Vissa regissörer tycks föräras högsta betyg per automatik – Michael Haneke är en av dem. Slentrianen ger honom guldpalmer och guldbaggar, ty hans skicklighet och allvarliga ärende förefaller oantastligt. Men vad är Amour, Hanekes senaste film, egentligen? En stroke drabbar kvinnan i det äldre pianolärarparet, deras kärlek och hela deras tillvaro tänjs till det yttersta. De isolerar sig i sin lägenhet och inväntar slutet i sin mest borgerliga vardaglighet. Amour är en behjärtansvärd berättelse från ett sällan upplyst utsnitt av den mänskliga resan, en stilla färd in i åldrandets glömska, den stumma döden som sker före utslocknandet. Det är ömsint, intimt och vackert. Klanderfria aktörer i Emmanuelle Riva och Jean-Louis Trintignant. Skickligt iscensatt, alltsammans sedvanligt professionellt genomfört av Haneke. Men kompetens borde väl ses som en självklarhet?

Viktigare är om filmen i fråga drabbar känslocentrat, lyckas förmedla en brinnande fackla in i åskådarens kropp. Ruskar om och livar upp själva existensen. Kanske gör Amour det hos en och annan, även om någon sådan atmosfär inte fanns i salongen när jag såg den. Och inte heller har omdömen om filmen förmedlat något omvälvande, utan snarare ”bravo”, ”mästerverk”, ”Oscarvinnare” och andra tomt ekande ord. Men allvarligt talat, varför göra konst av detta slag om den inte omvälver, förhöjer våra liv, ger verkligheten en extra dimension?

Några av Hanekes tidigare filmer – Den sjunde kontinenten (som Amour är en däst och borgerlig variant av), 71 fragment, och Pianisten – är störande och ibland stötande skapelser som gör just det ovannämnda, omvälver. Men med nyinspelningen av Funny Games, Det vita bandet och Amour har slentrian inträtt hos Haneke. Han är ofarlig, det han skapar är förutsägbart, i både händelse- och idémässig mening, och vad värst är, konventionellt. Har man anammat konventionen, låt vara den man själv har trampat upp, har man anammat det enkla – och då skapar man foglig konst. Konst som fogar sig blir även tråkig, dum, och i värsta fall farlig. Nu är ju exemplen på detta oöverstigligt många i filmvärlden och att nämna Michael Haneke kan kännas kontraproduktiv i sammanhanget. Men likväl måste det nämnas.

Bela Tarr är en nutida filmregissör som stryker mothårs. Hans sätt att iscensätta tid, att ta sig bortom berättelsens tyranni i The Turin Horse är säkert inte för alla, fast man kunde säga att det borde vara det. Aleksandr Sokurov är en filmkonstnär som anstränger sig för att skapa nytt i alla filmer han gör, hans senaste Faust sjuder av livslust och upptäckarglädje. Det visuella uttrycket i dessa filmer är egensinnigt och speglar kongenialt sina undertexter, dessa filmer strävar efter att föda den konstnärliga bilden om igen, vill öppna ögonen på åskådaren som för första gången.

Se där Michael Haneke, två nutida filmare med känsla och aptit för att skapa nytt, som har en vilja att ifrågasätta sig själva, att utmana samhället de tillhör och planeten de lever på.

 

K.A. Andreas Holmström

Amour. Regi och manus: Michael Haneke.
Foto: Darius Khondji. I rollerna: Emmanuelle Riva, Jean-Louis Trintignant, Isabelle Huppert m. fl.

Lämna en kommentar