Man kan vänta sig att inte veta vad man har att vänta sig när man tar hissen upp till Viirus på Sjötullsgatan. Men förväntningar har man. Och inte heller den här gången, när Det lystna landet har premiär, tvingas man gå hem besviken – men omtumlad, det är säkert.

Överraskningarna börjar för övrigt redan då man löser ut sin biljett och får sitt programblad. Viirus programblad har hittills inte kommenterats åtminstone av undertecknad, vilket de tål göras, för redan de är en del av teaterupplevelsen och skapar en kontakt mellan publiken och det som sker på scenen. Vi tvingas tänka till: på vilket sätt angår detta mig? Man kan bland annat nämna den lilla asken med vita piller, komplett med finstilt bipackssedel, som delades ut före Aurora Helsinki, och det vinröda passet vi fick innan Identity is a Myth. Nu får var och en en flaska bubbelvatten, med programblad på etiketten, och när det efter pausen är dags för pjäsen Play Alter Native får man tänka till vad det egentligen är vi dricker.

Det lystna landet är en föreställning bestående av två pjäser av norrmannen Finn Iunker regisserade av två olika regissörer. Akse Pettersson har gjort en intensiv, närmast brutal tolkning av Answering machine och Anni Ojanen en galet underbar Play Alter Native. Två världar men med samma fem skådespelare: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors och Oskar Pöysti, denna hängivna och skamlöst duktiga Viirus 2.0-generation.

Answering machine är en monolog utan början och slut, och publiken informeras också om att ”ingen sammanhängande berättelse är att vänta.” Det blir i stället tolv associativa bilder om kärlek och död. Och vilka bilder. Scenen består av en stor tom yta med endast ett plåtskjul med ett stort fönster i höger hörn, men rummet fylls upp av ljus, färger och inte minst ljud. Och sprängfylld energi. Och rökdimma. Det är vackert, men hemskt: humorn, eller vad man ska kalla det, är så skruvad att jag i ett flertal scener inte lyckas ta till mig det humoristiska – jag ser bara en fullständigt kvävande ångest. Jag upplever de facto en stor del av Answering machine som en lång mardröm som det är oerhört skönt att vakna upp ur. Inga svar i denna maskin. Men: ”Det finns en viss logik i det här – för mig”, upprepar Jessica Lindfors recitatör, och det finns det, en organisk, intuitiv logik som man inte kan formulera i ord men känner inom sig. Det är nog det som gör det hela så pressande ångestfyllt. Men det är vackert, som sagt, och Akse Petterson sin egen stil.

Efter pausen är det dags för sagan om folket som dricker ur en förorenad flod och blir galet – men inte inser det själv. Människorna är jämlika och glada och tänker fritt och äter goda luncher. Så en dag sinar det bruna vattnet i deras flod – idioterna längre upp längs dess strand har byggt en damm för att tjäna pengar på vattnet. Det hela utmynnar i ett förskräckligt krig.

Play Alter Native (en alternativ pjäs, ett spel som förändrar ursprungsbefolkningen?) är en text som man blir lycklig av. Tack Finn Iunker! En sannsaga, tankeväckande, klok och rolig. Och tack Anni Ojanen för den fantastiskt galna, smarta, färgsprakande tolkningen!

Att det är en saga det handlar om understryks av den inspelade berättarrösten och även av att karaktärernas i olika grad pipiga eller förvrängda röster kommer ur högtalarna, så skådespelarna får mima i takt. Också pling-ljudet mellan scenerna hör sagan till – ljudet är det samma som i kassettbanden för sagoböcker signalerade att man skulle vända blad. Jag hade alldeles glömt det tinglandet! De karikerade sagofigurerna gör en också varm om hjärtat och sagans sensmoral sitter som en smäck. Ojanen har dessutom skapat en av de finaste krigsscener jag sett på teater– eller en kapitulation handlar det de facto om – en sällsam krälande dimmdans på kryckor. Det hela avbryts av tre eller fyra intermezzon med malplacerade sångnummer eller något annat tokigt. Ett plus för användningen av (finlandssvenskt) teckenspråk.

Trots olikheterna mellan de två pjäserna och mellan regissörerna är känslan av helheten Det lystna landet att dess upphovsmakare – regissörer, scenografer, skådespelare, ljus- och ljudplanerare – är på samma våglängd och har vuxit ur samma jordmån. Man känner helt enkelt att de är en egen (ny) generation med sin egen estetik och sin populärkulturella och samhälleliga referensbank. Frenesin, det fysiska och den undertryckta – eller utlevda – ångesten är också kännetecknande. Jag gillar det, men hoppas att resurserna inte pumpas slut för fort och att det inte går inflation i scenspråket. Den här stilen kräver också en hel del av publiken, men jag vill så klart tro att vi är redo och mottagliga.

Sonja Mäkelä

Viirus. Det lystna landet. Texter: Finn Iunker. Regi: Akse Pettersson och Anni Ojanen. Dramaturgi: Anni Ojanen och Heidi Lind. Scenografi och dräkter: Milja Aho. Ljud: Heidi Lind. Ljus: Ina Niemelä. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors, Oskar Pöysti. Till den 20 april.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.