Illustration: Ulla Donner

Hur motiverar man facktillhörlighet för någon som inte ens har en anställning att förhandla utifrån? Rebecka Bohlin skriver om fackets oförmåga att mobilisera människor i otypiska arbetsförhållanden, men också om positiva erfarenheter av uppsökande verksamhet.

Det är facket som kan hjälpa mig att få arbeta heltid, men innan jag får mer jobb har jag inte råd att gå med i facket. Jag har tänkt på det jättemycket, jag vill ju gå med. Jag ska göra det så snart jag har råd att betala över 500 kronor i månaden för fack och a-kassa.

Det säger 35-åriga undersköterskan Sara Negash, sedan ett par år tillbaka inhoppare i den kommunala hemtjänsten i Stockholm, när jag träffar henne i kafferummet på jobbet efter avslutad arbetsdag.

I dag har varit en ”bra” arbetsdag för Sara Negash, inte bara för att hon trots stressen hann tillbaka till klockan fyra, då den betalda arbetsdagen slutar, utan framför allt för att hon schemalagdes på en full arbetsdag, åtta timmar.

Sara Negash vet sällan hur hon ska jobba nästa vecka. Och någon semester i sommartid kan hon inte planera för – då finns ju större utsikter till fler inhopp, vilket hon inte har råd att missa.

Vad hon tjänar på sina inhopp per månad varierar. Det brukar landa på runt motsvarande 8–900 euro, en lön som visar sig vara ganska typisk. Genomsnittslönen för alla de som saknar anställningstrygghet och hoppar in på tillfälliga tjänster i den offentliga sektorn, ligger på motsvarande 1 103 euro per månad – före skatt.

Och att snuttjobba för en arbetsgivare i den offentligt finansierade vården i Sverige innebär ingalunda en snabb biljett till anställningstrygghet i nästa skede. Cirka 30 procent av de visstidsanställda är fortfarande visstidsanställda efter fyra år, visar en sammanställning av fackförbundet Kommunal. Först efter sex år har nio av tio övergått till en tillsvidareanställning.

Att ha ett fast jobb är fortfarande den klart vanligaste anställningsformen på den svenska arbetsmarknaden, men de olika formerna av tidsbegränsade anställningar ökar stadigt. De uppgår nu till närmare femton procent av arbetskraften. Och trenden är tydlig, de blir allt fler. Kommuner och landsting är ett belysande exempel, där har de tillfälliga anställningarna ökat från 25 procent år 2008 till 28 procent 2010.

Det betyder att nästan var tredje anställd inom kommun och landsting i dag delar Sara Negashs situation. För att råda bot på detta behövs den fackföreningsrörelse som Sara Negash inte är medlem i.

Fackföreningarna i Europa har problem – det måste erkännas. Medlemstalen är för låga och utvecklingen med tilltagande flexibilisering och ökande klyftor visar på en alltför stor svaghet.

Att rekrytera Sara Negash som medlem i facket är inte heller helt lätt – och inte bara för att hon inte har ”råd”. De som snuttjobbar på den ”flexibla” arbetsmarknaden tvingas många gånger hoppa mellan olika arbetsgivare, jobba udda tider och i olika branscher.

Vilket förbund ska de bli medlemmar i då? Och hur ska striden föras inom arbetsrättens ramar när de inte ens har en anställning att förhandla utifrån?

Med en arbetsmarknad som blir allt flexiblare, löneklyftor som över hela Europa växer sig allt större och en fackföreningsrörelse som inte förmår mobilisera arbetskraften är bilden minst sagt mörk.

 

Sprickor i muren

Men samtidigt finns det sprickor i den mörka muren, glimtar av motstånd som inger hopp. Det kan handla om motvärn på vissa arbetsplatser men också om en mer svårdefinierad känsla av nytändning i den fackliga rörelsen.

Tittar vi på fackföreningsrörelsen i Sverige i dag jämfört med för tio år sedan märks till exempel en ny inställning. Det finns en större öppenhet för att diskutera kritiska frågeställningar, en smygande insikt om att även facket måste förändras och att dess företrädare inte bara kan sitta på sina kontor, utan måste söka upp potentiella medlemmar.

På det största svenska fackförbudet, det kvinnodominerade Kommunal – som Sara Negash skulle kunna tillhöra – pekade medlemskurvan uppåt 2012, för första gången på många år. Detta beror till stor del på att förbundet satsar aktivt på uppsökande verksamhet, att ute på arbetsplatserna förklara för människor att utan facket sätts lön och arbetsvillkor utifrån arbetsgivarens godtycke.

Samtidigt är det nog för tidigt att dra några långtgående slutsatser av Kommunals framgång.

I Storbritannien visar landets största fackförening Unite däremot en stabilare positiv medlemsutveckling. Där har bland annat initiativet Justice for Cleaners visat att det är möjligt att nå även de som är svårast att organisera – människor som jobbar för usla löner, under udda tider och med tillfälliga kontrakt. Många av dem talar kanske inte heller språket i landet där de jobbar. Denna grupp blir allt större inom servicesektorn, hotell, restauranger och jordbruk. Unite har visat att de går att nå.

Hur har detta varit möjligt? En av dem som sitter inne med svaret är städerskan och fackaktivisten Mary Usma.

Jag träffade Usma första gången i London sommaren 2011, då jag skrev om Justice for Cleaners för reportageboken De Osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass. Då var hon 23 år. Vi träffades flera gånger, både på fackföreningen Unites pampiga huvudkontor på Theobald Road mitt i centrum, och senare också på Unites enklare regionkontor på Green Lanes. Sedan dess har vi hörts på telefon flera gånger.

Fackets framgång i London beror enligt Mary Usma på att organisatörerna rekryterats från olika yrken och språkgrupper. De beger sig ut på arbetsplatser även under udda tider, och har flygblad med information om facket på olika språk.

Metoden är inte ny.

 

Sluta luta sig tillbaka

Justice for Cleaners har medvetet försökt kopiera den amerikanska kampanjen Justice for Janitors, som startade redan 1987.

I tiderna var det ett trendbrott att en traditionell fackförening, SEIU i Los Angeles, lyckades nå ut till och organisera immigrantarbete, även papperslösa. Detta lyckades genom att gå runt på arbetsplatser mitt i natten, besöka fotbollsföreningar och hemortsklubbar, knacka på dörrar, prata om facket och identifiera möjliga ledare. Efter ett tag började SEIU organisera demonstrationer och olika typer av aktioner för att göra de annars osynliga städarna och fastighetsskötarna synliga. På bara några år ökade organisationsgraden i branschen från 20 till 80 procent.

Att de valde att sätta ordet ”justice”, rättvisa, först i kampanjen var ingen tillfällighet. Det handlade om ett medvetet val att bryta upp från en fackföreningsrörelse som i hög grad lutat sig tillbaka och rutinmässigt förhandlat om löner och pensionsavtal, i stället för att föra striden mot sociala orättvisor i samhället på ett bredare plan.

I Storbritannien blev huvudparollen ”rättvis lön”, att den som är sjuk ska ha rätt till sjuklön, samt att alla måste få avtalspension. Och något av det viktigaste i kampanjen har varit att driva kravet på respekt för en grupp arbetare som alltför länge osynliggjorts och förvägrats anständiga villkor.

2005, när kampanjen drog igång, var den brittiska minimilönen 4,85 pund i timmen (motsvarar 5,56 euro). I städbranschen var det få som hade mer än minimilön – och alla kände likadant, att det var en lön som inte gick att leva på.

London räknas till en av världens dyraste städer, bland annat på grund av sina höga boende- och transportkostnader. Därför lanserade facket vad de kallade för ”London living wage”, en minimilön som det ska vara möjligt att leva på.

2005 krävde kampanjen 6,20 pund i timmen (7,15 euro). Samtidigt reserverade facket tolv organisatörer för uppdraget att organisera städare, få dem att bli medlemmar, och sedan utbilda och engagera dem. På en kort tid rekryterades 4 000 nya medlemmar.

Det uppsökande arbetet var inte den enda anledningen till framgången. Facket jobbade dessutom tillsammans med London Citizens, en organisation som har kontakter med kyrkor, moskéer, olika grupper i samhället. Städarna i parlamentet tågade ut i strejk. En annan del i kampanjen var att arrangera jättedemonstrationer, som också lyckades samla närmare en miljon människor på gatorna.

Arbetarna blev synliga och kampanjen lyckades etablera begreppet London living wage.

Sedan dess beräknar stadens borgmästare varje år Londonlönen. I dag är den 8,30 pund (9,53 euro), vilket ska jämföras med den brittiska minimilönen som ligger på 6,80 pund (7,81 euro).

 

Immigranter i städbranschen

Kampanjer som Justice for Cleaners kallas ofta spontana uppror, eftersom de domineras av immigranter, samlar många kvinnor och använder sig även av mindre traditionella metoder. Mary Usma håller med om att det finns ett stort utrymme för spontanitet i och med att kampanjen inte stänger dörren för några strategier. Men i övrigt förklarar hon att organiseringen snarare är metodisk än spontan – och att det är just därför den är framgångsrik.

Visst använder de sociala medier som Facebook och Twitter när det gäller att dra ihop folk till större demonstrationer, men själv är hon inte inblandad i den delen och hon tycker inte heller att den varit avgörande för deras framgång.

– Vi närmar oss människor som är helt okunniga om sina rättigheter och som är väldigt rädda att bli av med jobbet. Många saknar legala papper. Då är det bättre att sätta ett flygblad i handen på dem på deras eget språk och att stå där öga mot öga och prata utifrån den situation de befinner sig i och förklara och vad facket kan åstadkomma. Då förstår människor vikten av organisering! säger hon.

När vi sågs sommaren 2011 hade Unite två av sina organisatörer avsatta för att prioritera städbranschen, i dag är det bara en. Han jobbar tillsammans med Mary som deltar helt oavlönat, varje onsdag, med uppsökande arbete på arbetsplatser där städare finns, på tider de jobbar.

Hon berättar hur det kan gå till:

– Vi står och väntar när folk kommer ut från jobbet, oftast pratar vi på gatan, ibland händer det att vi går till ett kafé i närheten. Vi ser till att ha flygblad på olika språk och att vi själva kan olika språk, för majoriteten är ju från Afrika.

Mary Usma brukar inleda samtalet med att fråga om personen jobbar där och vad hon eller han gör.

– Många skäms över att säga att de städar och drar till med att de är managers. Men när jag berättar att jag själv är städare brukar de vilja prata om sina arbetsvillkor. Då berättar jag om facket, om vikten av respekt, rättvisa och att kämpa tillsammans.

Som facklig aktivist får Mary Usma bussresan betald, plus mat och fika. Annars hade det inte varit möjligt för henne att delta så regelbundet i kampen. När lönen är låg och jobbkontrakten tillfälliga måste man pussla på hög nivå för att över huvud taget överleva.

– Det finns en marknad dit man kan gå klockan fem på morgonen på torsdagar och köpa bra kött till bra pris. Det är sådant man får lära sig. Det handlar om att hitta formerna för att klara sig, förklarar hon.

Mary Usmas berättelse om det ekonomiska pusslandet är inte unik.

I hela Europa växer inkomstskillnaderna och efterfrågan på migrerad arbetskraft stiger.

FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor, ILO, uppskattar att hälften av världens 192 miljoner migranter liksom Mary Usma och Sara Negash har otrygga villkor. Drygt hälften av dem är kvinnor.

 

Nödvändig nytändning

Mary Usma förklarar i en enkel mening vad som driver henne att kämpa inom facket:

– När jag läser om bankernas vinster och direktörernas bonus tänker jag att detta inte är normalt!

Och hon säger att när hon ser hur stort behovet av bättre villkor är bland vänner och kollegor hittar hon styrkan att kämpa vidare.

Mary Usmas resonemang om att de skyhöga vinsterna inte är ”normala” går på tvärs mot den nyliberala analys av ekonomi och arbetsmarknad, som präglar dagens utveckling. Kärnan i det nyliberala tankegodset är ju att om de rika får mest, så kommer det att sippra lite välstånd till de lägst avlönade – så att de trots allt får det bättre än om inte de rika blivit rikare.

Problemet är bara att det inte stämmer.

Storbritannien är, liksom Tyskland och USA, tydliga exempel på detta. Där har tio år av uteblivna reallönelyft betytt att de rikaste dragit ifrån enormt, och ensamstående mammor måste skaffa flera jobb för att klara ekonomin.

En facklig nytändning är nödvändig för att bryta den nyliberala analysens dominans över ekonomins och arbetsmarknadens utveckling. Och Justice for Cleaners erfarenhet visar att en sådan är möjlig.

Strategin har varit att pröva på alla vägar samtidigt. Vad som varit viktigast för att nå resultat vet kanske ingen. Men strategin att kombinera traditionell facklig organisering med samverkan med andra organisationer är ett koncept som tidigare med framgång prövats av flera fackföreningsrörelser i Syd, framför allt i Sydafrika, Brasilien och Sydkorea. Det brukar kallas Social Movement Unionism.

Kanske finns här en ledtråd om vad de fack som backar och tappar kraft bör göra härnäst.

Frågar du Mary Usma vad som är avgörande för facklig framgång, svarar hon att det antagligen är att alla, från städare upp till den högsta ledningen i en facklig organisation, sätter den uppsökande verksamheten först och beger sig ut dit arbetarna finns.

 

Rebecka Bohlin

är frilansjournalist och instruktör i feministiskt självförsvar. Hennes senaste bok De osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass utkom på Atlas 2012. I september utkommer hon (tillsammans med Sara Berg) med boken, Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet, på Ordfront.


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.