”Vi röker inte marijuana i Muskogee, vi trippar inte på LSD, vi bränner inte våra inryckningskort på huvudgatan, vi vill leva rätt och vara fria.”

Så sjunger Merle Haggard i låten Okie from Muskogee. Haggard beskriver en vanlig småstadsamerikan som ser ut över sitt land, utan att begripa vad som pågår. Låten gavs ut 1969. En del ungdomar hade skickats ut i ett krig för frihet och vissa goda värden, samtidigt som unga på hemmafronten använde sin frihet till att knarka, knulla och protestera. Haggards ”okie” definierar sig först genom tre negationer och avslutar med en positiv karaktärisering av sig själv; frihet handlar om att göra rätt.

Jag tror att jag först hörde den här låten i Oliver Stones film Plutonen (1986). Just den här bilden av kulturell spänning i det ”vita” Amerika verkar ofta planteras i oss genom film och musik. En haggardsk attityd får dessutom fungera som exempel på den inskränkta amerikanen, bonntölpen som röstar höger och går i kyrkan. Och som älskar Amerika, det sanna Amerika.

Sedan 9/11 och George Bush krig mot terrorn har man kunnat beskåda en kamp om begreppet Amerika. Amerika som en representant för en del frihetliga värden som staten måste vara färdig att offra mycket för. Amerika som ett negativt begrepp som kopplas samman med rollen som världspolis, våld och omänsklighet. Men också som en symbol för inskränkthet, religiös fanatism och enfald.

På 2000-talet börjar filmer med siktet inställt på det ”riktiga” Amerika dyka upp. Ofta med Tommy Lee Jones i huvudrollen dessutom. Jag tänker bland annat på In the Valley of Elah och No Country for Old Men, bra filmer som trängde bakom de mest frekvent förekommande schablonerna där den vite amerikanen antingen är en junt eller en intellektuell stadsliberal. Det som filmerna egentligen beskriver är en ”enkel” människa, men här relateras ett moraliskt sunt förnuft, principfasthet och rejälhet till sannamerikanen. (Anmärkningsvärt är att kampen om Amerika ofta utspelas mellan män. Singelkvinnor på Manhattan räknas inte som seriösa tävlande då kampen om Amerika utspelar sig i populärkulturen.)

Säljande stereotypier

Begreppet Amerika är inte oviktigt. Det handlar om makt, om tolkningsföreträde, om vem som har rätt att göra anspråk på det, om goda värden. Det är heller inte en slump att Sannfinländarna vill vara just sanna finländare. Att betona det ”sanna”, traditionen och historien, verkar vara speciellt viktigt då ens värld på något sätt är i gungning. Men begreppet behöver inte vara exkluderande eller essentiellt. Det kan vara inkluderande och moraliskt. Skildringar av den sanna amerikanen – i någon mån junten som tror på friheten och möjligheten för alla människor att lyckas – är också en bild som vi ofta träffar på i populärkultur. Om den stämmer överens med verkligheten är en annan fråga, men popkulturen är inte sen att använda sig av dessa stereotypier. Om man vill sälja album eller låtar och locka biobesökare eller vad det nu kan handla om – ja, då kör man ofta med typer som människor lätt kan känna igen (sig i).

I filmen Enjoy Poverty åker den holländska regissören Renzo Martens till Kongo. Han vill visa på västerlandets exploatering av Afrika genom att uppmuntra människorna där att slå mynt av sin egen fattigdom. Det är ibland svårt att förhålla sig till den här filmen men dess cyniska subjekt – Martens själv – pekar på något som vi har vant oss vid; att kapitalisera oss själva. Det gör vi ofta i kulturella termer; vi talar om världsmusik, etnokäk, men också om suomipop. Dessa termer är kanske bra med tanke på marknadsföring men sällan säger de något viktigt om de människors liv de representerar.

Flera perspektiv

Det finns ändå populärkultur som förser oss med perspektiv som ingen resa skulle lyckas med. Trots att Merle Haggards popaktighet kan diskuteras så har han under många år varit en del av det populära i Amerika. Han är förstås intressant i sin dubbelhet – en värnare av traditioner och samtidigt en av countryns stora namn. Trots några patriotiska sånger är han ändå en röst för ett Amerika som knappt finns mer. Han sjunger om det fattiga vita Amerika som en gång var, om arbetsläger och bomullsfält, om röster som tystnat och han spelar in skivor i olika musikstilar, ja han formulerar i sin konst ett Amerikabegrepp som är brett som Grand Canyon. I den meningen levererar Haggard verkligen viktiga berättelser, perspektiv som breddar ens förståelse av Amerika, som uppmärksammar en mänsklighet som löper parallellt med den mera plastiga bild av landet som oftast når oss. Man kunde kanske tolka Haggards låtar som begreppsliga undersökningar av Amerika.

Problemet med populärkultur är att man ofta antar att en låt, en film, ett verk betyder mer än det gör anspråk på. Okie from Mouskogee beskriver ett perspektiv. Inte perspektivet. Men vi är kanske för otåliga eller historielösa för att se de konstnärliga helheterna just då det gäller populärkultur. Vi betraktar sällan något i termer av ett helt konstnärskap. Vi frågar oss inte varför Haggard plötsligt gör en sång om en ”junt” som hyllar sina läderboots och hur den skildringen hänger ihop med andra amerikanska beskrivningar. Vi plockar åt oss det som bäst passar oss själva och våra syften för stunden. Att det finns så mycket populärkultur, att den väller över oss från olika håll gör oss kanske blinda för de motperspektiv, de berättelser som för fram en mindre känd del av verkligheten.

Dessutom – då vi beskriver amerikanen eller någon annan som juntig, enfaldig eller bondsk och väljer att just de egenskaperna handlar om henne, vad säger det om oss själva? Kanske att vi inte är så öppna, vidsynta och toleranta som vi vill tro.

Sebastian Bergholm

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.