Det industriella fisket med gigantiska drivnät dödar inte bara tusentals valar och sköldpaddor helt i onödan, utan möjliggör också överfisket av till exempel blåfenad tonfisk. Till skillnad från flera andra marina miljöorganisationer vill The Black Fish och dess grundare Wietse van der Werf fokusera på fisken, vars roll i ekosystemet är helt central, och på Medelhavet.
– Orsaken till att vi valde Medelhavet är den utrotningshotade blåfenade tonfiskens situation och användningen av olagliga drivnät, förklarar miljöaktivisten Wietse van der Werf, en av grundarna till miljöorganisationen The Black Fish, när Ny Tid träffar honom i Amsterdam.
The Black Fish är en ganska ny organisation som arbetar för att bevara den marina mångfalden. Organisationen är veterligen den enda i världen som fokuserar enbart på fiske.
Själv fick Wietse van der Werf upp ögonen för haven år 2007. Han beslutade sig för att gå med i den amerikanska organisationen Sea Shepherd, som blivit känd genom sin reality show på tv och för sin användning av konfrontativ direkt aktion mot olaglig valfångst. Van der Werf arbetade några år med Sea Shepherd i Antarktis för att efter detta fortsätta arbetet tillsammans med andra européer på hemmaplan. Också i Europa finns tillräckligt att göra. The Black Fish (TBF) grundades 2010 i Amsterdam.
– EU har med bidragspengar, alltså skattepengar, skapat den mest mekaniserade och teknologiskt avancerade fiskeflottan i hela världen. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet investerade EU mycket pengar i fiskeflottan för att fånga blåfenad tonfisk och på några år har man nästan utrotat den helt, berättar van der Werf.
TBF valde att rikta in sig på fisket i Medelhavet, eftersom det är en hotspot när det gäller biodiversitet. Medelhavet är också en sorts fälla geografiskt sett, förklarar van der Werf. Gibraltar sund är smalt och hundratals kilometer nät läggs ut i havet. 21 stater gränsar till Medelhavet, vilket innebär att fisketrycket är hårt.
– De marina djuren har inte en chans. Det är fortfarande lagligt att fånga blåfenad tonfisk, men den är dyr att köpa. Främst säljs fisken på exklusiva restauranger. Den är mycket hotad.
Drivnät
Korruptionen i Europa är också en av orsakerna till varför man valt att arbeta här, enligt van der Werf. Han berättar att det finns en hel del fiskelagar och regler till pappers, men att dessa inte efterföljs.
– EU har gett 200 miljoner euro i stöd till Italien för att kontrollera fartygen och för att stoppa användningen av drivnät. Dessa pengar används dock oftast till att köpa större nät. Själva systemet är korrupt och en liten grupp människor tjänar givetvis miljontals euro på detta.
Förutom den blåfenade tonfisken koncentrerar TBF sin uppmärksamhet på just drivnäten, som enligt de marina miljöorganisationerna Oceana och MarViva används illegalt för att fånga blåfenad tonfisk. Dessa nät kan vara mellan 15-40 kilometer långa och sträcka sig från ytan upp till 40 meter ner i djupet, även om de i Medelhavet är kortare. I början av 90-talet förbjöd FN användningen av drivnät medan EU förbjöd dem i Medelhavet år 2002. Förutom de arter som näten är ämnade för fastnar också stora mängder andra djur som rör sig i de övre vattenskikten. Det handlar om olika sorters valar, delfiner, sjöfåglar, sköldpaddor, hajar, svärdfiskar och tonfiskar. Flera av dessa arter är beroende av att kunna komma upp till ytan för att andas, och om de fastnar i näten går de en säker död till mötes.
– Drivnäten kallas också för ”dödens gardiner”. Uppskattningsvis 10 000 olika valar dör varje år i sådana nät i Medelhavet. Det är mer än alla valar och delfiner som dödas genom jakt i hela världen per år.
– Och nu pratar vi bara om drivnät, men fisk och valar fastnar också på så kallade långrevar och andra sorters nät över hela världen. Många organisationer fokuserar på illegal valfångst, men problemen med drivnäten är mer omfattande. Att rädda valar kommer inte att rädda havet. Om man istället fokuserar på tonfisk, svärdfisk eller krill, som alla har en mer sammankopplad roll i ekosystemet, så har man en större chans att göra nytta.
Människor tycks dock känna en starkare samhörighet med valar, än med fiskar, konstaterar van der Werf.
Mat för mink och gris
Krill, eller lysräkor, är en sorts djurplankton och utgör en viktig föda för olika valar, fiskar och fåglar kring Antarktis och anses vara en av de centrala arterna längst ner i näringskedjan. TBF förklarar och vill uppmärksamma ekosystemens viktiga betydelse. De beskriver också konsumtion av fisk som problematisk.
– Vi konsumerar för mycket fisk. Den största delen fisk äts inte heller direkt av människan, utan blir grismat. Andra storkonsumenter är höns, hundar och katter. Fisk används också i ekologisk odling som organisk gödsel. Men 30 procent av all fisk som fiskas är så kallad skräpfisk och kastas överbord direkt. En del fisk blir till minkmat.
TBF är en av några enstaka marina miljöorganisationer. Van der Werf gissar att organisationerna är så få eftersom havet är en främmande miljö för det flesta människor. Och för att göra något åt dess miljöproblem krävs resurser och kunskap.
– Traditionellt sett så går mycket pengar inom marina miljöorganisationer till vetenskaplig forskning, så det blir rätt lite kvar för aktivism. En stor utmaning för TBF är att försöka föra kampanjer för att få ett brett stöd. Till exempel Greenpeace gör ett gott arbete, men vi vill skapa en organisation som arbetar enbart med fiske i Europa. Oceana är en annan bra organisation, men de fokuserar främst på forskning och policy-arbete. De gör ett utmärkt arbete och har förstås också fokuserat på drivnät och blåfenad tonfisk. Vi får mycket kunskap av dem, men hoppas kunna ta saken ett steg vidare.
Sju heltidsvolontärer
Officiellt grundades TBF för snart tre år sedan. Sea Shepherd drev en kampanj i Medelhavet och efter det blev van der Werf kvar i Europa tillsammans med flera andra.
– Vi ansåg att det då bara fanns två alternativ som existerande organisationer erbjöd den som ville göra något för haven: att betala pengar eller att bli heltidsaktivist. Detta är begränsande. Vi ville göra mer än bara vara en organisation. Därför har vi delat upp verksamheten i organisationen TBF och gemenskapen eller folkrörelsen TBF.
Organisationen TBF är en strukturerad hierarkisk organisation, och kan därmed erbjuda den sorts konkreta verksamhet som bidragsgivare vill se. Pengar behövs både för att upprätthålla organisationen och för att köpa till exempel båtar. TBF har sju heltidsvolontärer som alla bor i samma hus. Alla får mat och ett rum där.
– Vi finns förutom i Nederländerna också i Sverige, Tyskland och i Storbritannien. Allt som allt är vi några hundra personer som är involverade. Vi välkomnar alla sorters människor, och hittar en plats för allt slags kunnande. En del skolar om sig för att bli maskinister eller timmermän. Vi har även blivit kontaktade av tidigare sjöbevakare eller kaptener på större fartyg. De vet vad som pågår på haven.
Direkta aktioner
TBF använder sig av olika metoder i sitt arbete. Van der Werf berättar att det finns alltför lite kunskap om fiskeindustrin. En viktig del av arbetet är därför forskningsarbete. TBF letar reda på information om företag och deras fiskemetoder och exponerar dem. Man har arrangerat demonstrationer och man har tagit ärenden till domstol. Som en sista utväg använder TBF sig även av direkta aktioner, delvis på samma sätt som Sea Shepherd.
– Jag tror att människor ofta tar till direkta aktioner för att stoppa något när alla andra möjligheter uteslutits. När vi använder oss av direkt aktion mot illegalt fiske så får vi ofta stort stöd från många olika håll i samhället. Vi vill ha många olika verktyg att arbeta med.
Direkt aktion kan definieras på många olika sätt. Van der Werf förklarar det som att fysiskt konfrontera något, eller att ställa sig i vägen för något, och på så sätt skapa politiskt tryck.
Delfiner
Under sina tre första år har TBF varit aktivt. Och inledningsvis var det faktiskt inte fiskar som stod i fokus, utan delfiner. Man hade frågat sig på vilket sätt människor kommer i kontakt med olika djur från haven och därefter deltagit i en kampanj för att stänga ett delfinarium i tyska Münster, där TBF samarbetade med lokala organisationer. Efter tre veckor av dagliga demonstrationer valde delfinariet att stänga.
Därefter ville TBF belysa problemet med att hålla delfiner i fångenskap ur en annan synvinkel. Man åkte till den japanska fiskebyn Taiji, där det årligen fångas och dödas cirka 2 000 delfiner. Japans totala kvot är 20 000 delfiner. En del av dessa delfiner blir mat, men de större individerna flygs till delfinarier i olika delar av världen. Situationen i Taiji har även uppmärksammats i den Oscarbelönade dokumentären The Cove och var därför känd sedan tidigare för en större publik.
– Vi hade dykare på plats som bevakade stället under ett par veckors tid. Vid ett tillfälle fanns det över tio delfiner i bassängen. En stormig natt lämnade vakterna hamnen och då passade dykarna på. De släppte ut tio delfiner i havet. Där var detta den rätta taktiken. Vi fick en hel del internationell uppmärksamhet på grund av denna aktion, och tusentals personer började följa oss i sociala medier.
Efter det förde TBF en kampanj för en späckhuggare som strandat på den holländska kusten. Ett delfinarium i Nederländerna tog in henne för att rehabilitera och släppa henne, men ville sedan sälja henne till en annan park. Detta var olagligt och TBF förde ärendet till rätten, där en domare för första gången stoppade exporten av en val, berättar van der Werf. Sedan dess har TBF bytt fokus till fiske.
Intressekonflikt
Van der Werf är under hela intervjun noga med att understryka att TBF inte vill kritisera någon. När jag frågar varför får jag veta att det nog finns organisationer som TBF anser problematiska, till exempel den välkända Världsnaturfonden (WWF) och Marine Stewardship Council (MSC) som arbetar för hållbart fiske.
– Vi kritiserar ingen om de inte gör något som skadar bevarandet av miljön. WWF och MSC förespråkar hållbar konsumtion av mat från haven. Där drar vi gränsen. Eftersom överfiske är ett stort problem så borde konsumtionen av fisk upphöra eller begränsas. Vi borde peka ut zoner där man inte får fiska och vi måste konfrontera illegala praktiker.
Van der Werf påpekar dessutom att MSC grundades 1996 av WWF och Unilever, en av världens största livsmedelsproducenten.
– Alla lösningar som MSC erbjuder sker i samarbete med industrin, som i första hand skapat de problem som man försöker åtgärda. Också WWF skapades av människor som fanns inom industrin. Där finns en intressekonflikt.
”Inget alternativ till kött”
Enligt Van der Werf innebär detta att dessa organisationer inte nödvändigtvis är intresserade av att ändra vanor och attityder, utan mer av tekniska lösningar. Ett exempel är mat som är certifierad av MSC.
– Man ger certifikatet till en viss sorts fiske, på ett visst område och för en viss sorts fisk. Den antarktiska krillen har fått detta hållbarhetsmärke. Alla som arbetar med bevarande av marina miljöer vet att krillen är en vital del av ekosystemet där. Därför simmar valar dit för att äta och det är oroande att det finns industriellt fiske i det området. Människor som handlar i supermarketar ser hållbarhetsstämpeln och tror att det är frågan om bra fisk eller skaldjur. På grund av detta certifieringssystem har fisk under de senaste 5-10 åren blivit ett sorts grönt alternativ till kött. Medan vi försöker informera om problemen i haven leder förespråkandet av hållbar fisk till att människor fortsätter att konsumera utan att ställa frågor. Detta står givetvis i kontrast till det vi gör.
TBF har med andra ord åtagit sig en massiv uppgift. De vill betrakta ekosystemen i sin helhet men fokuserar på specifika problem. De vill inte bli definierade som en klassisk ideell organisation, utan vill skapa en rörelse där en mångfald av människor känner sig välkomna, oberoende av kön eller etnicitet, till exempel.
Det är en stor utmaning. Van der Werf är trots det positivt inställd till framtiden.
– Trots att tiderna just nu är svåra har det aldrig varit enklare att göra något, att få finansiering eller att samla människor bakom sig. De kommande 30-40 åren kommer vi att se stora förändringar. Jag är hoppfull. Och om något så tror jag att vi behöver hopp.
Freja Högback
