Annika Sandlund

Annika Sandlund

Det är få som kommer att fälla tårar över Usama bin Ladins död. För USA och stora delar av västvärlden, liksom för en mindre del muslimer, var han en symbol. Det brott som han anklagades för hör till de värsta brott som en enskild mänska sagt sig vara skyldigt till – och dessutom alltid vidhållit att han är stolt över.  Det gör det naturligtvis inte lagligt att skjuta honom, rättstatens regler kräver en procedur och en process. Både nazisterna och Rwandas massmördare genomgick (i vissa fall genomgår) en rättegång. Det handlar mindre om rättvisa och mänskliga rättigher och mer om att skydda oss från varandra och oss själva. Till mina mest plågsamma minnen som flyktingarbetare hör mina försök att förklara för en pappa vars 6-åriga dotter blivit våldtagen och slängd i en öppen brunn med avlopssvatten varför han inte skulle ge sig på förödaren som rätten friat efter en tio minuters skenrättegång. Jag vet fortfarande inte om jag skulle ha kunnat övertyga mig själv i samma situation. Men det går inte att upprätthålla idén om rättvisa om vi blandar ihop rollerna så att det inte går att skilja domen från domaren, eller våra spelregler från brottslingarnas.

Till USA:s försvar säger staten att idén alltid var att gripa Usama bin Ladin levande, på samma sätt som Saddam Hussein greps levande, men att något gick fel och någon annan sköt först. Det blev ingen rättsprocess, men det var det som var meningen.

Usama bin Ladin hade varit på flykt i tio år, och hur stor del av den tiden han levde i villan i Abbottabad vet vi inte. Vi vet att ingen fick använda telefon eller dator i hans närhet och att huset saknade telefonuppkoppling och internet. Vi vet också att huset befann sig ett stenkast från Pakistans militärhögskola – till stort förtret för Pakistan som nu inleder en utredning om hur de kunde undgå att hitta mannen som alla var övertygade om att fanns i deras närhet. En prestigevinst för USA, och en förlust för Pakistan, alltså.

Vad mera innebär ”vinsten?” En brottsling mindre, i en värld full av brottslingar. Det är inte – som många försökt påstå – en symbol mindre. Nej, bin Ladin var redan en symbol och kommer att förbli en. Om symbolens lyskraft förstärks eller försvagas av att bäraren är död återstår att se. Men som boende i en muslimsk del av världen står det klart för mig att i de flesta muslimska samhällen har uppfattningarna om bin Ladin främst varit negativa – om än mycket mångfacetterade. Den muslimska majoriteten delar inte bin Ladins uppfattning om islam, och antipatin var ömsesidig. Inte ens konservativa ledare i länder som Syrien och Algeriet, fick godkänt av bin Ladin vars syn på islam och våldsbejakade filosofi var extrem även bland extremister. Den allmänna antiamerikanska filosofin är utbredd och har politiska och historiska djup utöver den förklaring som kan hittas bland företrädare bland de olika religionerna.

Frågan är vem som vinner på hans död. Den amerikanska presidenten, från ett inrikespolitiskt perspektiv, eventuellt al-Qaida som (enligt sin egen logik) inte lyckats åstadkomma något på länge, och nu eventuellt hoppas skörda några nya rekryter, samt den amerikanska militärindustrin som kan peka på en ”seger”. Vad denna seger har med bombningen av byar i Afghanistan att göra ter sig långsökt för de flesta, men det civila ledarskapets kapitulation inför generalernas rop på mer vapen, kan plötsligt te sig försvarbart.

Sagan om gott och ont är lockande, liksom sagan om den stora jakten på brottslingen. Och symboler är starka. I det verkliga livet har terroristexperter dock liknat bin Ladin vid en förtidspensionär, som levde på tillgångar från den narkotikahandel som under årtionden finanserat terrorismen (med en förskjutning från opium till heroin under det senaste decenniet). Hans död är en symbolisk seger, men det återstår att se vems segern är.

Annika Sandlund

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.