För att kunna förändra måste man förändras

Det är lätt att tala om likabehandling och allas lika värde, men att ge alla samma värde och behandla alla lika är ofta svårt. Varför? Gordana Malesevic har bekantat sig med diskrimineringsforskaren Kevin Kumashiro och läst den brittiska rapporten Diversity and Citizenship.

Under 2000-talet har vi kunnat konstatera att det finns nya utmaningar i skolan och samhället och att vi behöver nya strategier för arbetet med antidiskriminering och likabehandling.

Allt fler förstår att likabehandling inte är något som uppstår genom att man lägger till ”kön” eller ”etnicitet” i läroplanen eller värdegrunden. Dessutom vet vi att själva utpekandet av de grupper som skall inkluderas kan få motsatt effekt. Vad skulle det betyda att lägga till judar, queera eller fattiga? Att lägga fokus på utvalda grupper förändrar inte normen, och därmed inte heller skolans eller samhällets faktiska värdegrund eller den (undervisnings)praktik som bekräftar vår känsla av ”normalitet”.

Skolledarens och lärarens människosyn är särskilt viktig i detta arbete. Likabehandling är nämligen mer än att motarbeta mobbning.

Kevin Kumashiro är lärare och forskare vid universitet i Chicago och en av grundarna till Center for Anti-Oppressive Education. Han har skrivit ett flertal böcker, däribland Against Common Sense: Teaching and Learning Toward Social Justice och Teaching Toward Democracy: Educators as Agents of Change. På så sätt har han bidragit till nya perspektiv på arbetet för social rättvisa i skolan. Kumashiro menar att utvecklingen mot att sluta diskriminera – skolkamrater, anställda, lärare, andra medmänniskor – alltid är förknippad med motstånd och kris, eftersom nya insikter utmanar individers jagkänsla och privilegier.

Kumashiros poäng är att vi kanske motsätter oss anti-förtryckande praktiker därför att de rubbar vårt sätt att tänka om och känna för oss själva, inte bara den andre.

Likabehandling blir därför också något som vi inte vill lära oss, något som vi undermedvetet motsätter oss. Inte bara något som vi ännu inte lärt oss.

Därför måste ett antidiskrimineringsarbete som har som mål att förändra eleven också förändra läraren och skolledningen (och politikerna med för den delen).

Svåra normer

Att leda skolpersonal och elever i en process där de skaffar sig kunskap om förtryck kan vara omskakande: att få veta att våra sätt att tänka och göra saker är diskriminerande kan vara mycket obehagligt.

För att uppnå likabehandling i skolan gäller det att ifrågasätta de normer som för närvarande definierar ledarskapet och undervisningen – i ämnesinnehåll och pedagogiska verktyg – och föreställa sig nya möjligheter när det gäller vilka vi är och vilka vi kan vara.

Det i sin tur väcker frågan om vi är redo att undersöka utbildningspraktiken och problematisera begreppet ”normalitet”. Är vi redo för de mänskliga reaktioner som följer när en likabehandlingsplan sätts i verket?

När tidigare orättvisor uppenbaras väcker de tankar och känslor som elever, lärare, skolledare och andra måste få utrymme att formulera och bearbeta. Utan detta utrymme uppstår kaos, som endast tillfälligt och på ytan kan stävjas med disciplin.

Detta problem har belysts i bland annat Storbritannien, där man har diskuterat likabehandling sedan början på 2000-talet. År 2007 kom rapporten Diversity and Citizenship. Den är gjord på uppdrag av utbildningsdepartementet och sammanställdes av Sir Keith Ajegbo.

Bakgrunden till rapporten hittar man i explosionerna och dödsskjutningen i London sommaren 2005, då polisens sköt ihjäl en oskyldig tunnelbaneresenär. Incidenten anses ha haft en grund i bland annat främlingsfientlighet och utbredd diskriminering. Och det ville utbildningsdepartementet studera närmare.

Samhörighet

Författarna till Diversity and Citizenship har undersökt hur läro- och icke-diskrimineringplaner används i praktiken och lagt fram förslag på vilka förändringar som behövs för att skolan bättre skall medverka till ett samhälle med gemenskap i mångfald.

Ajegbo menar att alla barn behöver förstå sin identitet och känna samhörighet för att icke-diskriminering skall uppnås. Därutöver innehåller den gedigna rapporten konkreta förslag på hur man kan förbättra och stärka undervisningen i gemensamma värderingar och värdet av kulturell identitet.

Författarna framhåller att alla de värderingar som finns i samhället måste bli synliga och att man inte kan huka för den existerande diskrimineringen – oavsett vem som blir diskriminerad. Endast genom att låta alla sidor komma till tals, berätta sin historia och tolka historien kan alla bli delaktiga.

Författarna visar också hur bland annat historieundervisningen kan ge barnen del av det sammanhang som de lever i. Undervisningen bör förklara varför dagens (brittiska) samhälle ser ut som det gör och i högre grad ta upp ämnen som kolonialismen, slavhandeln och suffragettrörelsen. Men framför allt måste historieämnet ge eleverna utrymme att diskutera och problematisera världshistorien och sin upplevelse av den. Om man överför de brittiska tankarna till nordiska förhållanden kan man till exempel belysa den roll som utvandring, invandring och könsarbetsfördelning har spelat i historien.

Priviligerade skrivsätt

Kumashiro påpekar å sin sida att man borde lyfta fram det faktum att historieundervisningen lägger fokus på politiska ledare, militära konflikter och industriella uppfinnare. Han ger även exempel på hur diskriminering och förtryck kan komma till uttryck vid undervisning i engelska (i engelskspråkiga länder).

Som exempel ger Kumashiro de många tillfällen då elever får skriva uppsatser där de skall förklara eller sammanfatta vad de har läst, kritisera texterna eller binda ihop texterna med sina egna liv eller observationer. I dessa sammanhang anses uppsatserna vara akademiska när de ägnas åt olika former av citerande och som välskrivna när de ansluter sig till redan existerande modeller för vad som är gott akademiskt skrivande.

Kumashiro förespråkar inte att vi skall avstå från akademiskt uppsatsskrivande, eftersom olika skrivuppgifter åstadkommer olika saker, men vill att vi skall sluta privilegiera vissa sätt att skriva när vi försöker att rubba invanda föreställningar om vad det innebär att skriva.

Skrivande, liksom läsning, kan med andra ord ha som mål att förändra vilka vi är och hur saker är. Det målet kan uppnås genom uppgifter där slutresultatet är mindre viktigt än processen.

Matematik

Även i undervisningen i naturorienterande ämnen och matematik kan man se bortom det som lärs in och bortom det som redan är bekant. Precis som i samhällsorienterande ämnen kan undervisningen bedrivas på ett paradoxalt sätt: på en och samma gång kan den handla om att skaffa sig ny kunskap och kritisera sättet på vilket kunskapsinhämtningen sker. Man kan skaffa sig kunskap om naturvetenskapens bidrag till vårt vetande och undersöka på vilka sätt naturvetenskapen hindrat annat lärande, privilegierat vissa kunskaper och använts som svepskäl för förtryck.

Matematiken gör ofta anspråk på att vara ett genomskinligt språk som återspeglar sanningar. Men även om vi antar att så är fallet kan olika språk göra världen begriplig på olika sätt. Varje språk är kodat med kulturellt specifika och könade innebörder, och också matematikens språk används och förstås olika beroende på vårt kulturella sammanhang.

Därför blir också matematikundervisning indirekt ett sätt att undervisa i kulturella normer och värden. Som elever får vi sällan veta att vår matematik endast är en av många och ett språk som används för att ta upp vissa sociala problem men inte andra.

Det är med andra ord inte endast i samhällsorienterande ämnen som vissa grupper privilegieras, och inte endast hur man lär ut utan även vad man lär ut som har avgörande effekt på antidiskriminerande undervisning och likabehandling i skolan.

Skolledare och lärare har en viktig roll i detta arbete, särskilt nu när vissa politiska krafter vill öka och gynna diskrimineringen istället för att utrota den. Samtidigt är skolan endast en del i ett större sammanhang: ett samhälle där likabehandling och antidiskriminering inte gäller, kan inte heller förverkliga dessa ideal fullt ut i skolan. För att kunna förändra måste vi själva förändras.

Gordana Malesevic

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.