Det fina hatet och det fula

av Håkan Lindgren

Sedan en dryg månad pågår en debatt om klasshat i Sverige. Allt började med att författaren Jens Liljestrand gick på en samtalskväll om klass. Under kvällen på Dramaten uppträdde bland andra poeten Johan Jönson, som ur sin samling Efter arbetsschema läste en dikt om hur han arbetade som hantverkare hemma hos arroganta överklassfamiljer. Liljestrand blev så illa berörd av vad han hörde att han skrev en artikel över ett uppslag i Dagens Nyheter (3/5). Så här beskrev han vad som hände:

[Jönson] berättar vidare om en ”mycket motbjudande” familj i Äppelviken, där han fantiserade om att ”runka och spruta satsen i tvättkorgen” när han lånade toaletten. Men i stället ”torkade jag vid ett tillfälle av min herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar.” Detta gjorde förstås inte saken bättre: ”Jag ville ju egentligen”, läser Jönson, ”och vill fortfarande, att de här personerna skulle skadas fysiskt”.

Publiken nöjer sig inte med att applådera artigt, som man brukar på Dramaten. De jublar. De falsettskriker, ”wuuu-hu!”. De klappar om poeten när han kliver av scen.

”Varför lämnade ingen salen i förakt?”, undrade Liljestrand. ”Sedan när blev hatet en legitim intellektuell hållning?” Han fick svar på tal av Åsa Linderborg i Aftonbladet (6/5) och svarade till henne i DN(10/5). Efter det var debatten igång, främst i dessa två tidningar. Vid det här laget har det börjat bli svårt att hålla räkning på alla skribenter och artiklar.

Johan Jönson tyckte inte heller om publikens jubel, förklarade han i radioprogrammet Nya vågen (15/3; intervjun kan höras på nätet, kortlänk is.gd/klasshat). Däremot hyser han själv den här formen av klasshat, sade han: ”Om man upplever att man är bemött med förakt och nedlåtande attityder och sublimerat hat, då blir det ett minimikrav för den egna värdigheten att hata tillbaka.”

Skäl för missnöjet finns det – se till exempel Susanna Alakoskis stora DN-artikel om barnfattigdomen i Sverige (21/5). Men är hat den bästa reaktionen på de växande orättvisorna? På frågan om inte fredligt rättvisearbete i stil med Gandhi eller Dalai Lama vore bättre än hat, svarade Jönson i Nya vågen: ”Nej, jag tycker som den tyske författaren Heiner Müller att den pacifistiska hållningen, det är ingen hållning alls, det är ren idealism. Det föraktar jag djupt. Jag tycker det är helt vedervärdigt med den här formen av privilegierad idealism. Jag tycker den är självgod, och litterärt är den ju helt ointressant, naturligtvis, de fina, goda humanisterna.” Denna ståndpunkt ligger retoriskt nära Sannfinländarna, fick jag veta när jag diskuterade debatten under ett besök i Helsingfors.

Jag har inga problem med att Johan Jönson skriver som han gör, men jag skulle vilja peta en aning i de emotionella låsningar kring begreppet hat som kan anas i debatten. Det klokaste Storebror gjorde i Orwells 1984 var att ge folk deras dagliga tvåminutershat. Så länge människan då och då får hata något annat mer än sig själv fogar hon sig snällt i nästan vilka förnedrande villkor som helst. Därför är hat minst av allt revolutionärt: hat konserverar. Hatet är inte vägen ut ur förnedringen: det är vägen in i den. De stycken av Johan Jönson som Liljestrand citerade låter sig utan svårighet läsas på det sättet.

Den som tittar upp ett ögonblick från sina egna våldsfantasier kommer att upptäcka att han inte är ensam. Han ägnar sig åt vad som förmodligen är mänsklighetens mest populära fritidssysselsättning. Men alla hatar inte likadant: någon fantiserar om att skjuta statsministern för att han är borgerlig, någon för att han är rasförrädare och någon av religiösa skäl. När man upptäcker de andras hat ställs man inför ett par obehagliga frågor. De andras fantasier är otäcka, och man skulle gärna fördöma dem, men man kan inte fördöma alla hatfantasier rakt av, eftersom man vägrar släppa taget om sina egna, som man vid det här laget är så fäst vid att de har blivit heliga. Lyckligtvis finns det en lösning på detta dilemma. Man börjar prata om finare och fulare våld. Mina våldsfantasier är fint våld, alla andras är fult våld. Det fina hatet ska ha beröm. Den som investerat sina känslor i det fula hatet ska ha en smäll på fingrarna.

Den lösningen kan man gärna leva med, men den får konsekvenser för hela samhällsklimatet. Den leder till att det inte längre går att föra en diskussion som grundar sig i etik. Istället får vi en diskussion som uteslutande bygger på status: vems kompensatoriska våldsfantasier är fint våld och vems är fult våld? I en sådan diskussion känner sig alla missgynnade: det är vårt våld som egentligen är det fina våldet och ert som är det fula!

Att Dramatenpubliken applåderar innebär att Johan Jönson kan vara säker på att hans hat är av den fina sorten. Men låt oss titta lite närmare på den där arroganta familjen, som fick hantverkaren att känna sig bemött med förakt – vad hade hänt om de varit invandrare? Hade det varit okej att hata en invandrarfamilj som kom hit efter andra världskriget, men inte om de kom för tio år sedan? När får jag börja hata dem om jag vill höra till de fina hatarna? Det fina hatet är inte så bekvämt som man först föreställer sig – det är ett heltidsarbete av små avvägningar för att se till att man i varje ögonblick hatar rätt grupp på rätt sätt. Att vara en av de fina hatarna innebär så mycket arbete att man borde ha rätt att kräva lite tacksamhet från omvärlden.

Är det verkligen hat som personen i Johan Jönsons dikt ger uttryck åt när han torkar kuken på handduken? Verkligt hat borde väl ha fått honom att konfrontera familjen öppet. Istället hämnas han i smyg i familjens badrum – är det inte snarare ett exempel på passiv aggressivitet? Och vad innebär det i så fall att det som får publiken att jubla är en fantasi om passiv aggressivitet?

Alla hatfantasier innehåller en andel självhat – om det nu inte är den största delen. Självförakt leder till att man förbjuder sig själv en mängd saker, men ingen föraktar sig själv så mycket att han inte tillåter sig lite våldsfantasier för nöjes skull. Våldsfantasierna är det ständiga självföraktets nödvändiga lilla tröstrunk. Det inåtriktade och det utåtriktade föraktets olika delar griper in i varandra som delarna i en fyrtaktsmotor. I nästa moment hör man hur patetiska de egna våldsfantasierna är och föraktar sig själv ännu djupare, vilket i sin tur måste kompenseras med nya våldsfantasier. Så går motorn runt. Dess avgaser blir den luft du andas.

Hatet, brukar man säga, är en reaktion på orättvisor, men det kommer inte ur vilka orättvisor som helst, tror jag, utan ur en specifik sorts orättvisa: upplevelsen av maktlöshet. Ett rättvisare samhälle, där människor känner sig mindre maktlösa, uppnår man inte genom hat utan genom reformer. Tvivlar vi på det behöver vi bara kasta en blick över axeln: hur kom vi hit? Det är en snygg ironi att vi just nu, i ett läge när reformer är lika nödvändiga som vid förra sekelskiftet, verkar ha glömt allt vår historia borde ha lärt oss om demokratiskt, målmedvetet reformarbete.

Håkan Lindgren

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.