Bin Ladins tio sista år liknade verkligen ett datorspel eller intrigen i en actionrulle. Den finsk-pakistanska journalisten Ari Sardar skriver om hur jakten på världens mest efterlysta man skördat hundratusentals människoliv.

Vill man ha reda på sanningen ska man ställa de rätta frågorna. Efter nyheten om Usama bin Ladins död ställdes inte de relevanta frågorna, de fick vika undan för den gigantiska artikeln om att ”specialstyrkorna slog till”.

Jag började arbetsdagen med att än en gång gå igenom mediernas narrativ om världens mest efterlysta man. Efter det stängde jag browsern och e-posten och började spela Rainbow Six 3. I spelet ska man först detaljerat planera anfallsstrategin och därefter kommer man till kärnan, alltså dödandet av terroristerna. I spelet är terroristerna fascister som drömmer om en återgång till det gyllene trettiotalet. Spelet kom ut på marknaden år 2003 och kritiserades då för att terroristerna inte var araber.

Det är utan tvivel säkert att de största spelhusen kommer att lansera spel om bin Ladins död, som tiotals miljoner människor sedan kommer att spela. Redan nu pågår en enorm reklamkampanj där till och med de mest respekterade medierna marknadsför spelen.

Intrigen är klar: det gäller att hitta ondskan i spelets slut så att jorden åter blir en trygg plats att leva på. I början av spelet klarar man av uppdrag efter uppdrag, men utan att hitta huvudskurken. För att ändå hålla spelarens intresse vid liv krävs ständiga eldstrider, explosioner och förstås lik.

Bin Ladins tio sista år har verkligen liknat ett datorspel eller intrigen i en actionrulle. Det lönar sig ändå att stanna upp för ett ögonblick och påminna sig om vad sagan om världens mest efterlysta man inneburit för människorna i Afghanistan, Irak, Pakistan och Förenta staterna. Den har inneburit tre krig som fortfarande pågår. Hundratusentals människor har satt livet till och inte ens en optimist kan förneka att tiotusentals liv ännu kommer att skördas.

fällor för USA

När talibanera fortfarande hade makten stod bin Ladin för den afghanska statens budget. Bin Ladins fina gest stärkte relationerna mellan honom och talibanregeringen fram till att hösten 2001 ändrade på allt. Jakten på bin Ladin körde i gång och talibanerna försvann som aska för vinden genom att igen ta sig an rollen som vanliga invånare i byar och städer.

Samtidigt började myten om Usama bin Ladin växa. I USA trodde man sig ha övertaget i Afghanistan och i planerna ingick en lätt och snabb seger i Irak. Det verkade som om det tyngsta problemet på USA:s skuldror var avsaknaden av häftiga strider. I Irak agerade Saddam Hussein enligt samma principer som general Manuel Noriega i Panama år 1989 – han delade ut arméns vapen till vem som helst. Vid samma tidpunkt färdigställde talibanerna sina egna taktiska strategier i Afghanistan.

Både Afghanistan och Irak visade sig vara fällor för USA och deras allierade. Förenta staterna led av den ena förödmjukande förlusten efter den andra.

Precis som Sovjetunionen bombade USA civila mål i städer och byar i Afghanistan och påstod sig ha dödat cirka 30 av fiendens män. När människorättsorganisationerna kom på plats visade sig de cirka 30 männen var kvinnor och barn, men fiende som fiende. För att dölja de egna förlusterna teg man om de många offren som jobbade för säkerhetsfirmor och de officiellt icke-amerikanska soldater som lovats medborgarskap efter att krigskommenderingen i Irak var över.

bakom murar

Bin Ladin flyttar in i ett hus vars tomt omgärdas av en hög mur. Efter att han flyttat in växer murarna sig ännu högre än tidigare.

I huset mittemot följer den amerikanska underrättelsetjänsten CIA med händelserna i månader innan de skrider till verket. Allt sker i Bilal Town, en rik förort till staden Abbottabad med knappt en miljon invånare. I området bor många pensionerade högt uppsatta officerare från den pakistanska armén. Den pakistanska arméns viktigaste officersskola finns också på en kilometers avstånd från platsen.

Det är inte bara Pakistans säkerhetstjänst ISI utan också CIA som under många år inte fäster någon som helst uppmärksamhet vid det märkliga huset med de höga murarna. Men den största missen begås av världens äldsta underrättelsetjänst – skvallret. Inga lokala invånare, varken pensionerade officerare, murare eller officersaspiranter på kvällsledighet, intresserar sig för bin Ladins hus. Och av någon anledning verkar ingen heller intressera sig för att huset intill befolkas av amerikaner.

Man ska minnas att varken al-Qaida eller andra arabdrivna grupperingar någonsin varit populära vare sig i Afghanistan, Pakistan eller andra delar av den indiska subkontinenten. I nyhetsbilderna fångas bin Ladin-vänliga demonstranter runt om i muslimvärlden. Ändå uppfattas arabmuslimer som högfärdiga både av radikalmuslimer och muslimer utan något som helst intresse för världspolitik och religiös fanatism. Södra Indiens muslimer har haft goda relationer till två muslimska imperier: det persiska och det ottomanska riket. Båda har stridit mot araber i kampen om Mellanöstern. I Afghanistan har tankevärlden under flera tusen år präglats av en väldigt enkel princip: icke-afghanska trupper förgörs om de inte fattar att försvinna i tid. Det här har också gällt al-Qaida som mer varit en börda än ett stöd för talibanerna.

Bin Ladins berättelse bevisar också att girighet och svek inte styr världen. Man hade utlovat en belöning på 25 miljoner dollar åt den som hittade bin Laden. Och om någon hade kunnat lösa ut belöningen hade han tjänat stora pengar på att sälja sin berättelse om gripandet – eller om skottet som tog livet av bin Ladin under eldstriden – till Hollywood. En bästsäljande biografi hade skrivits om gärningsmannen med titeln: The Real Story of Man Who Killed Most Wanted Man On Earth.

Nu är mannen som dödade bin Ladin bara någon anonym medlem i amerikanernas specialstyrka – så trist. Månde inte man åtminstone hittar på ett kodnamn åt honom, till exempel Striker.

Samtidigt lever bin Ladins och hans jägares arv vidare i krigen. Det är inte fred i Irak trots att landet i dagarna inte når över nyhetströskeln. Hade Saddam Hussein likt många andra arabledare störtats i år om USA och deras allierade inte anfallit Irak efter den elfte september? Troligtvis, ja. Saddam Husseins skräckvälde hade fortsatt i ytterligare åtta år, men hade knappast skördat hundratusentals liv som när demokratin fördes till Irak. Å andra sidan hade man inte kunnat sia i framtiden år 2003, inte ens om huruvida man skulle hitta massförstörelsevapen hos Saddam Hussein.

ingen vinner

Talibanerna och USA med allierade befinner sig i en svår militär situation i Afghanistan. Ingen part kan åstadkomma en militär seger, men ingen håller heller på att förlora kriget. Man kunde säga att de enda sanna förlorarna är de människor som överallt i världen tvingats begrava sina närstående.

Bin Ladin uppmuntrade talibanerna att skapa en gerillaarmé av halva den afghanska befolkningen och talibanerna ”uppmuntrade” i sin tur andra halvan – kvinnorna – att stanna hemma. Inte konstigt att bin Ladin fick betala budgeten i sin idealstat.

USA och deras allierade kom för att förstöra terroristlägren i Afghanistan och montera ner talibanernas styre som gav skydd åt terroristerna, men tanken var också att hjälpa afghanerna frigöra sig från talibanernas skräckvälde. Trots att alla på sitt sätt försökte göra Afghanistan till en bättre plats har landet inte förvandlats till ett paradis på jorden under de senaste tio åren – om man bortser från knarkkungarnas perspektiv. Men hur gick det så här?

Bin Ladin begravdes i havet mindre än ett dygn efter sin död. Samtidigt meddelade man att kriget mot terrorismen fortsätter. Bin Ladin började på så sätt kriget som födde tre verkliga krig som fortfarande pågår. Hans död gav inte fred. En viktig fråga är om någons död kan ge fred. Jag har sökt svaret hos världens medier utan att ens finna frågan.

Ari Sardar

övers. Isabella Rothberg

 

Lämna en kommentar