Foto: Cata Portin

Foto: Cata Portin

Ulla-Lena Lundberg har under sina 50 år som författare skapat några av de framtida finlandssvenska litteraturklassikerna, skriver Petter Björk.

Att två av de tre Finlandiaprisen i år tilldelades böcker skrivna på svenska, av finlandssvenska författare, tyder på att det går bra för den finlandssvenska litteraturen. Finlandiapriset, som i år gick till Ulla-Lena Lundberg för romanen Is, delas sedan år 1984 ut av Finlands bokstiftelse, ”som erkänsla till en meriterad finländsk roman.” I fjol fanns inga finlandssvenska författare bland de nominerade, vilket ledde till en viss besvikelse. Samtidigt bör man hålla i minne att Finlandiapriset, som väl måste betecknas som det mest ärofyllda finländska litteraturpriset, ges till en författare som med sin roman och med sin författargärning gjort sig förtjänt av det. Det är visserligen trevligt då finlandssvenska verk nomineras, men en kvot för svensk litteratur skulle knappast tjäna den finlandssvenska litteraturen i längden. Ser vi också till faktumet att 6 av 29 Finlandiapris förärats finlandssvenskar, vilket motsvarar drygt 20 procent, ser jag ingen orsak till oro för den finlandssvenska litteraturen i Finlandiaprissammanhang.

Domaren älskade boken

Årets enväldiga domare var president Tarja Halonen. Urvalsnämnden, bestående av docent Janna Kantola, lektor Riitta Kulmanen och filmproducenten Lasse Saarinen hade sållat fram sex verk som de ansåg värdiga för nominering. Urvalsnämnden motiverade valet av Is bland annat med att den ”har många plan och höjer sig ofta genom sin välvilliga humor över den vardag som skildras. Den bildar en noga genomtänkt helhet, där varje element förefaller motiverat. I de enskilda episoderna, som förebådar eller förverkligar romanens dramatiska vändpunkt, finns en lyrisk skönhet, som fördjupas av den förlust som väntar vid horisonten eller i bakgrunden.” President Halonen nöjde sig med att glatt konstatera att hon älskar boken. Det har sagts att Halonen läste Lundbergs roman först på finska (Jää i översättning) och sedan på svenska, liksom att delar av urvalsnämnden läste den bara på finska. Som författarinnan själv konstaterade då hon intervjuades i tv förtjänar översättaren, Leena Vallisaari, en eloge; det säger sig självt att en dåligt översatt bok knappast hade vunnit.

Ulla-Lena Lundberg är född 1947 och debuterade då hon var femton år gammal med diktsamlingen Utgångspunkt. Året var 1962, vilket betyder att Lundberg i år dessutom kan fira 50 år som författare. Sedan debuten har Lundberg, som är etnolog från Åbo Akademi, hunnit med mycket, och det torde inte vara någon överdrift att påstå att hon i dag är en av de största finlandssvenska författarna, därtill filosofie hedersdoktor vid Åbo Akademi. Hon är kanske mest känd för Ålandstrilogin Leo (1989), Stora världen (1991) och Allt man kan önska sig (1995), men hennes produktion rymmer mycket, inte minst geografiskt.

En prästfamiljs öde

I Is återvänder Lundberg till Åland och till skärgården, och här har hennes födelseort Kökar blivit Örarna, platsen där händelserna utspelar sig. Protagonisten är prästen Petter Kummel som tillsammans med frun Mona och parets lilla dotter anländer till ön för att ta över som ny präst i det lilla samhället i den yttre skärgården. Urvalsnämnden skriver i sin motivering om förlusten som väntar vid horisonten, och redan på sidan 54, i ett samtal mellan prästen och klockaren, förstår vi att idyllen som råder inte kommer att bestå boken igenom: ”Vänskapligt tar de itu med det som de föreställer sig ska bli ett långt samarbete.” Och mycket riktigt, på sidan 302 konstateras att prästen är död, efter att man dragit upp honom ur vaken han gått ned sig i. Familjen Kummels liv på Örarna får ett abrupt slut efter bara något år.

Fredrik Hertzberg drar i sin recension i Svenska Dagbladet paralleller till författarinnans eget liv: född på Kökar, fadern var präst och gick ned sig genom isen då hon var tre år. ”Är det alltså ett idealiserat porträtt av en för tidigt förlorad far, ett uttryck för faderslängtan?” frågar Hertzberg – en fråga som påminner mig om den sortens biografiska tolkning och spekulation som, hur det än förhåller sig, på intet sätt är relevant för romanen och som inte tillför läsningen av den någonting.

Is har sina stilistiska skönhetsfel (som kunnat åtgärdas med noggrann redigering), men den är en fantastisk roman. Den fjärde december, då priset tillkännagavs, publicerade Ny Tid en webbartikel där jag skrev så här: ”Våra unika havs- och skärgårdsmiljöer skildrar Lundberg som få, och redan i första meningen i Is fångar hon landskapet i den yttre skärgården lika skickligt som hon fångar läsaren: ’Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt människoliv saknar betydelse.’ Därefter får vi följa med prästfamiljens nya liv och strävanden på den nya platsen; det handlar om människoöden, om prästfruns kärlek till sin make, om vardagens små bestyr på en skärgårdsö i det efterkrigstida Finland, och om den oundvikliga döden.” Jag tycker visserligen inte om ordet bladvändare, men för mig är Is faktiskt en bladvändare: en bok som fascinerar och som intresserar och som suger mig med sig så att jag glömmer tid och rum – och framför allt: en bok som vidgar mina vyer och som får mig att se på livet på ett lite annat sätt.

Framtida klassiker

Dagen efter att Lundberg fått Finlandiapriset lyder Hufvudstadsbladets största rubrik på framsidan så här: ”Familjetragedi blir bästsäljare” – ett på många sätt ytterst misslyckat sätt att framställa nyheten. Död behöver för det första inte betyda tragedi per se; jag citerar än en gång ur min text som Ny Tid publicerade på webben den 4 december: ”Romanen Is är på ett sätt en förenande länk i Lundbergs författarskap. Hon återvänder till Åland och till skärgården, till deras historia, och skriver om centrala ämnen som kärlek och död, ur ett smalt perspektiv, men ändå tilltalande, sympatiskt och existentiellt – i det lilla ser vi det stora, och några personers livsöden gestaltas så att det individuella berör det universella.” Därtill tycker jag att ordet ”bästsäljare” ger helt fel associationer i förhållande till det ärofyllda priset, och i kombination med ”blir” låter det nästan som om boken inte alls sålde tidigare.

Ulla-Lena Lundbergs roman Is är en värdig vinnare av årets Finlandiapris. Lundberg själv är en värdig vinnare – under sina 50 år som författare har hon skapat några av de framtida finlandssvenska litteraturklassikerna. Romanen Is – som antagligen kommer att vara en av dessa klassiker –har ett djup och en bredd inom det lilla. Ett par av litteraturens viktigaste uppgifter har alltid varit dels att kunna fungera som ett verktyg som vidgar läsarnas vyer, och dels att berätta något om vad det innebär att vara människa, i olika situationer, under olika omständigheter och med olika förutsättningar. Is är ett lysande exempel på litteratur som fyller den här funktionen.

 

Petter Björk

Ulla-Lena Lundberg: Is. Schildts&Söderströms, 2012.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.