Foto: Hans ÖhrnDen svenska journalisten Hans Öhrn besökte stadsdelen Mazzeh, ökänd för sitt nedlagda fängelse i Damaskus, för att diskutera yttrandefrihet i det nuvarande högsätet för Syriens författare.

Världens äldsta kända alfabet finns på Nationalmuseet i Damaskus men hur står det till med yttrandefriheten i dagens Syrien?  För att undersöka det tar vi en taxi till Mazzeh, där det syriska författarförbundet har sina lokaler i en imponerande höghusbyggnad. För Saliba, som är med i taxin, sänder stadsdelens namn kalla kårar ut efter ryggraden. Det var till fängelset i Mazzeh som myndigheterna skickade kommunister och andra oliktänkande på 50- och 60-talet.

– Gör du inte som vi säger tar vi dig till Mazzeh, hotade man oss, säger Saliba som var aktiv kommunist i Syrien innan han tvingades lämna landet i början av 1970-talet.

– Nej det finns ingen censur i Syrien, säger professorn i litteratur vid Damaskus universitet Hussein Juma’a. Han är inte bara ordförande för det arabiska författarförbundet i Syrien utan också vice ordförande för hela det Pan-arabiska författarförbundet.

– Staten kan inte stoppa utgivningen av en bok i Syrien, lägger han till.

Man vill så gärna tro den blide mannen som är mycket tillmötesgående, liksom de kolleger som snart samlas på Juma’as stora kontor på andra våningen. På bottenvåningen finns en liten kioskliknande bokhandel som vi passerar på väg upp. Liksom överallt i det officiösa Syrien tronar ett relativt stort porträtt av president Bashar al-Assad på väggen bakom det stora imposanta skrivbordet.

– Vi tar inte emot några pengar från staten, säger Juma’a plötsligt som om han annat vart jag vill komma med mina frågor.

Han sitter mitt emot mig på en av de stolar som står uppradade längst kontorets väggar på båda sidor. Han har nogsamt undvikit att sätta sig i den breda läderfåtöljen bakom skrivbordet. Kanske fruktade han att vi i så fall bara skulle ha rusat in på hans kontor bett att få ta Bilden på honom bakom det massiva skrivbordet med presidenten – Västerlandets nye älsklingsdiktator – i bakgrunden och sedan ursäktat oss åkt därifrån. En bild säger mer än tusen ord och en bild på Juma’a under presidenten hade sagt allt, ingen mer dialog hade behövts.

Kinesiska pengar

Vi stannar ändå kvar och får veta att förbundet har 1 100 syriska medlemmar och 1 400 totalt. För att få bli medlem i författarförbundet krävs att man har gett ut minst två böcker. Medlemskap ger också tillgång till hälsovård, även för familjemedlemmar, och pension. Efter 25 år som medlem är man försäkrad pension från förbundet. Vi undrar hur ett förbund som inte har statliga bidrag kan finansiera en sådan vidlyftig verksamhet.

– Staten är skyldig att ge alla pension, men om den är väldigt låg kan man få en tilläggspension av oss, rättar sig Juma’a.

Varifrån får förbundet då sina pengar?

– Donationer och medlemsavgifter, människor skänker pengar till oss. Och så har vi hyresinkomster förstås.

Hyresinkomster?

– Ja, byggnaden vi nu sitter i skänktes till förbundet 1978 av den dåvarande presidenten Hafez al-Assad. Vi har bara lokaler på denna våning och den lilla bokhandeln på bottenplanet, resten av huset hyr vi ut.

Ett kinesiskt oljebolag är en stor hyresgäst i höghuset där vi befinner oss. Det är alltså kinesiska oljepengar som delvis finansierar litteraturen i dagens Syrien. Förbundet har också fastigheter i Daraa. Vi glömmer att fråga vilka hyresgästerna där är.

Hur går det då till om man vill ge ut en bok i Syrien?

– Man lämnar sitt manuskript till författarförbundet. Vi låter två lektörer titta på det och om det har litterära kvaliteter står vi för alla kostnaderna i samband med utgivningen. Eventuellt överskott tillfaller författaren.

Juma’a tycks ana att vi inte är riktigt nöjda med svaret.

– Vem som helst kan naturligtvis ge ut en bok i Syrien. Det finns privata förlag och det har vi inget med att göra, tillägger han.

Sedan betonar han att författarförbundet är för en kultur som är anti-imperialistisk, anti-sionistisk och för nationellt oberoende.

– Fast vi sysslar inte med politik utan litteratur.

Politiken

Ghassan Wannous som sitter på stolen bredvid Juma’a och är vice ordförande i förbundet reagerar på uttalandet.

– Visst sysslar vi med politik. All litteratur är till viss del politisk.

Juma’a rättar sig igen och vi enas om att det förmodligen vore svårt att skriva en roman om Golanhöjderna i dag utan att vara politisk.

Sedan beklagar sig Juma’a över att det ännu inte blivit något samarbetsavtal med det svenska författarförbundet. Avtal finns med många författarförbund, bland annat de i Ryssland och Kina. Men trots tre års förhandlingar har det inte blivit något avtal med Sverige som skulle innebära att arabiska författare kunde översättas till svenska och vice versa. Jag ringer upp författarförbundet.

Där säger Brita Osafo som är internationell sekreterare att man gärna har kontakt med olika författarförbund om man kan samarbeta om något konkret. Men hon känner inte till att man skulle ha fått några propåer om samarbete från Syrien.

Vi fortsätter att diskutera politisk litteratur och Juma’a betonar gång på gång att en syrisk författare får ha vilka åsikter som helst så länge böckerna genomsyras av anti-imperialism, anti-sionism och anti-rasism. Finns det några författare i dagens Syrien som sitter i fängelse för sina åsikter, frågar jag.

– Ingen som vi känner till. I mars greps vår medlem Ghassan Murtada vid oroligheter i Homs. Han släpptes efter det att vi ingrep, svarar Juma’a

Vi tackar för samtalet och ber om ursäkt för att vi inte kan stanna och äta den lunch som man förberett för oss. Vi måste vidare till Nationalmuseet där vi ska träffa den syriske riksantikvarien.

När vi lämnar Mazzeh, som i dag är en stadsdel associerad med kultur och utbildning, och i taxi åker på den breda avenyn som kantas av höghus, knackar Saliba mig på axeln och pekar på bergen som syns mellan husen.

– Däruppe, säger han, däruppe låg fängelset.

 

text&foto Hans Öhrn


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.