”Melankolikern är en dubbelnatur”, skriver idéhistorikern Karin Johannisson i sin lysande bok Melankoliska rum där hon spårar ett känslotillstånd genom historien. ”Han är konstruerad kring ytterligheter: från hyperkänslighet till okänslighet, från stumhet till högljuddhet, från förstening till ångest, från apati till raseri. Han pendlar mellan slipad normalitet och latent våldsamhet”. Lars von Trier, förmodar jag?

En ny film av von Trier är alltid en händelse. Melancholia visades nyss i Cannes där Kirsten Dunst fick skådespelerskornas tröstepris för allt hon genomlidit, som von Triers hjältinnor plägar få (Björk, Charlotte Gainsbourg). Det börjar framgå att von Triers nuvarande trilogi (Antichrist var första delen) utgår från erfarenheter av sinnestillstånd, bilder som inte nödvändigtvis har passerat förnuftets filter.

Melankoli handlar alltid om förlust. Förlust av mening, språk, beteende. För von Trier måste det ha förefallit som en självklarhet att göra en film där planeten Melancholia rammar Tellus – vilken förlust kunde vara större? Jordens undergång före förtexterna. I Antichrist sägs det att naturen är ond, här säger huvudpersonen Justine (Dunst) att världsalltet är ont.

”Den verkliga melankolin skapas av passionerna och huvudkänslorna är två: stark skräck och stark förtvivlan.” De känslorna präglar filmens övernaturligt vackra och grymma inledningssekvens. En moder med sitt barn i famnen som mardrömslikt sjunker genom gräsmattan, genom jordytan, i ultrarapid. En svart hingst som fallit på sidan och förgäves försöker stiga upp. Planeterna som på ett mystiskt erotiskt sätt smälter ihop, som könsceller – det är svårt att beskriva hur kusligt drabbande bilderna är. Förstås till tonerna av Wagner, vad annat? Det sublima inkarnerat.

Sedan går vi tillbaka i tiden och faller ner i ett pampigt, borgerligt, förbittrat bröllop. Den vackra bruden (Dunst) är deprimerad, den ännu vackrare brudgummen (Alexander Skarsgård) försöker nå henne, och eftersom han sätter in all den längtan som gett honom vampyrrollen i True Blood (det är ju vad dagens vampyrer förkroppsligar: sekler av längtan och begär) är det otroligt att det misslyckas. Det är Festen men värre – allt som kan köpas för pengar, det vill säga inte en endaste sann känsla.

Det vimlar av skickliga porträtt tecknade av briljanta skådespelare – brudens bittra mamma (Charlotte Rampling), hedonistiska pappa (John Hurt), brackiga svåger (Kiefer Sutherland), sammanbitet organiserande syster (Gainsbourg). Ingen gör för tillfället så avslöjade vuxna mänskor, så lysande dialoger, så nattsvart komik som von Trier – när han vill. Men så går det åt skogen.

Johanisson har flera glasklart formulerade diagnoser som kunde passa Justine, som depression och anomi, en vit melankoli som är absolut tom och där den drabbade fantiserar om känsla och beröring. Men mest akut verkar Justine lida av ennui, en existentiell melankoli, som drabbat revoltörer, konstnärer och andra outsiders. Hon är en briljant copywriter på en reklambyrå, och hatar sig själv för det. Ennui består av äckel och leda.

Äcklet påminner om ångest, men hakar fast vid det objekt som väcker känslan. Ångesten igen är en panikkänsla eller rädsla för det absoluta nuet eller en oförmåga att tåla det givna rummet. En sorts masochism men inte njutningen i att plågas utan plågan i att inte kunna njuta.

Leda är den totala meningslösheten, tomheten: oförmågan att vara närvarande i det som är. Varje val är ointressant, varje ögonblick dallrar av kväljande tristess.

Justine är galen som kvinnor på film är galna, det vill säga estetiserat. Ställvis blir det enformigt och avtrubbat, scenerna pladdriga och irrande. De verkar hopsatta ur hand i mun, i väntan på apokalypsen. Men medan dödsplaneten närmar sig blir Justine allt lugnare, lägger sig naken i naturen och väntar (som von Triers kvinnor brukar), allt mer närvarande och förväntansfull. Den kontrollerade systern som älskar man och barn och till och med sin galna syster blir däremot hysterisk – ett högst rationellt sätt att agera då världen ska gå under, tycker jag. Hon har helt enkelt något att förlora.

Något är alldeles för förutsägbart i von Triers film. Total planetär utplåning är ett för stort hot för mänskliga mått, det går inte att relatera till. Den iskalla analysen från hans mästerverk lyser fortfarande med sin frånvaro. Men känslan av att se en film där vad som helst kan hända är storslagen. Det kan inte hjälpas: von Trier är nog något av det geni som han så innerligt gärna vill vara.

Sara Ehnholm Hielm

är förlagsredaktör

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.