Det går inte att förneka att kuken är en effektiv bild. I synnerhet inte då det handlar om poesi. När debutanten Petter Sandelin avslutar en dikt i samlingen Istället för grindcore med raderna ”det är kuken/den håller mig kvar på jorden/på den här avsatsen i den här lägenheten i det här livet” så förstår läsaren omedelbart vilken sorts hormonstint vilsen beat-influerad tillvaro han syftar på. Kuken talar så att säga sitt tydliga språk. Det var ju inte utan orsak som författaren Bosse Hellsten inledde sin karriär med att deklarera att han ville vara kuken i det finlandssvenska kulturlivet.
Men kuken har ett problem. Den är övertydlig och representerar så mycket attityd att attityden nästan försvinner, och de flesta överger (som Hellsten) så småningom bilden för något lite mer svårdefinierat som vi – om vi prompt vill hålla oss i samma område, alltså – i brist på bättre kan kalla perineum. Att leva upp till övertydliga bilder kan vara effektivt, men det är väldigt svårt.
Petter Sandelins titel hänvisar, också uttalat, till den svenska estradpoeten Daniel Boyacioglus debutsamling Istället för hiphop, vilket föder en förväntning som inte riktigt infrias. Boyacioglu levererade verkligen ett skönt flöde som minner om hiphop-musik, men hos Sandelin uteblir till stora delar det furiösa ös som titelns grindcore föder förväntningar på. En långdikt i tolv käftsmällande delar är det stora undantaget. Här regerar versaler, tydlig affektion och de tidskrävande mellanrummen mellan orden har fått kliva åt sidan. Nationaldagen är titeln på en av dikterna:
JAGÄRINTESTOLT
JAGÄRINTESTOLT
JAGÄRINTESTOLT
FÖRKRIGÄRALLTIDKRIG
KRIGÄRALLTIDKRIG
KRIGÄRALLTIDKRIG
Man skulle kunna säga att Petter Sandelins diktjag är kluvet i två disparata delar. Den ena är en lätt överårig slacker som pimplar öl, läser populärfilosofi och dikter och skriver på uråldriga skrivmaskiner för att bläck är så oändligt mycket mer romantiskt än den där intensiva lukten av elektricitet som ibland studsar ut ur en surrande datorfläkt. Den andra är en samhällsengagerad medborgare som studsar mellan djup och desillusionerande förtvivlan och brinnande ilska över all skit som väller in över samhället i form av rasism, rovkapitalism och mer vardaglig småsinthet. Den senare versionen av diktjaget ger helt klart upphov till bättre lyrik, och gissningsvis är tanken att poesin ska binda samman de bägge diktjagen till en och samma. Oftast känns de dock som två oförenliga enheter, men när de väl förenas resulterar det i något bra, som i följande strof om den folkliga resningen i Egypten ur ett skoningslöst uppriktigt tv-soffsperspektiv:
det är en nedsutten soffa
jag sitter
röker
dricker bärs
blöder näsblod
jag sitter
tittar
röcker dricker
bärs
en miljon
blöder
Med sin väldigt direkta politiska dikt kan Petter Sandelin mycket väl hitta en plats i det finlandssvenska litterära landskapet.
Sebastian Johans
Petter Sandelin: Istället för grindcore. Schildts & Söderströms, 2013
