845 Allt är så oklart på det politiska fältet, inte bara för mig utan tydligen ända upp på regeringsnivå, att jag måste påminna mig om vilka vägval vi har – den ena vägen som leder till ökad jämlikhet och den andra som leder till ökad segregering. Om regeringens skattepolitiska linje sägs vara att minska segregering och de ändå väljer skattelösningar som de gör – då är ju linjedeklarationen bara snack och lögn. Alla vi som är emot att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare, som enkelt uttryckt vill att landet sköts så att alla får vad de behöver, varken mer eller mindre, hur ska vi veta vem vi ska rösta på när politikerna talar orwellskt 1984-språk där fred är krig och tvärtom?

Eftersom jag inte förstår vad som pågår och klarspråk angående ekonomisk politik är en bristvara är jag beroende av mediernas granskning av varje politiskt utspel och beslut som görs – ökar eller minskar de jämlikheten? Det finns ju faktiskt de som tydligt och klart deklarerat att de vill ha mindre jämlikhet, som bankiren ”Jag är mot demokrati” och försvarsministern som sa att han visste precis vad han gjorde när han var med och lade fram det skandalösa skatteförslaget. Tack för den tydligheten. Inget ”arbetarnas samlingsparti”-snack längre utan ”partiet för ökad segregering”!

Jag har behov att känna respekt för dem vi låter ha makt över oss. Också för samhällets högdjur som långsamt dränerar samhället samtidigt som de dansar runt högt över mitt huvud. I monarkin är det så tydligt – där kan man säga: Betalar vi kungens apanage vill vi kunna känna respekt för honom. Jag vill kunna respektera dem som har ekonomin och den politiska makten i sin hand i vår republik. Ska de som kan och vill få fortsätta med att på oetiska sätt med hjälp av affärjurister i en handvändning utöka sin ekonomi med summor som en vanlig arbetare inte kan tjäna ihop under ett helt liv? Jag vill kunna respektera dem som stiftar lagarna och jag vill att juristerna, uttolkarna av juridiken, de som är insatta i kryphålsvärlden, i stället för att använda sig av dem, slår larm. Jag vill ha företagare som i stället för att tömma fungerande enheter på pengar och lägga ner dem kan se en utmaning i att hitta etiskt försvarbar verksamhet.

De andra, de som skor sig på vår bekostnad, dem kunde vi sy in. Jag tycker inte att det finns någon plats för dem längre. Läget på jordklotet är alldeles för allvarligt för att man ska orka ha överseende med deras girighet. Ingen behöver mer än två till femtusen per månad för att försörja sig och de sina. Inget jävla kleingeld som bara föder girighet. Den som inte kan redovisa för vartenda cent den har och hur den fått det borde införas bland misstänkta ekonomiska brottslingar. Och den framsynta polissekreteraren som skrev in grannlandets president i polisens register över misstänkta kunde föra in alla som förtjänar mer än hundratusen per år där också! Till att börja med.

Jag säger – Respect man!

 

Anna Simberg