Den här bilden, och ett tiotal andra som skribenten skickat till Ny Tid, ska föreställa Walid Mohamed Ahmed al-Ramisis blodbesudlade anteckningar. Bilderna härstammar enligt uppgift från den regeringstrogna bildbyrån 26September. Det är oppositionen som misstänks ligga bakom våldsdådet.

I Jemen är yttrandefriheten hotad i ordets yttersta bemärkelse. Journalisten Yazeed Kamaldien vittnar om ett brott som i sin makabra symbolik säger mycket om situationen i landet.

Jag darrar, bokstavligt talat, då jag skriver dessa ord.

Det här veckoslutet kommer paradsidan på den tidning som jag redigerar i Jemen att visa en artikel och två foton av den 23-åriga jemenitiska poeten Walid Mohamed Ahmed al-Ramisi vars tunga skars ut onsdagen den 4 maj 2011. Detta hände efter att han anklagats för att skriva dikter som var kritiska mot en speciell politisk ideologi i Jemen.

Ja, hans tunga skars av.

Det var jag som fick i uppgift att editera bilderna och artikeln. Det fick det att vända sig i magen på mig, men jag visste instinktivt att vi skulle toppa tidningen med detta. Vi gjorde om paradsidan och flyttade en annan artikel om demonstrantvåld till sidan tre.

Det är ju berättelser som den här som vi måste belysa för att skapa medvetenhet om de oroväckande övergrepp som vårt samhälle måste bekämpa. Som journalister hoppas vi ju överlag att vi våra artiklar kan göra medborgarna medvetna om de frågor som vi alla måste göra något åt. Eller åtminstone känna till.

Jag pratade med tidningens chefredaktör om storyn. ”Det är verkligen fruktansvärt … fruktansvärt”, var allt han kunde säga. Klockan var nästan åtta på kvällen då jag gick över till tidningens layoutare och valde mindre ohyggliga bilder för första sidan. Vi kunde inte publicera en bild med tungan i en plastpåse (det kan inte Ny Tid heller, red.anm.). I stället använde vi bilden av den unga poetens ansikte och blodbesudlade anteckningar på första sidan.

 

* * *

Den här incidenten indikerar bristen på yttrandefrihet i Jemen. Det finns inga neutrala medier här. Jag säger neutrala, för om vi skall vara ärliga så finns det ingen verkligt fri media någonstans i världen. Överallt ställs medieindustrin inför olika former av påtryckningar som den också viker sig för; ekonomiska, politiska, ideologiska och så vidare.

Därför kunde väl åtminstone vi inom medierna försöka vara neutrala i det språk vi använder och i de reportage vi erbjuder. Så är det inte i Jemen där den politiserade propagandan förutsätter att alla medier är redo att stöda sina ideologiskt allierade. Effekterna är katastrofala eftersom medborgare aldrig får korrekt eller ofiltrerad information. Att ändra på faktauppgifter hör också till spelet.

Al-Ramisi var ett offer för ett system som inte tillåter oliktänkande. Det är så livet ser ut då auktoritära regeringar är i farten. Medborgarnas svar är att slå tillbaka mot de krafter som försöker kontrollera vad de tänker. Det slutar med dödsfall.

Sedan mitten av januari befinner sig Jemen i ett politiskt dödläge. Oppositionspartierna, studenter och alla regeringskritiska fraktioner kräver att landets president Ali Abdullah Saleh, som regerat sedan 1978, skall avgå. Men presidenten har också supportrar som vill att han skall stanna kvar tills mandatperioden tar slut 2013. Olika regionala försök att hitta en lösning har hittills slutat i återvändsgränder.

Sammandrabbningar mellan statens säkerhetstjänst och oppositionen fortsätter under tiden att skörda dödsoffer – också barn. Antalet skadade kan räknas i hundratal. Motståndare och anhängare till Saleh har marscherat på gatorna varje vecka och det pågår ständiga sittdemonstrationer.

 

* * *

 

Al-Ramisis dikter refererade till oppositionella partiledare som ”ondskans tjänare” och han deklarerade också offentligt att dessa hade ”utfärdat en fatwa för att döda mig”. Hans bror berättade senare för lokala medier att al-Ramisi fått ett telefonsamtal om att han skulle bli intervjuad på nationell tevekanal. Han fick instruktioner om att möta teve-producenterna på ett kafé.

Al-Rimisi gick till kaféet därifrån de skulle åka bil till tevestudion. Han hade ingen aning om att han skulle köras till ett hus, där hans tunga skulle skäras av. Två timmar senare var han på Thawara-sjukhuset i Jemens huvudstad Sanaa, men läkarna lyckades inte återförena hans tunga med hans kropp.

När al-Ramisi vaknade upp från koman skrev han på ett papper att förövarna var från oppositionskoalitionen Joint Meeting Parties, som representerar åtminstone sex kända partier i Jemen.

Det starkaste partiet i den här koalitionen är Islah, vars grundläggande principer baseras på islam. Om de är ansvariga för att ha skurit av en mans tunga för att han kritiserat dem i sina dikter, är jag inte säker på vad för sorts islam det är frågan om. Jag är själv född som muslim och har levt i olika muslimska länder. Jag känner inte igen denna version av islam.

 

* * *

 

Den politiska situationen i Jemen behöver ett mirakel. Landet är fortfarande fast i dödläget mellan regeringen och oppositionen som vill att president Saleh kliver åt sidan. Landets ekonomi har försvagats och utmaningarna blir större för varje dag.

Jag kunde fortsätta och prata om de döda kroppar jag sett vid protestplatser och på bårhus. Vi har antagligen inte kommit till vägs ände än.

Min största fruktan är att hoten mot journalister kryper allt närmare, ända fram till min dörr. Tidigare i år utvisades alla utländska medier från Jemen. ”De hade inte rätt papper”. Några av utlänningarna som jag umgåtts med var wannabeförfattare med studentvisum. Ändå rapporterade de för stora tidningar och tidskrifter i USA och Europa. Samtidigt fanns det andra medierepresentanter som beklagade att Jemens regering inte gav dem visum för att arbeta som journalist i landet. Efter att protesterna startade har en del blivit avvisade vid flygfältet så fort de landat.

Lokala medier möter också tuffa utmaningar. Jag känner två jemenitiska journalister som trakasserats både online och per telefon av folk som inte delar deras politiska åsikter. Andra har blivit gripna och fängslade. En vän berättade för en vecka sedan att redaktören för hans tidning blivit arresterad för regeringskritiska texter.

Men bilden är inte svartvit. Jemen är inte ett land där regeringen är ond och oppositionen god. Oberoende av vilken sida man står på ger Jemens medielandskap väldigt lite hopp om någon form av oberoende journalistik.

 

* * *

 

I min inbox ploppar det upp triviala meddelanden som söker min uppmärksamhet. I en rubrik läser jag ”Kylskåpsmagneter till salu” en annan utlovar ”The Bold and the Beautiful Teasers 09 May to 13 May”. Det sistnämnda är en baksmälla från mina dagar som kultur- och nöjesreporter. Jag finns tydligen fortfarande på någon meningslös e-postlista.

Min roll som journalist har blivit viktigare genom berättelserna om hur medier tystas. I Syrien och Libyen, och nyligen i Egypten och Tunisien, har vi bevittnat hur journalister hotats, fängslats och mördats. Nu känns det som om varje ord jag skriver är ett rop på hjälp.

Yazeed Kamaldien

Övers. Fredrik Sonck

Artikeln är skriven i början av maj. Sedan dess har presiden Saleh gått med på att på att avgå i utbyte mot åtalsimmunitet.

 

Lämna en kommentar