Kan man bryta på sitt eget modersmål? Det frågar författaren Lars Sund, som sörjer okunskapen om finlandssvenskar i Sverige. Paradoxalt nog har han i sitt nya hemland blivit fråntagen sin språkidentitet.
Som nyinflyttad i Sverige fick jag Invandrartidningen på lättläst svenska hem i brevlådan varannan vecka.
Detta var för mer än 30 år sedan, i början av 1980-talet, innan Sverige avreglerades. Det var fortfarande Världens Modernaste Land, och i stort sett alla svenskar var i själ och hjärta socialdemokrater, oavsett vilket parti de röstade på. Ärenden som rörde invandringen till Sverige behandlades på den tiden av en myndighet som föga förvånande hette Statens invandrarverk – en föregångare till dagens Migrationsmyndighet, som numera huvudsakligen ägnar sig åt att underkänna flyktingars asylansökningar och med hjälp av DNA-prov fastställa att de flyktingar som ändå får uppehållstillstånd faktiskt är släkt med sina barn när de begär att få ta hit sina familjer.
I Invandrarverkets uppdrag ingick att ansvara för att dess klientel fick nöjaktiga kunskaper i svenska språket samt att lära dem förstå hur man ska uppföra sig när man är i Sverige (i början av 1980-talet hade ännu ingen börjat prata om integration). Med det syftet utgav verket den skattefinansierade Invandrartidningen på lättläst
svenska. Det var en alldeles utmärkt tidning, pedagogisk och fylld med allehanda matnyttig information om det svenska samhället. Texterna var utformade för att läsare med begränsade kunskaper i svenska skulle kunna tillgodogöra sig dem och samtidigt förbättra sina språkkunskaper.
Jag var emellertid högst otacksam.
I min stora enfald kontaktade jag Statens invandrarverk och förklarade för en tjänsteman – detta skedde på den tiden när myndigheterna ännu hade bemannade telefonväxlar och man kunde få tag på en person utan att behöva sitta halva dagen i telefonkö och plågas av gamla Abba-låtar, bara för att till sist få höra att vederbörande sitter i
möte – jag förklarade alltså för tjänstemannen som svarade att jag tyckte att det var en överloppsgärning att skicka Invandrartidningen på lättläst svenska hem till mig. Jag påpekade att jag arbetade som journalist på en större svensk dagstidning, hade givit ut böcker på svenska och hade betyg på att jag behärskar språket. Ja, svenska är faktiskt mitt modersmål. Jag är finlandssvensk. I Sverige bodde ju bortåt 60 000 sådana som jag – inflyttade finländare med svenska som modersmål, vilka tack vare språket inte hade några problem att komma in i det svenska samhället.
Det fanns säkert stora pengar att spara på att slippa trycka och distribuera 60 000 onödiga exemplar av Invandrartidningen på lättläst
svenska. Dessutom är finlandssvenskar en smula känsliga och benägna att surna till när man i Sverige tror att vi inte behärskar svenska.
Jag tillade att jag i Finland officiellt var erkänd som svensktalande. Dumt nog trodde jag att jag också skulle kunna bli erkänd som svensktalande i Sverige.
Svaret från tjänstemannen vid Statens invandrarverk måtte ha fått rimfrost att bildas på telefonledningarna hela vägen från Norrköping till Uppsala. Det avgavs på lättläst svenska för att jag verkligen skulle förstå.
”Detta är Sverige. Här registrerar vi inte språk-till-hörighet.”
Minnet av hennes nedlåtande tonfall får mig fortfarande, efter 30 år, att krypa ihop där jag sitter och skriver detta.
* * *
Sverige måste vara världens mest enspråkiga land. Den paradoxala följden är att jag som invandrad finlandssvensk berövas rätten till mitt modersmål och min identitet – officiellt räknas jag i Sverige som finne och förutsätts vara finsktalande. Numera får jag inte längre Invandrartidningen på lättläst svenska i brevlådan, den lades ner någon gång på 1990-talet. Skattemyndigheten skickar inte heller ut valinformation på finska vart fjärde år, jag antar att byråkraterna förutsätter att jag själv ska leta fram den på internet. Finlandssvenska hörs oftare i svensk radio och TV nu än för 30 år sedan, inte minst tack vare de animerade mumintrollen och Mark Levengood. Fler svenskar än förr vet kanske att det finns ett folk som kallas finlandssvenskar. Däremot vet de fortfarande alltför lite om dessa egendomliga människor, redan begreppet finlandssvensk vållar problem i Sverige. I första upplagan av pseudonymen Lars Keplers deckare Hypnotisören kallades polisen Joona Linna felaktigt ”finlandssvensk”. Men kommissarie Linna är ju sverigefinne, och det är en viss skillnad. Felet rättades när en ny upplaga av Hypnotisören trycktes, och förhoppningsvis hade både författarna och bokens redaktör lärt sig något.
Bara häromdagen blev jag igen påmind om en annan svårighet många rikssvenskar har i umgänget med finlandssvenskar.
Jag deltog i ett program på Stadsbiblioteket i Uppsala, och när konferencieren presenterade mig nämnde han min distinkta ”brytning”. Det var säkert vänligt menat. Jag lät det passera, man ställer ju inte till bråk med konferencieren inför en förväntansfull publik på Stadsbiblioteket i Uppsala. Men jag är säker på att det aldrig hade fallit den gode mannen in att nämna Björn Ranelids ”brytning” om det hade varit denne han introducerat. Skånskan accepteras självklart som riktig svenska. Den dialektfria standardfinlandssvenska – högsvenska – jag talar får däremot inte godkänt i Sverige och måste ständigt och jämt påtalas.
Och förresten – kan någon vara så vänlig och tala om för mig hur man bär sig åt för att ”bryta” på sitt eget modersmål? När man säger så påstår man ju att talaren inte behärskar språket fullständigt.
* * *
Ja, jag vet att jag låter gnällig.
Men modersmålet är en hörnpelare i varje människas identitet. Genom språket identifierar vi oss, språket ger oss grupptillhörighet, gör oss till svenskar, finnar, finlandssvenskar. Svenska språket är också mitt huvudsakliga arbetsredskap. Att frånta en människa rätten till hennes språk är ett övergrepp. Nej, jag uppskattar inte att få beröm för att jag talar så bra svenska. En svensk skulle aldrig hitta på att berömma en annan svensk för hennes goda språk.
Svenskarna tror att man bara talar svenska i Sverige. Svenskarna utgår automatiskt från att omvärlden är lika enspråkig som de tror att Sverige är och förutsätter därför att man talar danska i Danmark, tyska i Tyskland, franska i Frankrike – och finska i Finland. I själva verket sammanfaller nationsgränser och språk bara i två europeiska länder. I Sverige talas vid sidan av svenska fem nationellt erkända minoritetsspråk. Med dessa avses alltså inte tungomål som invandrare under senare tid har fört hit, utan språk som har gammal hemortsrätt i Sverige. Förvånansvärt få svenskar känner till den saken. I det allmänna medvetandet är Sverige fortfarande enspråkigt.
Svenskarnas utbredda okunnighet om det faktum att svenska också talas utanför Sveriges gränser, av människor som varken är eller vill vara rikssvenskar i förskingringen, kan kontrasteras mot till exempel tyskarnas sätt att förhålla sig till tysktalande minoriteter utanför Tysklands gränser. Enligt den tyska grundlagen har dessa ”folktyskar” automatisk rätt till medborgarskap när de flyttar till Förbundsrepubliken. Vilket den blivande nobelpristagaren Herta Müller säkert hade orsak att vara tacksam för när hon 1987 sparkades ut från Rumänien och landade i Berlin.
Man undrar förstås varför något liknande känns fullständigt otänkbart när det gäller Sveriges förhållande till sitt irredenta öster om Bottniska viken och i Estland (där svenskan i stort sett utplånades efter andra världskriget, utan att man i Sverige på minsta sätt reagerade)?
* * *
Sverige blev svenskt först efter rikssprängningen 1809. I det rumphuggna Lillsverige som återstod när östra rikshalvan förlorades till Ryssland gällde det att – som Tegner uttryckte det – ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. När den nya nationella berättelsen skrevs under 1800-talet redigerade man bort det faktum att Finland i drygt 600 år var svenskt – inte en koloni eller besittning, utan en fullvärdig del att det svenska riket. Samer och andra inhemska minoriteter, t.ex. tornedalsfinnarna, skrevs heller aldrig in i den moderna berättelsen om Sverige, eftersom dess författare strävade efter att Sverige skulle framstå som så homogent som möjligt. Och den betydande grupp svensktalande som blev kvar i den förlorade östra rikshalvan glömdes också mer eller mindre medvetet bort.
Efter Finlands självständighetsförklaring ansåg sig finlandssvenskarna – som de då hade börjat benämna sig – ha skäl att oroa sig för sina språkliga rättigheter i den nybildade republiken. Vid ett medborgarmöte i Vasa 1919 beslöt de närvarande – i huvudsak svensktalande österbottningar – att hos den svenska kungen Gustav V begära stöd för tanken på någon form av autonomi för de kustområden i södra och västra Finland som beboddes av svensktalande och hade börjat kallas Svenskfinland. Modellen var det självstyre som förverkligades på Åland efter beslut i Internationella domstolen i Haag 1921 (det vet inte svenskarna heller mycket om). Den utsända delegationen från det första ”folktinget” i Vasa återvände dock tomhänt från Stockholm. Den svenska reaktionen på uppvaktningen var försiktig, för att uttrycka det diplomatiskt. Inga löften eller utfästelser om stöd gavs. Finlandssvenskarna fick klara sig på egen hand.
Den eskalerande språkstriden i Finland på 1920- och 1930-talet verkar ha gått ganska spårlöst förbi Sverige. De äktfinska angreppen på svenskan noterades förstås. Faktum var att Sverige direkt berördes, eftersom man i de radikalaste finsknationella kretsarna bland annat krävde att delar av Västerbotten skulle överlåtas till Finland med hänvisning till ”historisk rätt”. Men bortsett från att studentkårerna i Uppsala och Helsingfors utväxlade förolämpande telegram (avfattade på franska, eftersom studenterna i Helsingfors vägrade att använda svenska) förefaller reaktionerna i Sverige ha varit ganska lama. Icke-inblandning var Sveriges linje.
* * *
I början 1900-talet uppstod som motpol till äktfinnarna en östsvensk rörelse i Finland, som ville se finlandssvenskarna som ett rikssvenskt irredenta och hela Finland som ett ”Östersverige”, för att använda Hugo Ekhammars uttryck. De radikala östsvenskarna fick aldrig någon större politisk betydelse och rörelsen tynade bort. Något intresse väckte de östsvenska idéerna inte heller i Sverige – vilket är lite märkligt med tanke på att Europa kring 1900 vimlade av separatiska rörelser och det nog fanns tydliga storsvenska strömningar i Sverige.
I finlandssvenska tidningskommentarer från mellankrigstiden kan man skönja en viss besvikelse över att Sverige inte engagerade sig djupare för svenskan i Finland. Jag tror att känslan av svek dröjer sig kvar i finlandssvenskarnas kollektiva minne. Kontakten till Sverige har aldrig brutits, men flödet gick från väster till öster i betydligt större utsträckning än åt andra hållet. Efter kriget vände sig finlandssvenskarna allt mer mot det finska Finland. Samtidigt som tiotusentals finlandssvenskar flyttade till Sverige, lockade av höga löner, bra bostäder och möjligheten att skaffa en Volvo Amazon, förlorade Sverige paradoxalt nog en del av sin kulturella dragningskraft på Svenskfinland. Det här gäller framför allt finlandssvenskheten i Helsingfors och södra Finland; österbottningarna fortsatte att se svensk TV och lyssna till svensk radio och man fortsatte att ta färjan till Sverige: i Närpes och Jakobstad har man mentalt alltid haft närmare till Stockholm än till Helsingfors.
Svenskfinland har ju aldrig varit en enhetlig geografisk entitet, och numera är det mer splittrat än någonsin tidigare. En del av Svenskfinland är helt och hållet integrerad i Finland, den andra delen – främst Österbotten – bara delvis: Österbottningarna blickar fortfarande västerut mot Sverige, bedjande om uppmärksamhet och ett erkännande som svenskarna snålar med.
När Fredrik Lindström gör ett inslag om österbottniska dialekter i rikssvensk TV lyser skärmarna i alla stugor i svenska Österbotten blåa och folk är både stolta och rörda. När Carola eller Robert Wells uppträder i Österbotten handlar det om mer än bara konserter: att de kommer till oss är ett ynnestbevis, ett svenskt erkännande av vår existens. Svenska artister eller författare som första gången kommer till Ekenäs eller Jakobstad är ofta förvånade över att få svenskspråkig publik, de har oftast utgått från att de kommer att uppträdda för finnar som talar finska. Och så har vi kristdemokraternas förra partiledare Alf Svensson, som vid ett besök i Vasa inför det förra finländska riksdagsvalet uttryckte sin häpnad över att han blev igenkänd vart han än gick.
Att en ledande svensk politiker tycks okunnig om att det finns människor som talar svenska i Finland och känner de rikssvenska partiledarna åtminstone till utseendet säger åtskilligt om bilden av Finland i Sverige. Den skevar och viktiga delar saknas, som på de sovjetiska propagandafotona, där politbyråmedlemmar som råkade i onåd regelmässigt blev bortretuscherade.
* * *
Det måste påpekas att det finns svenskar som kan Finland och vet att gatuskyltarna i Helsingfors inte har svenska namn under de finska för att underlätta för kryssningsresenärer från Sverige utan för att den finländska språklagen fordrar det. Och det finns svenskar som känner till att flerspråkighet snarare är regel istället för undantag i världen utanför Sverige, den som börjar vid Öresundsbrons södra fäste. Ja, jag känner rentav flera svenskar som kan räkna upp de fem nationellt erkända minoritetsspråken i Sverige: samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.
Bara i Portugal och på Island sammanfaller språk- och nationsgränserna. Alla övriga länder i Europa har språkliga minoriteter, som får en bättre eller sämre behandling. Där brukar jag börja min standardutläggning om vad det innebär att vara finlandssvensk och alltså tillhöra en av Europas språkminoriteter, vilket jag anser mig göra fastän jag i mer än 30 år har levt omgiven av det språk jag själv talar.
Men min svenska låter ju annorlunda än svenskarnas. Det blir jag påmind om varje gång jag öppnar mun i Sverige.
Lars Sund
är finlandssvensk författare bosatt i Uppsala
