Pojktanten är ett vågat och behövligt stycke film.
Pojktanten är en typ av film det borde finnas fler av. Den skriver inte på näsan, litar på bildens mångfald och publikens förmåga att ta den till sig, och den är personlig, rentav privat. Ester Martin och Eli ligger i ett badkar, vi hör deras tankar och berättelser som cirkulerar kring frågor om identitet och kön; vem ska jag vara, och varför? Detta korsat med bilder av pojktanter i olika åldrar, som mytiska figurer som rör sig i skogar och utmarker. Ester Martin Bergsmark gjorde för något år sedan dokumentären Maggie vaknar upp på balkongen och Eli Levén hyllades nyligen för romanen Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Eli är, eller kanske var, pojktanten, en som är isärsliten inuti och inte känner igen sig i omgivningens normer. Nu är Eli äldre, har skrivit en bok om sina känslor och upplevelser, och har kanske blivit en annan. Om nu det är möjligt. Ester Martin hade känt till Eli länge, sett den androgyna uppenbarelsen på stan men inte vågat närma sig. Nu känner de varann sedan några år och lever med tvillingsjälars närhet. Men Ester Martin vill ha mer, ha Elis kropp och kärlek, åtminstone just nu, nu då filmen spelades in. För som mycket annat är känslorna flyktiga, det enda som består är viljan att vara något annat.
”Rädda mig från den här tvåkönade världen” och ”våga vara något mer än man eller kvinna”, är två centrala citat ur filmen. Kroppen som ett häkte, samhället som ett fängelse, och modet att vara den man är inom sig är viktiga frågor. Samtidigt är Pojktanten en visuellt präglad film, själva naturen är medaktör; träden, skogen, snön. Och alla dessa närbilder på avfall, slängda plastpåsar och tomma talgbollsnät hänger och slänger som färgklickar i marken. De är rester som mänskligheten lämnat. Det som inte längre har värde, som skitar ner men också sticker ut. Precis som pojktanterna som inte passar in i samhället, också de är oönskade kvarlämningar som sticker ut som färgbrokiga gestalter i landskapet. Och så har vi närbilderna av Ester Martins och Elis nakna kroppar i badkaret, de skärvor som utgör dem.
Bergsmark har ett allvarligt och ärligt ärende liksom Levén hade i sin roman. Men Ester Martin Bergsmark och Eli Levén är inte Rainer Werner Fassbinder, könsidentitetfilmens maestro. Pojktanten bränner inte till på det liv-och-dödartade viset som hos honom, även om den är bra, riktigt bra. Filmen landar någonstans mellan essäfilm och bilddikt. Särartat men ändå tillgängligt. Personligt och allmängiltigt. Ett vågat, fint och behövligt stycke film.
K.A.Andreas Holmström
Pojktanten. Sverige, 2012. Regi, manus: Ester Martin Bergsmark. Med: Eli Levén, Bergsmark m fl.
