov eller någon av hans mer berömda romaner.
Det kan förstås vara Spelaren eller en novellsamling. Medan jag står och tvekar mellan olika titlar kommer det in en medelålders man i vagnen och ställer sig mittemot.
”Flytta på boken!”, säger han med myndig röst, ”sittplatsen är för människor och inte för böcker!”
Boken är inte min, svarar jag, någon måste ha glömt den.
Mannen ger en knuff åt Dostojevskij och sätter sig på den tomma platsen. Sedan sneglar han misstänksamt på bokomslaget.
”Det här är ingen svensk bok,” säger han med föraktfull ton. ”Det är någon muslimskt smörja …!”
”Att sådana släpps in i det här landet, det fattar jag inte”, fortsätter mannen. ”Först stjäl de som korpar. Sedan får de socialbidrag för att köpa sådan där smörja och lämna kvar den i tunnelbanan, så att anständiga människor inte får plats att sitta.”
Det är en bok av Fjodor Dostojevskij, säger jag försiktigt för att mildra mannens utbrott. Det är han som skrev Bröderna Karamazov och Brott och straff.
”Jaså! Är det han?”, säger mannen utan att darra på rösten och fortsätter med samma trosvisshet:
”Han är en av deras mullor, va?”
Vems? Frågar jag något överrumplad.
”Muslimernas, så klart!”, basunerar mannen. ”En av dessa mullor som vill ta över världen och styra den enligt muslimsk lag … Brott och straff! Just en snygg titel …!”
Han pekar på Dostojevskijs magra gestalt.
”Se bara på hans blick. Har du sett något mera djävulskt? Den där borde spärras in på livstid …!”
Nu är Fjodor Dostojevskij inte precis Guds vackraste barn, men så illa ser han väl ändå inte ut. Han hade ett svårt liv med ständiga epilepsianfall, stora skulder, åtta år på straffkoloni i Sibirien, två barn som dog i späd ålder … Det är klart att sånt sätter sina spår. Jag samlar mig för att förklara något av detta för mannen.
Fjodor Dostojevskij, säger jag, satt fem år i arbetsläger. Han led också av …
”Jag vet, jag vet”, avbryter mannen. ”Jag läste om det i Expressen. Och då sa jag till min granne: Han är lite vek, vet du. Den där borde de aldrig ha släppt ut. Såna där blir värre när de sitter inne ett par år och sedan släpps fria.” Det fins bara en lösning för den typen av avskum. Vad hette han nu … Ayatolla …”
Fjodor Dostojevskij …!
”Just det! Ayatolla Fjodor Dostojevskij. Sådana borde skjutas på fläcken. De ska inte tillåtas att sprida sitt muslimska gift. Ett enda nackskott. Det räcker gott och väl!”
Sedan reser sig mannen och ställer sig bredbent framför dörren. I min förtvivlan vänder jag mig om och samlar mig till ett sista heroiskt försök för att rätta till misstaget.
Fjodor Dostojevskij är en stor författare, säger jag i ett svep. Du misstar …
Men mannen är som en hök. Han fångar mina ord i luften och stympar dem med sina haranger.
”Kallar du det för stor? Han och hans sataniska verser. Är det stort det?! Ett nackskott! Det är vad hans sort behöver!”
Men herregud! Fjodor Dostojevskij … Just i den stunden öppnas dörrarna och orden dränks i det mekaniska dånet. Mannen rusar ut och försvinner.
Efter fyra hållplatser är det min tur att ge mig av. Innan jag går ut i den vackra höstdagen, kastar jag en sista blick på den helige skurkens magra gestalt. Oviss om sin omvandling ligger han där på tunnelbanesätets gröna plast och stirrar med sin plågade blick. Muslimernas hemlige imam Ayatolla Fjodor Michajlovitj Dostojevskij.
Abdel-Qader Yassine
