Omslaget till Carsten Jensens reportagesamling Ut säger en hel del. Olika versioner av författaren, tagna från passfoton och visum pryder en blekbrun bakgrund. En ung långhårig Carsten med stålbågade glasögon nere i vänstra hörnet måste vara från 70-, 80-talet någon gång. Längre upp har han förvandlats till en medelålders man. Han åldras mellan bilderna. I boken, som är en samling reportage och texter från drygt trettio års tid, är jaget ständigt närvarande. Som åskådare, betraktare och ibland domare.

Tiden är lika närvarande. Jensen börjar i studentprotesterna och den politiska radikalismen i 70-talets Italien. Därifrån rör han sig framåt, år för år.

Det blir många gripande historier. Jensens styrka ligger i de levande beskrivningarna av landskap och stämningar och människor han möter. Och den ständigt kokande ilskan. Han är hela tiden kritisk till det han ser.

Jensen är en välkänd kultur-journalist och samhällsdebattör i Danmark. Han har bland annat varit aktiv i diskussioner kring Afghanistankriget och Muhammedkrisen. Sitt stora genombrott på svenska fick han med den fantastiska Vi, de drunknade (på svenska 2010) som skildrar livet i den danska kuststaden Marstal under 100 år.

På 90-talet besöker Jensen en kroatisk by vars invånare massakrerats av serbiska trupper. Liken ligger sönderslagna på gatan. En mans överkropp har skiljts från underkroppen och sedan bränts till oigenkännlighet. Det är vidrig läsning.

Och Kambodja, ett besök i fängelset S21 får det nästan att tåras i ögonen. Bilder på människor som hopplöst ser in i kameran. Snart ska de bli offer, vars kranier nu pryder ett högt torn i närheten. Han kommer tillbaka några år senare, i slutet av nittiotalet och berättar historien om barnen. Inbördeskriget som härjat landet i mer än tjugo år är slut, men Jensen ser hur det fortfarande pågår. Hur ett folk som hårdnat av allt våld driver barnen ut på gatorna och in i prostitution.

Hela tiden handlar det om människorna. Det kan vara de ”vanliga”, rickshawföraren i Indien eller invånarna i någon före detta sovjetisk republik som känner att utvecklingen har sprungit ifrån dem. Eller människor med makt – redaktören för en italiensk fascisttidning som mest påminner om en vänsterintellektuell från sjuttiotalet eller de före detta röda khmererna i Kambodja som i sina stora palats smeker sina rubinringar. Ju större rubin, desto mer makt.

Alla historier är skrivna då, när det begav sig. Dåtidens nutid, skulle man kunna kalla det. Ofta är de mer essäer än renodlade reportage. Mellan två sidor kan man hoppa tusentals mil och kanske ligger en av svagheterna just här. Att ständigt färdas fram och tillbaka över världen blir tröttsamt på över 600 sidor. Sammanhangen går förlorade.

De olika avsnitten, också de uppdelade efter tid, vävs ihop av en sammanfattande text som skulle kunna liknas vid en lång krönika. Jensen ger här sin version av skeendena. Ibland är han obarmhärtig, nästan elak. I fråga om det norska nejet i folkomröstningen till EU på nittiotalet, är han hånfullt kritisk. Han jämför det med den trista och inskränkta norska gastronomin, ständigt avvisande mot utländska influenser. ”Det går en väg mellan mesosten och nejet till EU”, skriver han.

Det går inte att på ett vettigt sätt sammanfatta de nästan 80 reportagen från ett tjugotal länder. Det är ett hopkok av intryck och reflektioner. Ett hopkok som är väl värt att läsa.

Rasmus Lundgren

Carsten Jensen: Ut. Upptäcktsresor 1978–2010. Albert Bonniers förlag, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.