De muslimska rohingyerna i gränstrakterna mellan Burma och Bangladesh har varit statslösa sedan 1982. Konflikten har nyligen också nått dagspressen, men då ingen vill ta ansvar för människorna hjälper synlighet nödvändigtvis inte. 

Delstaten Rakhine vid Bengalbuktens östra kust har sedan den 10 juni befunnit sig i ett undantagstillstånd – det första av sitt slag under nuvarande president Thein Sein. Människorättsaktivister hävdar dock att området alltid varit bortom vanliga lagar, då de muslimska rohingyerna aldrig har accepterats som en del av den burmesiska befolkningen. Våldet mellan buddhistiska rakhiner och muslimerna lär den här gången ha fått sin början efter att en buddhistisk kvinna våldtagits och mördats av muslimska män. I efterdyningarna reagerade bägge sidor med våld. Ett stort militärpådrag har enligt den burmesiska tidningen Eleven kämpat för att återställa fred i delstaten, med vad regeringen kallar ”maximal återhållsamhet”. Enligt France24 (F24) administreras området idag av militären.

Grupper som Human Rights Watch (HRW) och Amnesty har ifrågasatt militärens agerande. HRW anklagade i en rapport som publicerades i början av augusti den burmesiska insatsstyrkan för mord, våldtäkter och för att ha låtit bli att ingripa i våldet mellan de civila. Organisationen säger vidare att det militära övervåldet riktade sig specifikt mot rohingyer och andra muslimgrupper i området. Även Amnesty delar åsikten om att våldet huvudsakligen huvudsakligen utförts av buddhister mot muslimer, trots att även ett stort antal rakhiner är utsatta. World Food Programme rapporterade i juni att runt 90 000 människor hade tvingats på flykt redan då, och idag antas minst 70 000 sitta på flyktinglägren i delstaten. Al Jazeera (AJ) kallade delstadshuvudstaden Sittwe ”en spökstad” efter flykten och evakueringarna. FN har hittills varit försiktigare i sina utlåtanden, men har krävt en opartisk undersökning. FN:s specialsändebud till området kritiserades i Eleven eftersom han enligt dem inte lyckats träffa en enda rakhineledare och därför har fått en alltför vinklad uppfattning.

Icke-medborgare 

Rohingyerna har varit icke-medborgare i sitt eget land sedan 1982, då en lag stiftad av dåvarande diktatorn Ne Win stipulerade vem som har rätten att kalla sig burmes. Rohingyerna var inte en av de grupper som klassades som etniska burmeser, och fick därför inte rättighet till medborgarskap. De etniska rakhinerna sägs se sig själva som de rättmätiga invånarna av delstaten. Det systematiska förtrycket började dock redan då juntan tog makten år 1962. Rättigheter till land fråntogs och byråkratin som krävdes för giftermål mellan rohingyer gjordes övermänskligt svår. Under de följande årtiondena tog sig en stadig ström av dem över gränsen till Bangladesh som illegala flyktingar. Amnestys Burmaexpert påpekar att internationell lag förbjuder att någon människa skulle lämnas eller göras statslös, men att det precis är vad som har hänt. Antalet bengalitalande rohingyer i Burma ligger mellan sju- och åttahundratusen. Omkring en miljon etniska rohingyer lever utspridda i Sydostasien och världen. Närmare 300 000 antas leva som flyktingar i Bangladesh.

Enligt organisationen Restless Beings har rohingyerna levt i området redan på 700-talet. Den burmesiska immigrationsministern Khin Yi vidhåller ändå att gruppen är en kvarleva från den brittiska kolonialtiden, då behovet av arbetskraft drog muslimer till området. Enligt ministern har landet åtta ”nationalraser” och över 100 etniska minoriteter, men rohingyerna är inte en av dem. Presidenten gjorde saken klar för världen då han i juli sade att landet inte kommer att tillåta ”olagliga rohingya-immigranter” att bo i landet, rapporterar Eleven. Thein Sein sa vidare att den enda lösningen på problemet är utvisning till ett annat land, eller att FN tar hand om dem. I officiella burmesiska sammanhang godkänns överlag inte namnet ”rohingya” – istället hänvisar man till ”bengaliska muslimer”. Enligt AJ har burmesiska myndigheter velat förneka existensen av rohingyer i Burma.

AFP påpekar att den nya burmesiska regeringen har prisats internationellt som ett steg bort från de tidigare årtiondenas förtryck. Man har hoppats att den nya regeringen kunde erbjuda stöd för de försummade minoriteternas integration. Enligt forskaren David Camroux, som intervjuats av F24, har den burmesiska ledningen ändå utnyttjat strider mellan etniska grupper för att förstärka nationalismen i landet. Camroux säger att rohingyerna idag saknar politisk representation och därför inte kan ta sig ur fattigdomen. Han riktar också skarp kritik mot Aung San Suu Kyi för att hon inte tagit ställning för gruppen. Enligt indiska Outlook har Suu Kyi delat åsikt med de andra politikerna i Burma, och alltså sett problemet som en fråga om effektiv gränskontroll och inte om rohingyernas rättigheter i landet. Tidningen skriver också om en groende rädsla för att rohingyer skall börja droppa in i Indien. De facto har The Hindu följt med en liten men stadig ström flyktingar som funnit sin väg ända till Hyderabad, medan AJ skriven om personer som försökt ta sig över gränsen i det indiska nordost. Även andra närliggande länder har märkt av de nya flyktingarna: AFP rapporterar om situationen som väntar de rohingyer som lyckats ta sig till Kuala Lumpur.

Ovälkomna flyktingar

Situationen för dem som tar sig till Bangladesh är sårbar. Den bangladeshiska staten har kritiserats för att den tvingat upp till tusentals asylsökande att vända tillbaka, och för att omständigheterna för dem som lyckas stanna i landet är miserabla. AJ publicerade ett antal reportage som pekade på de usla förhållandena i de bangladeshiska lägren. Regeringen i Dhaka har trots påtryckningar valt en strikt linje mot den ökade flyktingströmmen. Premiärministern Sheik Hasina sa i en intervju med AJ att hennes land helt enkelt inte har råd med flyktingarna. De 300 000 rohingyer som redan nu lever i landet är en påfrestning för det överbefolkade Bangladesh, menade hon. Bangladeshiska The Independent (TI) rapporterar om en växande oro för att de utländska välgörenhetsorganisationerna med sina läger skulle uppmuntra rohingyer att i ta sig över gränsen. Internationella organisationer har också av bangladeshiska myndigheter förbjudits arbeta i området. Enligt Mark Farmaner vars ledare publicerades i bangladeshiska New Age (NA) förstör landet både sitt rykte och livet för rohingyer. Farmaner menar att Bangladesh har mycket att vinna diplomatiskt på att ta emot flyktingarna, och att pengarna för hjälpen nog skulle komma från internationella donatorer.

Brittiska New Statesman – som i juli tog ställning för att landet måste upphäva lagen om medborgarskap från 1982 – skrev redan år 2009 om situationen vid flyktinglägren. Trots de besvikelser som väntade flyktingarna på den bangladeshiska sidan antydde tidningen att situationen åtminstone för tre år sedan var lite bättre i lägren än i Rakhine.

Vicechefen för HRW i Asien, Phil Robertson, sa att reaktionerna från världen mot ”grymheterna” i Rakhine skulle ha varit fullständigt annorlunda ifall de skulle ha skett före de politiska reformer som tagit form i Burma under de senaste åren. ”Det internationella samfundet tycks vara förblindat av ett romantisk narrativ. Samtidigt som övergreppen fortsätter lyfts sanktioner och nya handelsavtal undertecknas”, sa Robertson vidare enligt AFP. Los Angeles Times har pekat på ironin i USA:s och Världsbankens sätt att förhålla sig till situationen i Burma. Ännu efter att rapporten om mord och våldtäkter publicerades av HRW beslöt Världsbanken att återuppta sitt stöd till Burma, medan USA tillät nya investeringar i landet. I tiderna publicerades utlåtanden om EU:s och USA:s ”välkomnande” av sättet som den burmesiska regeringen skötte situationen i juni. Islamic Human Rights Commission har tagit ställning för att det fortsatta våldet mot muslimer i området är en del av en typ av legitimerat anti-muslimskt hat som idag syns runt om världen.

Den amerikanska f.d. diplomaten Priscilla Clapp skriver i NA att politiska förändringar från den burmesiska regeringens sida bara är ett litet steg mot en lösning på konflikten. Förtrycket kommer enligt henne inte att försvinna i.o.m. nya lagar. Clapp säger att rohingyerna har behandlas med ”yttersta förakt” överallt och att ”värsta typens fördomar” fått florera bland myndigheterna i Burma. Vad som krävs är ett långvarigt arbete för rohingyernas intressen internationellt.

Otso Harju

Källor: Al Jazeera, HRW, Amnesty, AFP, France24, Eleven, The Independent, New Age, Outlook, Restless Beings, New Statesman, WFP, L.A. Times, The Hindu, Reuters, IHRC.

Lämna en kommentar