Thomas Brunell romandebuterar efter sex diktsamlingar med Liv eller nåd. Huvudkaraktären är Harriet, en 60-årig sjuksköterska som år 2026 drabbats av en obotlig cancer. Hon ligger på en avdelning tillsammans med två andra kvinnor som hon hjälper till att ta hand om. I skuggorna jagar minnet av kvinnan som hon för snart 30 år sen lotsade till ro från sina plågor genom eutanasi. Men där finns också den unge Ulito som hon delar en mexikansk historia med. Och snart ska han komma för att träffa Harriet en sista gång.

Liv eller nåd inleds med ett avsnitt, nästan ett debattinlägg, som behandlar dödshjälpens problematik. Många är frågorna, få är svaren, men så är detta ingen lätt fråga, ”finns inga svartvita förhållningssätt”. Den andra delen växlar mellan nuets 2026 och dåets 1999, då Harriet, om man vill se det så, dödade den unga Maini. Hon vägde 35 kilo, låg stum och tom i en säng, och man visste inte om hon ens kunde se. Och hon hade sagt till sin syster att hon inte ville dö som ett vårdpaket. Så Harriet insåg att hon måste handla, men var det för sin egen eller Mainis skull? Denna händelse är berättelsens nav, frågorna och plågorna utgår härifrån. Harriet åkte aldrig fast, har aldrig sagt vad hon gjorde till någon. Jo, däremellan får vi veta att hon 2010, när hon åkte till Mexiko, berättade sin mörkaste hemlighet för den nya vännen Diego. Det är där den tredje och avslutande delen utspelar sig, i ett våldsamt och oroligt Mexiko, sönderslitet av inre motsättningar. Harriet hamnar mitt i detta på väg bort från sina egna plågor, mitt i något som är större än henne och hennes. Men Mainis döda ansikte lämnar henne inte, hon kommer bara närmare. Mexikoskildringen är välresearchad, och det är också här det bränner till, särskilt i mötet med Diego. De pratar om föräldraskap, om livsval och om barnlängtan. När våldet förmörkar landet och kaos råder stöter Harriet på den femårige Ulito och blir hans extramamma.

Brunell skriver enkelt och konkret, funktionellt, och med stor kännedom om sjukskötararbetet, det märks att han vet vad han snackar om. Man anar också ett sorts alter ego i Harriet, sjukvårdserfarenheten och lika gamla som dom är. Det känns dessvärre även som om Brunell lägger orden i munnen på Harriet och Diego, att det dom säger är det han vill säga. På så sätt liknar Liv eller nåd en idéroman, för även om sjukhusen och Mexiko är välåtergivna förblir de kulisser till det ämne som ska framföras. Och personerna blir förnumstiga språkrör, munnar som säger rättrådigheter, även om ämnena i sig är viktiga. De presenteras dessutom ofta med för- och efternamn, och Harriet nästan genomgående som ”hon”, vilket ger en märklig distans till det som sker. Och varför Brunell har placerat berättelsen i framtiden begriper jag aldrig.

 

K.A.Andreas Holmström

 

Thomas Brunell: Liv eller nåd. PQR, 2012

Lämna en kommentar