André Gide lyckades år 1902 skriva en bok vars huvudperson, den omoraliske, bara blivit mer omoralisk under de gångna hundranio åren. I Brombergs nyutgivna översättning i serien Nobelklassiker har boken hittat ett bitterljuvt lämpligt hem.
Angående André Gides Den omoraliske och Albert Camus Främlingen skriver Edward Said i Culture and Imperialism att vi i dag kan och skall läsa dessa böcker i förhållande till Algeriets självständighet och den klassiska kolonialismens slut, utan att för den skull behöva reducera dem till ”imperialistisk propaganda” – i Saids mening är det ett grovt misstag att försöka läsa denna typ av böcker utanför de maktförhållanden som möjliggjort dem. I många avseenden är också Gides bok ett mycket bra exempel på denna tvetydighet: utmärkt litteratur som i dag kanske är det just på grund av att stora delar av innehållet baserar sig på något som vi idag kallar ”(moraliskt) fel”. Gides bok har dock ett sug som kommer att dra med sig läsaren förbi oförståelse och obehag till intresse och acceptans – men ändå senare spotta ut denne, indignerad och förvirrad men imponerad över svårigheten i att med någon slags säkerhet sätta fingret på klara ståndpunkter eller ”sanningar”, i synnerhet vad gäller författaren. Said var för sina syften intresserad av ”afrikanismen”, den koloniala erfarenheten hos franska författare, och det är också dessa upplevelser som bildar det viktigaste stoffet i Gides bok. Men därutöver är den i mycket hög grad symptomatisk för en allmän patologi i en stor del av den europeiska litteraturen av sin tid, en sjuklighet som kan sägas ha byggt upp en grund för all slags andrafiering, inte endast den koloniala.
en typisk sekelskiftshjälte
Den omoraliske huvudpersonen är Mathieu, som efter att ha tillfrisknat från tuberkulos under en kurresa i franska Algeriet, har svårt att anpassa sig till ett stilla liv med sin hustru i Paris eller på släktgården La Morinière. Mathieu är lärd, blasé och fullständigt omedveten om sin obehaglighet. Han kunde sägas vara det franska sekelskiftets ärketypiska romanhjälte: beläst, överklass och skolad av en filosofi som tar avstamp i individen. Mathieu är oförmögen att lyssna på någon annan människa, eller att överhuvudtaget bemöta dem som sådana – i boken finns med ett undantag inte en enda annan människa som huvudpersonen inte skulle beröva en likvärdig personlighet. Såtillvida är det inte endast ”araberna” som presenteras i en förtingligad form (vare sig det handlar om estetiserandet av fattigdom och underkastelse eller om det sensualiserande homosexuella sättet att närma sig de vackra av de unga nordafrikanska pojkarna) utan självklart även hustrun (som har berövats sin röst, utom då hon säger något som gör mannen ledsen), arbetarna på huvudpersonens gård och den lata och oindividuella Paris-societeten. Som motvikt till denna livsvärld som endast är tillhands, finns huvudpersonens vid jagets orubblighet och utveckling fixerade kvasi-nietzscheanska tankar om individuell storhet – som föds av att njuta och lida storartat och inte känna medlidande för andra än de starka. Mathieus sjudande tankar om att frigöra sig från den borgerliga tråkigheten kokar upp när han möter bokens enda andra individ, Ménalque som jobbar i kolonierna.
För dem bildar dessa avlägsna hägringar målet för en längtan som gör allt annat inget värt – de moraliska vildmarkerna, där varken hustrur, borgerlig anständighet eller andra tråkigheter behöver tynga ner den storsinta mannen. Där Gides huvudperson antagligen har fötts för att utgöra en motvikt till inskränkthet och moralisk skenhelighet, faller denne själv in i en stereotypt exploaterande syn på frihet – ingen annan förstår sig på vad verklig frihet är förutom han, men han behöver alla andras småaktiga sysslor för att bilda en fond mot vilken hans frihet skall kunna avteckna sig. Vidare avskyr han själva borgerligheten men behöver de möjligheter som den erbjudit honom för att kunna förverkliga sina drömmar, etc. Bakpärmstextens ”här står universella frågor om individens frihet och identitet i centrum” blir till svart ironi när den frihetssökande huvudpersonens jakt efter sitt ”sanna jag” blir ett ode till orientalism, sexism och överklassens försköning av arbetarens öde.
den försåtliga egoismen
Men före läsaren kan dra dylika slutsatser är denne dock tvungen att först övervinna det löjliga obehag som Mathieu väcker vid första mötet, för att sedan komma till passagerna där han i Paris beklagar sitt öde – äktenskapets ”lilla lycka” – för Ménalque. Medvetet eller ej, så är det i dessa stycken som Gide visar sin genialitet som författare.
Mathieus klagan över det meningslösa i vardagslivet är så välkonstruerad att den torde väcka gensvar hos de flesta. Plötsligt visar sig huvudpersonen i ett alldeles annat ljus, och för stunden ger man honom rätt. Gide/Mathieu får här vinden att vända: Som om läsaren vore berusad sjunger denne med i den vanliga visan om det oerhört tragiska i den meningsförlust som så lätt kan följa då det inte finns något man är absolut tvungen att göra. Huvudpersonens fru tycks oändligt tråkig och de oförstående vännerna är för stunden idiotförklarade – läsaren är med på att stöda Mathieu i alla dennes planer, oberoende av konsekvenserna.
När sedan något oförsiktigt yttrande väcker läsaren ur drömmarna, kristalliseras lärdomen: Mathieu är inte värre än de flesta huvudpersoner i dylika böcker. I Gides bok är han bara paketerad på ett sätt som visar den hopplösa egoismen tydligare. Samma saker man avskyr i Mathieu återfinns hos flertalet centrala karaktärer i andra kända franska (och europeiska) nittonhundratalsförfattares verk. Men tanken om att den personliga utvecklingen kräver offer som man inte får sörja är ofta tillräckligt övertygande för att man skall förlåta dem.
dags att ändra perspektiv
Gide har skrivit en bok som kanske är mera chockerande i dag än vid tidpunkten för sin publicering – vad Gide så att säga egentligen menade med boken, vilket hans förhållande till Mathieu är, är en fråga som man knappast kan ge ett entydigt svar på, trots att erfarenheter i hans eget liv kan antas ha inspirerat skildringarna från kolonierna, och detta är en delorsak till varför boken fortfarande är intressant. Gide ställer, utan att själv ha kunnat ana det, frågan om det inte är något ifrågasättbart i själva premisserna för denna typ av litteratur. Är det inte dags att även litteraturhistorien ger upp ord som ”allmänt” eller ”mänskligt” eller variationer av dessa? Är det inte på tiden att se även klassiker som Gide i ett annat ljus?
Att boken nu getts ut i ny svensk översättning av Brombergs i serien Nobelklassiker är lämpligt, både på grund av dess litterära meriter och på grund av den bitterljuva ironin i att Nobelpriset representerar benägenheten att kanonisera främst europeiska böcker som ”världslitteratur”. Liksom innehållet i Den omoraliske dels är övertygande och insiktsfullt och dels fruktansvärt diskriminerande och snävsynt, är den fysiska boken dels mycket estetisk och översättningen är välgjord, dels är den ett dyrt exempel på europeisk självcentrering och provinsiellt övermod.
Otso Harju
André Gide: Den omoraliske, Brombergs Bokförlag, 2011.
Övers. Harald Heyman
