I Boston sprängs bomberna mitt på gatan, mitt i folkmassan. Ett fruktansvärt dåd, ett vidrigt dåd. Den typ av dåd som man önskar att människor inte vore kapabla till. Jag ser kaoset på tv, dom skrikande panikslagna människorna. Barn, familjer. Vanliga människor. Oskyldiga människor. Det är sorgligt att se. Så fruktansvärt svårt att förstå den som tillverkat bomberna, som placerat ut dom. Den vidriga bristen på empati som krävs för att man ska kunna göra såhär mot andra människor.
På videofilmerna ser man att samtidigt som det finns människor som springer därifrån så finns det människor som springer mot kaoset, för att hjälpa till. Också i dom vidrigaste stunder finns det glimtar av mänsklig godhet. Här syns bredden av den mänskliga erfarenheten, att vi kan bli både bombmakaren och den som försöker rädda folk från bomberna.
Jag ser Obamas presskonferens. Han uttrycker sin vrede och sin sorg över det som hänt. Han säger att det som hänt är terrorism, att när bomber används för att döda civilpersoner så är det alltid terrorism. Han har rätt, såklart. Oavsett vem, oavsett varför. Det är alltid en terrorhandling.
I samma stund som Obama talar så pågår de olika amerikanska krigen. Drönarattacker mot misstänkta terrorister, bomber som fälls över Amerikas fiender. Som träffar terrorister, fiendesoldater och oskyldiga civilpersoner. Som dödat ungefär 600 civilpersoner, minst 170 av dom barn. Jag hoppas att Obama minns vad han sagt nästa gång han beordrar drönarattacker, hoppas att han förstår vad han gör.
Felix Lindén
