Utställningen In_Perceptions på centrum för nutidskonst är ett intressant försök att bryta ner gränsen mellan konstverk och betraktare och det är absolut välkommet – någon måste ju ifrågasätta allt vi tar för givet, skriver Emma Rönnholm.

Sedan år 2008 har Paris stad ett nytt centrum för nutidskonst och -kultur. Le 104 eller Centquatre finns bakom Gare de L’Est i Paris 19:nde arrondissemang. Centret vill fungera både som vardagsrum för grannskapet och som mötesplats för all slags nutidskultur. Fokus ligger på att bjuda in publiken i den konstnärliga processen – vilket sker helt konkret i centrets residensverksamhet, där varje konstnär på olika sätt engagerar publiken i sin verksamhet.

Just nu finns där, förutom jonglerande unga män i korridoren och otaliga barngrupper, en omfattande, men överraskande kortvarig översikt över ung nutidskonst, Jeune Creation 2011, samt fem interaktiva installationer samlade under namnet In_Perceptions. 

In_Perceptions för samman tre renommerade konstnärer, Leandro Erlich, Lawrence Malstaf och Ann Veronica Janssens, som alla jobbar med illusioner och utmanar våra sinnesförnimmelser. Alla tre är mycket intressanta fall i sig – och därför är det lite överraskande att helhetsintrycket börjar påminna om spökhuset på tivoli, på gott och ont.

Argentinaren Erlich slår an tonen med Bâtiment, en husfasad som står mitt på innergården med människor fastklamrade på sig som ödlor (se Ny Tids omslag). Fasaden ligger i själva verket platt på marken, människorna likaså och de återges i 90° vinkel av en enorm spegel, som hänger ovanför dem. Konstverket blir leken som besökaren leker, med dekoren och med varandra.

I ett annat verk av Erlich stiger man in i en labyrint av identiska små omklädningsrum, där somliga speglar visar en själv, medan andra kan visa någon annan besökare irrande i samma labyrint. I Malstafs två installationer upplevs overkligheten däremot ensam. I Mirror befinner man sig en åt gången i en liten mörk kub, där man ställs öga mot öga med sin egen spegelbild och en del annat, som inte bör avslöjas på förhand.

Upp till kamp              mot synsinnet

Både Erlich och Malstaf gläntar på dörren till det fantastiska, på ett sätt som hör barndomen till. Här är spegeln på riktigt – åtminstone för en stund – dörren till en annan verklighet. Samtidigt är allting paradoxalt nog tunnare än det brukar vara, det är kulisser och konstruktioner, bilder. Det tycks mig symptomatiskt att besökarnas vanligaste reaktion, efter ”wow”, är att dra fram kameran. Konstnärerna leker uttryckligen med den tredimensionella verklighetens spegling, det tvådimensionella. Det vi ser och upplever blir samtidigt både mindre och mer fantastiskt.

Lyckligtvis finns också Ann Veronica Janssens installation med, för att balansera upp denna paradox. Janssens leker inte med synsinnet, hon slår det ur spel fullständigt. I 104.0.2 kliver man in i en ogenomtränglig vit – och senare röd – dimma, där det helt enkelt inte går att orientera sig efter det man ser. Istället trevar man sig fram så långsamt att rummet aldrig tycks ta slut och hör de andra besökarna på avstånd, sedan de uppslukats av vitheten. Något annat finns där inte, men det är mer än nog, detta påtagliga, ogenomträngliga ljus.

In_Perceptions är intressant just som försök att bryta ner gränsen mellan konstverk och betraktare, och det är absolut välkommet. Som bevis strömmar publiken till i alla åldrar, och utställningen har förlängts inpå nästa år. Trots allt, och det skall man inte glömma bort ens som vuxen, finns nöjesfält (och konst) av en orsak. För någon måste ju ifrågasätta allt vi tar för givet.

 

Emma Rönnholm

In_Perceptions till 4.3.2012 på Centquatre, 5, rue curial, 75019 Paris.

Lämna en kommentar