865

På teaterfestivalen Stage i Helsingfors tackar Sonja Mäkelä regissören Kuro Tanino för att han lämnat psykoterapeutyrket bakom sig.

På lördag kväll på Korjaamo upplevde jag den underligaste timmen av teater någonsin. Det var den japanska före detta psykoterapeuten Kuro Taninos enaktare Rummet, ingen vet; och jag vet verkligen inte vad jag ska säga om det rum vi fick kika in i någonstans långt inne i hans undermedvetna. Jag gissar att det är hans drömmar och andras, hans analysanders, som gestaltas i föreställningen, och nog är det några riktigt märkliga bilder som etsar sig fast på näthinnan. Jag känner dessvärre inte till Japans teaterkultur och -traditioner, något som skulle underlätta bedömningen av stycket, av utrycket. Jag saknar en kontext att placera in det här rummet i.

Visuellt är föreställningen spännande. Scenen består av två våningar, varav vi först bara ser den övre och de svartklädda varelser – en gris och en bock – som hasar omkring där, hukade under det låga taket. De två filurerna sandpapprar skulpturer och möbler i fallosformat. Eller ja, mer än så: de är explicit penisformade. Stora, glänsande penisstolar och -bord. Under arbetet pågår ett nonsenssmåprat mellan typerna – den längre av de två funderar på att bli kaktusförsäljare, och undrar om kaktusförsäljare arbetar även när det snöar. Det snöar utanför.

Snart får vi se upphovsmannen till möblemanget. En ung man, som egentligen borde läsa till ett inträdesprov, skapar skulpturer i ett lågt vitkaklat rum under golvet. På rad ligger fyra manshuvuden som han pryder med peruker, lösskägg, läppstift, en grön fläck på kinden. Det är hans bror, visar det sig, och fyra sidor av hans personlighet. Brodern som han ser upp till, ja direkt avgudar, fyller 45 år och ska få allt det här i födelsedagspresent. Brodern knackar snart på och det följer några intermezzon med kärleksfulla brottningsmatcher och suktande blickar mellan bröderna. När brodern ska krypa upp genom hålet i golvet upp till fallosrummet fastnar han – han är för fet. Här blir det lite åt buskishållet innan vi bjuds på föreställningens musikaliska inslag: i åtskilliga minuter, säkert över fem, stämmer alla fyra skådespelare upp i en lättsam porlande flöjtmelodi. Allvarligt, andaktsfullt, spelar de på sina – ja just det – penisformade flöjter.

Den sista scenen är såpass störande att jag väljer att inte beskriva den – men de obekväma, förvånade, roade skratten och suckarna sprider sig i publiken i en kollektiv känsla av ”vad i all världen”. Låt oss säga som så, att den unge skulptören kanske inte hade någon bror, han kanske bara hade sig själv, och sin penis. Som han avgudar.

Männens uttryckssätt är ofta överdrivna men har jag igen svårt att avgöra om det hör till estetiken eller om teatertraditionen helt enkelt är väldigt annorlunda i Japan än i Europa. Liknelsen av livet som ett oändligt schackbräde är kanske det mest tankeväckande i pjäsen: den ensamma kungen på brädet kan ta ett steg åt vilket håll som helst, men under brädet finns djävulen som äter upp en ruta för varje steg, tills det finns en massa hål. Kan kungen fly för evigt, eller är han snart omringad av avgrunden?

Jag avstår från att dra in Freud i den här texten, och jag säger bara tack Kuro Tanino för en utan tvekan unik, absurd teaterupplevelse. Jag är glad att du hoppat av yrket som psykoterapeut – jag skulle inte vilja ligga på din analyssoffa.

Sonja Mäkelä