Thomas Quick, också känd som ”Sätermannen”, har kallats för ”Sveriges värsta seriemördare.” Mellan 1991 och 2001 erkände Quick – före detta och nuvarande Sture Bergwall – mer än trettio mord. Sex olika domstolar fann honom skyldig till åtta av dem. När journalisten Hannes Råstam anlände till Säter sjukhus hade Quick inte tagit emot besök på sju år.
I Fallet Thomas Quick, att skapa en seriemördare skriver Råstam om hur det gick till när utredare – åklagare, försvarsadvokat och polis – arbetade tillsammans för att få en psykiskt sjuk patient dömd med hjälp av patienten själv. Quick satt på Säter sjukhus och teg, år efter år. Sedan ändrade han åsikt, och tog tillbaka sina erkännanden. Det visade sig att hela rättsprocessen var full av hål.
Före han tog tillbaka sina erkännanden hade det hela gått så långt att ”Quicks tillvaro hade blivit ett kretslopp av ångestattacker, dödslängtan…” medan utredarna till varje pris försökte finna honom skyldig. Quick gavs frågor som han inte kunde svara nej på – förhörsledaren och Quick själv försökte anpassa den senares berättelser så att de inte skulle strida mot kända fakta. Poliser som tvivlade på Quicks skuld hade uteslutits och förbjudits att ha något med fallet att göra. Poliser som skulle ha kunnat avslöja Quicks lögner fick inte närvara vid utredningen. ”Om vi fått förhöra Quick hade vi kunnat beslå honom med lögn”, säger en av dem.
Råstam lägger fram bevis på att man medvetet motarbetat sanningen. Bl.a. hindrades Quick och hans bror från att se varandra – Quick har senare sagt att han inte skulle ha kunnat fortsätta ljuga om han hade pratat med sin bror.
Tvivlen om hans skuld blev efterhand allt fler och starkare. Hela rättsprocessen plågades av uppenbara konstigheter. Uppmärksammat blev fallet Johan Asplund, där föräldrarna var säkra på att Quick inte mördat deras son Johan. Slutligen polisanmäldes utredarna, däribland åklagare Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen.
Hannes Råstams bok erbjuder detaljerad fakta: man blir bekant med både polisutredningen och sjukhusdagböckerna. Samtidigt ges det en väldigt realistisk bild av de olika personerna som var inblandade i utredningen, inte minst Thomas Quick själv. I en obehaglig episod förs han nerdrogad till de olika brottsplatserna för att visa lik eller likdelar som aldrig hittas. Vi bekantar oss också med dem som till varje pris ville att rättegångarna och förhören skulle gå framåt och Quick finnas skyldig. Råstam målar fram berättelsen om den påstådda seriemördaren som en man som försöker få samhället att se att han är tillräckligt sjuk för att få vård.
Thomas Quick, som sedermera återtagit sitt pojknamn Sture Bergwall, har i dag friats från tre mordåtal och beviljats resning för ytterligare fem.
Råstam kritiserar starkt rätten i Sverige: ”Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik.”
Han själv ser på fallet Quick som följande: ” En rättspsykiatrisk klinik har drogat ner en tvångsvårdad patient och gjort honom till narkoman. Sedan har han utsatts för intensiv psykoterapi (…) med fri tillgång till narkotika [har man] förmått [honom] att erkänna drygt trettio mord.”
Hannes Råstam, som avled i början av året, var en mångfaldigt prisbelönt undersökande journalist på SVT som gjorde flera uppmärksammade dokumentärer, däribland Osmo Vallos död, Fallet Ulf och Fallet Thomas Quick. Quick blev också Råstams sista projekt – före sin död var han övertygad om att boken skulle ge Quick upprättelse och fria honom på alla punkter.
Daniel Lindblom
Fotnot: Debatten om Quicks skuld / oskuld är för tilfället livlig i Sverige. Bl.a f.d justitiekansler Göran Lamberz anser att det åtminståne i ett par fall finns övertygande bevis mot Quick.
Hannes Råstam: Fallet Thomas Quick, att skapa en seriemördare. Ordfront. 2012.
