Foto: Tiina Pitkäjärvi

Konstnärer, invandrare, vårdare och vikarier – alla delar de en osäkerhet och en sårbarhet, som konstkritikern och kuratorn Airi Triisberg vill samla under nyckelbegreppet prekaritet.

Under sin vistelse som HIAP:s curator-in-residency på Sveaborg i oktober ordnade Airi Triisberg en diskussion under sloganen Art Workers Unite! på Kiasma. Diskussionen blev en fortsättning på den serie av samtal som Triisberg tog initiativ till förra vintern i Tallinn, där konstnärer och kulturarbetare möttes för att diskutera sina arbetssituationer. Tidigare i år var Triisberg med om att organisera en liknande serie på Galerie für Zeitgenössische Kunst i Leipzig, där hon också är verksam.

– Konstfältet är svårorganiserat och därför var det viktigt att starta ett samtal. Det vi gjorde i Tallinn var att bryta den tystnad som funnits bland konst- och kulturarbetarna själva, där de flesta går runt och tror att alla andra har det bättre. Man ser det som ett personligt misslyckande att inte kunna leva på det man gör. Ett mål med dessa möten var att fördriva ett kollektivt spöke.

Både som kulturproducent och aktivist återkommer Triisberg ofta till ordet prekaritet, den term som enligt henne bäst beskriver de nya subjektiviteter och arbetsdynamiker som uppstått till en följd av att arbetet har förändrats på ett grundläggande sätt – förändringar som betyder mer än att vi t.ex. inte längre pratar om heltidsanställningar.

De mera långsiktiga följderna av prekariteten i form av nedbantade välfärdssystem har diskuterats omfattande t.ex. av Antonio Negri och Michael Hardt. För ett par veckor sedan gav det svenska förlaget Atlas ut en bok med titeln Skitliv – Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad, och i Ivor Southwoods bok om livet som snuttjobbare, Prekaritet 2.0 (Tankekraft Förlag, 2011), synas verkligheten bakom slagorden om flexibilitet och individualism.

– Prekaritet beskriver situationen för många olika grupper i samhället. Själv är jag inte intresserad endast av konstfältet och konstarbetarna, men det är den verklighet jag känner bäst och därför väljer jag att utgå från det.

Tillfälliga projekt och korta gigs är typiska för kulturfältet vilket, i likhet med andra korttidsanställningar, innebär utsatthet:

– Den situation som t.ex. invandrare, vikarier och kulturarbetare befinner sig i handlar inte alltid om att inte ha tillgång till resurser, utan snarare om att inte veta eller kunna planera när man kommer att ha det. Jag är intresserad av hur erfarenheterna av instabilitet syns på andra plan än de rent monetära – emotionellt, psykologiskt och socialt. Och vidare: hur psykiskt illamående, depressioner och utbrändhet är kopplade till strukturer i samhället. Det finns en spänningspunkt i bristen på social trygghet – svårigheten att vara något annat än frisk i prekariteten.

Detta är något som Triisberg arbetar med nu i form av ett utställningsprojekt som kommer att gå under namnet Get Well Soon! Fokus ligger på kropp och förmåga, hälsa, affekt och vård i relation till osäkra arbets- och levnadsförhållanden.

– När skiljelinjen mellan liv och arbete blir alltmer otydlig blir det väsentligt att fråga: har själva livet förvandlats till en plats i produktionen, och skulle det vara möjligt att också förvandla det till en plats för motstånd? Jag vill undersöka hur dessa erfarenheter kan och har radikaliserats och politiserats genom konsten, med historiskt dokumenterande verk och arbeten som berör dessa frågor i ett nu-perspektiv.

Icke-mätbart arbete

Den essäsamling som Judith Butler skrev utgående från USA:s svar på 11 september bär titeln Precarious Life: the powers of mourning and violence, (Osäkra liv. Sörjandets och våldets makt, Tankekraft förlag, 2011). Begreppet prekaritet verkar expandera i Butlers tappning – hon resonerar kring mänsklig och kroppslig sårbarhet i relation till föreställningen om Den Andre, och om hur politiska ställningstaganden alltid också är etiska. Triisberg menar att vårdarbetet är viktigt i ett politiskt perspektiv om det sårbara livet, och att vårdyrket har en viktig historia att berätta.

– Omsorgsarbete har traditionellt varit ett kvinnogöra, icke-mätbart och därför ofta oavlönat. Ett jobb som man inte kan strejka från utan att till och med riskera liv.

– Vid särskilda historiska tidpunkter har vårdyrket även kopplats till frågan om allianser: när de första fallen av aids uppdagades i USA blev sköterskorna för HIV-positiva homosexuella män ofta kvinnor ur feminist- och gayrörelsen, då det ännu rådde stor rädsla kring sjukdomen.

Triisberg ser också paralleller mellan vårdarbete och konstarbete som två sårbara områden, och hittade kopplingar mellan de två arbetsfälten när hon skickade ut ett e-postmeddelande till konstarbetare i Helsingfors. Hon efterfrågade erfarenheter av deras konstnärliga arbete kring vård och omsorg. De svar hon fick var från konstnärer som själva arbetade på sjukhus, vårdhem eller som personliga assistenter.

– Att göra socialt arbete eller vårdarbete tror jag kan vara en etisk lösning för många som inte kan livnära sig på sin konst. I Tyskland ses vårdyrket som ett typiskt vänsterjobb.

Prekariteten som allians

Triisberg menar alltså att det finns likheter mellan de feministiska rörelserna, queerrörelsen och organiseringsmodeller inom vårdarbetet när det gäller att skapa solidaritet och hitta gemensamma metoder att jobba utifrån.

– Till exempel handlar diskussionen om prekaritet, i likhet med begreppet queer när det lanserades, också om att skapa allianser. Båda gångerna har det rört sig om specifika sociala rörelser där begrepp måste befästas för att kunna bli användbara redskap. Relationen mellan pejorativ och positiv är viktig i båda fallen – man vill inte se sig som ett sårbart, svagt subjekt, om man inte lyckas göra sårbarheten till något användbart.

Triisberg ser frågan om en grundinkomst eller medborgarlön som en möjlig väg ur osäkerheten.

– En grundinkomst skulle inte beröva någon möjligheterna att arbeta, utan tvärtom kunna möjliggöra olika sorters arbete med en bastrygghet som grund. De flesta skulle ändå inte nöja sig med den levnadsnivå som en basinkomst ger, så den skulle inte betyda stora förändringar strukturmässigt. Men den viktiga frågan är inte om man ska ha grundinkomst eller inte, utan hur detta system ser ut. I värsta fall kan ett sådant system användas för att urholka välfärdssystemet ännu mer.

Triisberg påminner även om att behoven och förutsättningarna skiljer sig mellan länder.

– Det verkar som om den här diskussionen är på god väg i Finland. Den skulle t.ex. inte vara möjlig i Tyskland. Kanske representerar jag en utomståendes optimism, men om jag skulle bo här skulle jag engagera mig mycket mera i den här frågan.

Tiina Pitkäjärvi

1 kommentar

soins karite 13 januari, 2013 - 02:57

Bonjour! Jai annexé ton site internet à mes favoris :
p

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.