Hur gick det för Greklands unga som demonstrerade på gatorna i december 2008, efter att en femtonårig skolelev skjutits till döds av polisen?

Trots att vänstern och anarkiströrelsen är starka i Grekland är motståndet splittrat och många har förlorat tron på politiken.

Vi utgår från händelsernas centrum, platsen där gnistan tändes: en pytteliten gågata, Misolongiou, mitt i stadsdelen Exarchia i Aten. Några barer, träd och tiotals unga människor som sitter och dricker öl, en del direkt på marken. De har varken glas eller ölburkar utan halvlitersflaskor som de köpt hos kvarterets specerihandlare. ”Det är ju billigare.” Väggarna är täckta av affischer, klotter och ännu fler affischer. Överallt hänger fotografier av en pojke med änglablick. Det är Alexis Grigoropoulos, 15-åringen som den 6 december 2008 sköts till döds av en polis.

”Precis här var det”, säger ett gäng ungdomar och visar oss en svart marmorplatta. ”Det är snart två år sedan.” Deltog de i demonstrationerna den kvällen eller någon av de följande dagarna, de som urartade i kravaller? ”Självklart!” svarar de i kör. ”Det var helt otroligt! Vi var så ledsna för Alexis skull och samtidigt så otroligt arga. Vi ville slå sönder allt som fanns!”

Egentligen är frågan onödig här, alla deltog under de tumultartade dagarna i december 2008 och under nätterna som kännetecknades av eldsvådor, sönderslagna affärer och tårgas.

Det har skrivits så mycket om Exarchia; anarkisthärd, pundartillhåll, ligisthärbärge och så vidare. Vi trodde att vi skulle hamna på skumma bakgator med svartklädda ungdomar och missbrukare. Istället upptäcker vi ett virrvarr av charmiga små gränder med restauranger, barer, bokhandlar och hantverksbutiker. Här finns många studenter från de närliggande universiteten, liksom lärare, intellektuella, konstnärer, folk på vänsterkanten och väldigt många poliser: kraftiga, unga män med benskydd, hjälmar, vapen, batonger och med gasmasken ständigt hängande i bältet. ”Jag tycker mycket om Exarchia”, anförtror oss Christos Papoutsis, den socialistiske samhällsskyddsministern (1). ”Utan alla dessa poliser skulle invånarna i Exarchia tyvärr göra uppror, krossa skyltfönster, kasta brandbomber och så vidare.”

Det är en  åsikt som snabbt dementeras. ”Det är inte klokt! Ingen som bor här vill att affärerna ska förstöras”, säger Petros, en av invånarna. ”Snuten är här för att omringa stadsdelen och försäkra borgarna om att ’ligisterna’ hålls under uppsikt.”

En viktig detalj i Atens geografi är att en enda gata, Asklipiou, skiljer Kolonaki, innerstadens rikaste kvarter, och Exarchia åt. I december 2008 korsades den och lyxbutikerna i Kolonaki blev ett av demonstranternas favoritmål. Idag är gatan full av poliser.

de politiskt medvetna

Hur mycket återstår nu, två år efter händelserna, av den grekiska ungdomens upprorsanda? ”Nästan ingenting och ändå en hel del”, säger Vangelis, medlem i Antiexousiastiki Kinisi, (AK, Rörelse mot makten) en av många rörelser som tillsammans utgör den grekiska anarkismen. Som exempel nämner han ”några kollektiva grönsaksodlingar och ett tiotal ockuperade byggnader” i Aten. Tillsammans med vänner sköter Vangelis en liten byggnad på en gata i Exarchia, Themistokleous 66, där de har en bar, ett utrymme för  språkkurser för invandrare och ett utrymme där de ordnar konferenser om anarkismen. Två gator längre bort har invånarna övertagit en före detta parkeringsplats och förvandlat den till en liten botanisk trädgård där de driver en servering. En annan förändring: de missbrukare som sedan flera år tillbaka ockuperade det lilla torget mitt i stadsdelen har evakuerats av en boendeförening med hjälp av anarkistgrupperna, som ibland använt något brutala metoder. Missbrukarna hänger nu på en annan gata trehundra meter längre bort, mellan Tekniska högskolan och Arkeologiska museet. Torget har åter blivit Exarchias förenings- och nattlivscentrum. Är det allt? ”Nej, framför allt föddes hoppet att vi ska kunna genomföra våra utopier!” skyndar sig Vangelis att tillägga.

Ett hundratal meter därifrån täcker banderoller ingången till Juridiska och ekonomiska fakulteten: ”Nej till examensdiplomens sjunkande värde!” Varje studentförening har ställt upp bord där nya studenter kan skriva in sig. Alexis Lycoudis är medlem i den förenade oberoende vänsterrörelsen EAAK (Eniaia Anexartiti Aristeri Kinisi), en vänsterextremistisk förening. I december 2008 vrålade han ”snutar, svin, mördare” på gatorna, han sov i den ockuperade universitetsbyggnaden och deltog i samtliga stormöten. Le Mondes specialutsända journalist porträtterade honom till och med och skrev att ”han liknade alla de unga greker som går i tågen och demonstrerar” (Un autre Alexis av Elise Vincent, 18.12.08). Och vad har han gjort sedan dess?

”I januari 2009 var vi lite deprimerade. Vi hade velat få regeringen på fall och vi hade misslyckats. Men vi fick snabbt mycket att göra. Studenter som vi aldrig tidigare hade sett gick med i föreningen. Folk började kämpa i grannskapskollektiv. December 2008 innebar att de unga blev politiskt medvetna.”

I samma veva uppstod en ny gruppering, Antarsya, Antikapitalistisk vänster för ett systemomvälvande samarbete, en sammanslagning av ett tiotal vänsterextremistiska grupperingar, däribland trotskisterna (Antarsya betyder revolt, uppror eller resning). Grupperingen startade för att låta missnöjet i staden ta sig politiskt uttryck och i parlamentsvalet tio månader senare fick Antarsya 0,4 procent av rösterna. Radikala vänsterkoalitionen Syriza, en annan äldre vänsterextremistisk koalition, gick tillbaka till 4,6 procent och förlorade en plats i parlamentet. ”Det kommer att ta tid”, erkänner Alexis utan att tappa fattningen. ”Vi tar ett steg i taget.”

Därefter bröt krisen ut i Grekland. 2010 har kännetecknats av löntagarstrejker och demonstrationer. Alla unga människor i Exarchia har naturligtvis deltagit i demonstrationerna eftersom de är övertygade om att det ”samförståndsavtal” som premiärminister Giorgos Papandreou, Internationella valutafonden (IMF) och EU har skrivit under ”utgör ett nytt kapitalistiskt bedrägeri för att låta arbetarklassen betala tillbaka en skuld som den inte bär något ansvar för”, som Christina, 26 år, arbetslös arkitekt, uttrycker det.

Det var likväl lite glest mellan deltagarna i en del demonstrationståg, förutom den 5 maj. ”Jag har aldrig sett så många människor ute på gatorna som den dagen, det var fantastiskt!” utbrister Xenia begeistrat. Hon är professor i socialpsykologi vid Panteion-universitetet i Aten. ”Vid ett tillfälle började en grupp skrika: ’Bränn ner det jävla parlamentet!’ och alla andra i folkmassan vrålade med. Jag skäms nu när jag berättar det, men jag var med och skrek!”

Hennes väninna Maria, avdelningschef på ekonomidepartementet, tillfogar: ”Om inte tre personer hade omkommit tror jag att vi skulle ha suttit i parlamentet nu”.

Det var tre kontorsanställda som kvävdes till döds när deras kontor antändes. Deras död blev en fruktansvärd chock för den breda folkliga mobiliseringen. Att polisen inte har lyckats få tag i de tre maskerade personerna som är ansvariga för mordbranden lämnar fältet fritt för de i Grekland mycket populära konspirationsteorierna som antyder att staten manipulerade det hela. Samma kväll dundrade Yannis Pretenderis, politisk kommentator och tevestjärna på kanalen Mega: ”Så här går det när man ger sig ut på gatorna och skriker ’Ner med parlamentet!’”

misstro mot politiken

Representerar då de unga människorna i Exarchia sin generation? De som i stor utsträckning har deltagit i alla demonstrationer? Det är långt ifrån säkert. Om man verkligen vill skaffa sig en uppfattning om unga grekers sinnesstämning bör man avlägsna sig från den här gettoliknande stadsdelen. Exarchia är en stark magnet som drar till sig massmedier i jakt på sensationella bilder, men stadsdelen är inte representativ för Grekland. Däremot kan de anarkistgrupper och de synnerligen politiskt medvetna unga människor som finns där, fungera som en pådrivande kraft i kristider.

Varje kväll fylls barerna i Psiri, Monastiraki eller Gazi, ett hundratal meter nordväst om Akropolis, av ett klientel från stadens ytterområden. Giorgos, Hara, Panos, Elena, Efthinia, Michalis, Peter och Lalin demonstrerade alla på gatorna i december 2008. Över ett glas rakomelo, varmt vin blandat med honung, uttrycker de entusiastiskt sina åsikter. ”Alla i skolan gick med i demonstrationerna”, berättar Panos. ”Så jag hängde med”. Efthinia demonstrerade ”bara två dagar” som de flesta av hennes vänner. ”För att visa att vi finns, att vi existerar. Men ingenting förändrades!” Panos, som är student och jobbar som servitör för 3,50 euro i timmen, ilsknar till: ”Det är samma skit nu! Jag vet att jag inte kommer att få något jobb. I Grekland har två familjer suttit vid makten i ett halvt sekel, det är så det är (på högerkanten härskar familjen Karamanlis över Nea Demokratia (ND) sedan 1955. På vänsterkanten innehas makten sedan 70 år tillbaka av familjen Papandreou). Ska det kallas demokrati?” Och bordsgrannen inflikar: ”Jag hatar mina föräldrar och mor- och farföräldrar som röstat på de där människorna!”

Samförståndsavtalet är ”alldeles för krångligt!” för de här unga människorna. Utan att ens försöka förstå innebörden i det är de övertygade om att avtalet ”inte kommer att påverka den korruption som socialdemokratiska Pasok och partiet Ny demokrati har ägnat sig åt i åratal”. 2010 demonstrerade ingen av dem. ”Det har blivit farligt att ge sig ut på gatorna”, försvarar sig Lalin. ”Och dessutom är jag mot våld.” Hans tjej, Efthinia, fortsätter: ”Fackföreningarna går i vilket fall som helst i Pasoks ledband!” Ingen av dem är medlem i någon förening. ”Vi har musiken, kompisarna, inget annat!”

Några kilometer norrut, i stadsdelen Kipseli, ligger en gata, Fokionos Negri, som kantas av flera caféer och tavernor men dit kommer aldrig en enda turist. Här träffas bara de som bor i kvarteret: medelklass, offentliganställda med låga befattningar, affärsinnehavare och deras barn. Elena, Dimitris, Panos, Nina, Dzina, Eleni och deras vänner dricker öl – ”bara en, det är för dyrt” – och tittar på slutet av en fotbollsmatch, ikväll spelar Panathinaïkos mot Panionios, stadens främsta lag. De flesta av dem deltog inte i demonstrationerna i december 2008. ”Alexis dog av en olyckshändelse, varför skulle jag ha gett mig ut och demonstrerat?” undrar Dimitris.

”De politiska partierna utnyttjade Alexis död för att gå till angrepp mot regeringen”, säger Panos. ”Jag ville inte spela med i det.” Det är bara Elena som medger att hon demonstrerat, ”men bara en gång, jag såg hur våldsamma ligisterna var och gick därifrån.”

2010 demonstrerade ingen av dem mot nedskärningsprogrammet. ”Regeringen och EU tog ett beslut om programmet, vad kan vi göra åt det?” undrar de uppgivet. Och några fortsätter: ”I vilket fall som helst bär vi alla ansvar för skulden. Och nu måste vi betala tillbaka.” Dzina, som sitter som klistrad framför teven (Panathinaïkos har just vunnit med 2–1), är övertygad om att ”massmedierna går regeringens ärenden”. Till slut kommer samtalet in på invandrarna: ”Det finns för många, regeringen borde skicka iväg dem!”

allt svårare tider

”Det stämmer att en majoritet av de unga människor som demonstrerade 2008, inte gjorde det 2010”, bekräftar Rania Astrinaki, högskolelektor vid institutionen för socialantropologi på Panteion-universitetet. ”2008 demonstrerade en stor del av dem, ofta våldsamt, oavsett samhällsklass, men vi vet fortfarande inte vad som egentligen drev dem till det.” Och i framtiden? Kan man tänka sig att ungdomarna och löntagarna åter förenas i en gemensam revolt? På pappret verkar det finnas flera goda skäl att tro det. Vad gäller unga människor kvarstår problemen från 2008, och dessa har till och med förvärrats: en examen är inte mycket värd, de som går ut från universitetet hittar sällan ett acceptabelt arbete, priserna stiger, polisen är lika aggressiv som tidigare, en särskild minimilön för unga på 592 euro har införts, och de får mindre pengar från sina föräldrar som även de känt av besparingsåtgärderna. Alltsedan sommaren 2010 har nämligen åtgärderna börjat få allt mera kännbara effekter.

Överallt på gatorna, i skyltfönstren till affärer som upphört eller på fastighetsdörrar, sitter samma gula lapp: ENOIKIAZETAI (uthyres). Den bonus som vanligtvis delas ut i juli, och som motsvarar en trettonde månadslön, betalades inte ut till offentliganställda. Befolkningen är upprörd över prishöjningarna, bland annat på bensinen som stigit till över 1,50 euro per liter. Inom privata sektorn läggs företag ner eller också ser de över sina kollektivavtal.

”Vi vet att 2011 kommer att bli ett mycket svårt år för Grekland”, bekräftar Savas Robolis, professor i ekonomi och forskningsledare vid GSEE:s arbetsinstitut (Grekiska arbetares centralorganisation), den privata sektorns fackförening. ”Mot slutet av 2011 kommer gränsen med mer än en miljon öppet arbetslösa att passeras, det vill säga 20 procent av befolkningen, mot 15,5 2009.” Dessutom tror ingen att regeringens skattesaneringsåtgärder kommer att slå rättvist, de åtföljs av ett budskap som hamras in och som lyder: ”vi är alla skyldiga” – skyldiga till skattefusk, klientelism, korruption, de stora skulderna och så vidare.

”Inte nog med att skattesystemet är lika korrupt som tidigare, det råder dessutom ett samförstånd mellan makthavarna och en handfull familjer som blivit stormrika på att göra affärer med staten när det gäller vapen, kommunikation, sjötransport och energi”, avslöjar författaren Takis Theodorapoulos. ”De här familjerna utsätts aldrig för kontroller men däremot förföljer man vanliga medborgare som försöker spara 3 000 euro för att kunna ge läkaren en fakelaki, eller en slant, om det bokstavligen skulle gälla livet” (i det grekiska sjukvårdssystemet förekommer en viss korruption och det är vanligt att patienten ger läkaren eller kirurgen ett ”litet kuvert” med pengar för att försäkra sig om god behandling).

inget enat motstånd

Det är mycket som talar emot ett folkligt uppror. Till att börja med äger många greker fortfarande en lägenhet som de hyr ut, eller en bit mark, utöver den egna bostaden. Tillgångar som under en viss tid kan mildra effekterna av krisen. På det politiska planet innebär den radikala vänsterns extrema splittring att en massrörelse inte kan uppstå. Till vänster om Pasok lär det finnas upp till 60 olika politiska grupperingar! ”Det sociala missnöjet kan komma att öka men det finns ingen enad rörelse som kan omvandla det till politisk opposition”, beklagar Manos Skoufoglou, före detta arkitektstuderande vid Tekniska högskolan och själv medlem i Greklands kommunistinternationalistiska organisation OKDE-Spartakos, den grekiska sektionen av Fjärde Internationalen. ”I oktober 2009 röstade jag på Syriza”, berättar Marina, teaterpianist och anarkistsympatisör, ”men jag är besviken, de gör inget annat än bråkar. Jag har tröttnat.”

Vad fackföreningarna beträffar har situationen gjort dem framstegsfientliga. Den grekiska fackföreningsrörelsen består faktiskt enbart av två centralorganisationer: Grekiska arbetares centralorganisation GSEE för privatanställda och Samordnande ledning för föreningar för anställda inom offentliga sektorn, Adedy, för offentliganställda. Båda styrs av inflytelserika högre tjänstemän från Pasok som inte protesterar det minsta mot samförståndsavtalet, men försäkrar att de, genom demonstrationer och generalstrejker, försöker tvinga regeringen och IMF att lätta på nedskärningsprogrammet.

Kommunistpartiet KKE:s starka ställning, med 7,5 procent i det senaste parlamentsvalet, är ett annat grekiskt särdrag och partiet motsätter sig radikalt allianser med fackföreningsrörelsen (partiets framgång har en historisk förklaring: motstånd under nazismen, tusentals offer i inbördeskriget 1946–1949 samt heroiska motståndsmän under militärjuntans diktatur). ”Det skulle vara brottsligt att svika arbetarrörelsen genom att samarbeta med GSEE och Adedy, särskilt nu när de inte skyr några medel för att få arbetarna att acceptera regeringens råa åtgärder och lägger fram dem som orättvisa men nödvändiga”, förklarar Aleka Papariga, KKE:s generalsekreterare. Vid stora demonstrationer är alla noga med att hålla sig på sin kant: om GSEE och Adedy samlas på Omonia, väljer KKE Syntagma och extremvänstern Patission, inte långt från anarkisterna.

Anarkiströrelsens omfattning, näst störst i Europa efter Spaniens, är ett annat säreget fenomen i det grekiska pusslet. ”Kravallerna 2008, med anarkisterna i främre ledet, innebar ett uppsving för rörelsen och medlemsantalet ökade från 5 000 till 10 000, jämt utspritt över hela landet”, säger Yannis Androulidakis, medlem i den anarkistiska fackföreningen Rossi. Genom att hävda rätten till ”våld mot statens våld” har anarkisterna lyckats få samhället i sin helhet att visa ett ovanligt överseende med dem (2). Deras närvaro är dock ett tveeggat vapen: somliga av dem lyckas driva folket från uppror till revolt medan andra, som tar till obegränsat våld, får demonstranterna att ta till flykten. Liksom Lalin och hans vänner från Psiri finns det många unga som inte längre demonstrerar därför att de är rädda för koukoulofori – de ”maskerade” som krossar skyltfönster och kastar brandbomber – och för tårgasen som polisen ger tillbaka.

en belägrad stad

Två år efter kravallerna i december 2008 kommer flera motsägelsefulla prognoser om vad som kommer att hända ute på gatorna i Grekland i framtiden. Somliga, som nationalekonomen Kostas Vergopoulos, tror att ”det sociala läget är explosivt, det räcker med en oförutsedd händelse för att det ska flamma upp igen!” Därefter liknar han IMF:s program vid ”en ond cirkel, där man sänker befolkningens inkomster och får konsumtionen att sjunka vilket tvingar företag att slå igen, något som skapar arbetslöshet, sänker inkomsterna ytterligare och så vidare”. Andra är mycket oroliga, som författaren Takis Theodorapoulos, som fruktar ”ett okontrollerat våld, där alla slåss mot alla”. Marina, pianisten, delar hans farhågor: ”Jag är rädd för att fascismen ska växa. Inte långt från Exarchia, i stadsdelen Agios Pandeleimona, går högerextremistiska grupper varje kväll till angrepp mot invandrare ute på gatorna.”

För tillfället marscherar arga löntagare nästan dagligen på Atens gator, men deras krav staplas på varandra och något tillräckligt starkt gemensamt mål kan inte urskiljas: lastbilschaufförer, frukt- och grönsaksodlare, unga läkare som inte får ut sin lön, anställda vid idrottsdepartementet, personalen på ett förlag som gått i konkurs och så vidare. Regeringen, å sin sida, delar in området runt parlamentet och över hela centrum i allt större polisiära övervakningszoner som liknar belägrade fästningar. ”Papandreou vet att folk inte accepterar nedskärningsprogrammet”, konstaterar Sophia, student från Exarchia. ”Han försöker skrämma dem och få dem att ge avkall på varje ansats till demonstration.”

Aurel och Pierre Daum

Aurel och Pierre Daum är illustratör respektive journalist i Aten.
Artikeln har publicerats i franska LMD i november 2010. Översättning av Eva-Carin Gustafsson.

 

Lämna en kommentar