Etikettarkiv: Fiske

Fina fisken

Den finländska fiskindustrin befinner sig i ett brytningsskede. Nya innovationer kan ge inhemska företagare ett försprång i branschen samt avsevärt minska på fiskodlingens miljöeffekter. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.

Fiskodling har varit en av de snabbast växande industrierna inom Skärgårdlivsmedelsbranschen från och med 90-talet. I Östersjöområdet har man inte lyckats svara på efterfrågan tillräckligt snabbt, vilket fått som följd att upp till 85 procent av fisken på finländarnas matbord är importerad. I fjol importerades kring 112 miljoner kilo fisk och fiskprodukter.

I medeltal åt finländaren tio kilo utländsk och fyra kilo inhemsk fisk år 2014. Finländarnas favoritfisk är regnbågsforellen som odlas främst i Skärgårdshavet och den åländska skärgården. Den inhemska fiskproduktionens puls har sakta men säkert stigit och nya innovationer i form av förbättrade odlingsbassänger samt lokalt producerad föda ger både ett försprång på marknaden och minskad belastning på Östersjön.

Den ökade miljömedvetenheten har lett till betydande förändringar i den inhemska fiskodlingen. I våras inledde regeringen ett pilotprojekt där företagare, forskare och myndigheter undersöker nya styrmetoder för att gynna miljön. Exempelvis kan det bli lättare att få miljötillstånd för fiskodlingar där man tillämpar hållbara metoder. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.

Det blå guldet vaskas fram

Vattenodling är världens snabbast växande primärproduktionsform och fiskodlingen har redan överskridit produktionsvolymerna för nötkött. Finlands regering har uttryckt sin tilltro till att blå bioekonomi, alltså vinstbringande ekologiskt hållbar affärsverksamhet i hav och insjöar, kan bli en av de stora tillväxtbranscherna som ger Finland lyft på världsmarknaden. Blå bioekonomi och exportering av ”finländsk vattenkompetens” finns bland regeringens omtalade spetsprojekt.

Det står klart att inga inhemska naturresurser eller kunskaper ska lämnas outnyttjade. Finland har tekniskt kunnande på hög nivå och bra internationellt anseende, säger Timo Halonen vid Jord- och skogsbruksministeriet i en intervju för Svenska Yle i juni. Blå bioekonomi kan ge stora ekonomiska vinster samt fungera som ett dragplåster för fisketurism, menar Halonen. Han önskar att även konsumenter tänker efter och styr mot en ekologiskt hållbar riktning.

Som verksamhetsledare för Österbottens fiskarförbund har Guy Svanbäck synpunkter på fisket: ”Jord- och skogsbruksministeriet har alltför länge talat bara om skogen”, säger han till Yle. Svanbäck nämner att fiskens olika beståndsdelar kan användas mångsidigt inom industrin och förespråkar miljömedvetenhet inom fiskbranschen.

Östersjön har mycket att ge industrin. Exempelvis kunde alger förädlas till biobränsle, möjligtvis även giftiga blågröna alger. Det handlar än så länge om spekulationer inom bioteknologin men sektorn utvecklas snabbt med Island och Norge i spetsen.

Projektet Nordisk vägkarta för blå bioekonomi har vuxit fram i år under Finlands ordförandeskap i Nordiska rådet. Även den nationella myndighetsverksamheten har gått het kring blå bioekonomi. Som bäst håller Jord- och skogsbruksministeriet i trådarna för en nationell färdplan för den nya nischen som utarbetas av Naturresursinstitutet Luke och Finlands miljöcentral. Livsmedelssäkerhetsverket Evira bidrar till utvecklingen genom forskning om fisksjukdomar.

Foderrevolution medför miljönytta

Fiskodling i Östersjöområdet har varit en av de bidragande faktorerna till övergödningen. Odlingen av regnbågsforell lär ända till början av 2000-talet ha belastat Östersjön i lika hög grad som uppfödning av nötkreatur och svin. Förändringen började med att blickarna riktades mot den största belastningsfaktorn – fodret. Fiskmjöl har länge importerats från Sydamerika, Island och Danmark. Men transporten utgör endast en liten del av fodrets miljöpåverkan, det är främst då näringsämnen som inte härstammar från Östersjön blir en del av kretsloppet som den totala mängden näring i havet ökar.

För några år sedan diskuterades det ivrigt både inom industrin och i medierna om möjligheten att ersätta det importerade fodret med lokalt producerat. Det skulle vara det snabbaste sättet att minska forellodlingens belastande verkan på miljön, hette det bland forskare och experter. Trots att optimeringen av fodrets mängd och kvalitet skett långsamt har Finlands miljöcentral uppskattat att fosfor- och kvävebelastning orsakad av forellodling har minskat betydligt sedan 1980-talet.

Medvetna konsumenter samt medborgar- och naturskyddsorganisationer har haft en roll i förändringen genom att ställa krav om striktare miljövillkor i fiskodling, anser Patrik Karell som är specialforskare inom ekologi och hållbar naturresursförvaltning vid yrkeshögskolan Novia i Ekenäs.

Genom att börja utnyttja Östersjöfisk i fodret skapar man en cirkulär ekonomi för näringsämnen. Det så kallade reduktionsfisket går ut på att fånga ”skräpfisk”, som strömming också ibland räknas till, och ge den som foder åt odlad fisk. I längden minskar den totala mängden fosfor och kväve i Östersjön då de näringsämnen som anrikats i strömmingen avlägsnas från havet. Man beräknar att kvävebelastningen skulle minska med kring en femtedel och fosforutsläppen med över 90 procent om fiskodlingsindustrin övergick till så kallat Östersjöfoder.

I nuläget kunde en betydligt större del av strömmingsfångsten utnyttjas inom livsmedelsindustrin och vidareförädlas. Mångsidiga produktionsmöjligheter och teknologi finns. Ägarna till Kasnäs fiskfabrik har förberett sig på den kommande efterfrågan genom att börja förädla skräpfisk till foder.

– Investeringen i den nya fabriken Salmonfarm och användningen av Östersjöfoder har betydande regionalekonomiska konsekvenser och ger nya hållbara tillväxtmöjligheter för hela den inhemska fiskerinäringen. På samma gång förbättras handelsbalansen och självförsörjningsgraden ifråga om fisk och protein, sade jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen i ett utlåtande till Luke i juni.

Gemensamt ansvar för havsmiljön

Plask! Marinbiologen Tobias Tamelander kastar en räfsa i strandvattnet intill Tvärminne zoologiska station. Den triangelformade havskrattan drar med sig sjögräs och tång. Om en stund ska vi studera fångsten på närmare håll.

Tamelander forskar i samverkan mellan akvatiska växter och djur. Fiskodlingens påverkan på vattenkvaliteten är främst lokal eller högst regional, berättar han.

– Som odlingsmiljö skiljer sig Östersjön från till exempel de norska vattnen i fråga om salthalt och vattnets cirkulation. Östersjön är ett innanhav vars vatten byts ut mycket långsammare än i öppna hav, men tack vare kontakten till Nordsjön och Atlanten sker det en viss omblandning. I Åbolands skärgård och Åland har det förekommit syrebrist på bottnen samt slammiga bottnar, vilket skadar de arter som den naturligt förekommande fisken livnär sig på. Övergödning och syrebrist leder till minskad artrikedom och hela näringskedjor kan förändras då en art drabbas av en förödande förändring i sin levnadsmiljö.

– Östersjön har ett dåligt rykte, men det finns fortfarande kvar miljöer med välmående ekologi och många otroligt vackra arter. Havet  påverkas starkt av människan, som borde ta vara på den fina havsmiljön, säger Tamelander.

Ekologisk evolution

Tätt befolkade områden kring Östersjön är de mest belastande för havsmiljön eftersom både produktionen av mat och utsläppen är större än på landsbygden.

– Avrinningen från åkrar bidrar till eutrofieringen men kunde åtgärdas genom att hålla kvar växtlighet som tar upp näringsämnen året om, säger Patrik Karell.

Utsläppen från industri och avlopp begränsas numera rätt strikt inom EU-området, men inget land runt Östersjön höll på med någon vattenrening av betydelse förrän problemen med övergödning blev uppenbara under 1960- och 70-talen.

– De tyska älvarna samt utsläppen från danskt jordbruk är idag de hvudsakliga orsakerna till eutrofieringsproblemen i de södra delarna av Östersjön, menar Tamelander.

De västligare länderna kring Östersjön var tidigare ute med vattenrening och reglering av jordbruket än till exempel Polen och Ryssland, men på senare tid har man tagit itu med problemen även i öst. Enligt Finlands miljöcentral har avloppsreningsverken som togs i bruk för tre år sedan i St Petersburg lett till att övergödningen har minskat i den östra delen av Finska viken.

I det stora hela har fiskodlingen en väldigt liten inverkan på Östersjöns ekosystem – enligt några år gamla uträkningar rör det sig kring en halv procent inom hela Östersjöområdet och två procent i finländska vatten. Siffrorna kommer sannolikt att minska ytterligare då det nya Östersjöfodret slår igenom på bred front.

Både Tamelander och Karell nämner att fiskodlingen håller på att flytta upp på land. Denna ”evolution” minskar ytterligare på övergödningen av hav då inlandsbassängerna bildar ett slutet kretslopp för näringsämnen. Ur en ekologisk synvinkel ser den blåa bioekonomins och fiskodlingens framtid betydligt ljusare ut än till exempel köttindustrins.

Lilian Tikkanen

Läs också Lilian Tikkanens kommentar “Fiskens pina“.

Dödens gardiner skonar ingen

Det industriella fisket med gigantiska drivnät dödar inte bara tusentals valar och sköldpaddor helt i onödan, utan möjliggör också överfisket av till exempel blåfenad tonfisk. Till skillnad från flera andra marina miljöorganisationer vill The Black Fish och dess grundare Wietse van der Werf fokusera på fisken, vars roll i ekosystemet är helt central, och på Medelhavet.

– Orsaken till att vi valde Medelhavet är den utrotningshotade blåfenade tonfiskens situation och användningen av olagliga drivnät, förklarar miljöaktivisten Wietse van der Werf, en av grundarna till miljöorganisationen The Black Fish, när Ny Tid träffar honom i Amsterdam.

The Black Fish är en ganska ny organisation som arbetar för att bevara den marina mångfalden. Organisationen är veterligen den enda i världen som fokuserar enbart på fiske.

Själv fick Wietse van der Werf upp ögonen för haven år 2007. Han beslutade sig för att gå med i den amerikanska organisationen Sea Shepherd, som blivit känd genom sin reality show på tv och för sin användning av konfrontativ direkt aktion mot olaglig valfångst. Van der Werf arbetade några år med Sea Shepherd i Antarktis för att efter detta fortsätta arbetet tillsammans med andra européer på hemmaplan. Också i Europa finns tillräckligt att göra. The Black Fish (TBF) grundades 2010 i Amsterdam.

– EU har med bidragspengar, alltså skattepengar, skapat den mest mekaniserade och teknologiskt avancerade fiskeflottan i hela världen. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet investerade EU mycket pengar i fiskeflottan för att fånga blåfenad tonfisk och på några år har man nästan utrotat den helt, berättar van der Werf.

TBF valde att rikta in sig på fisket i Medelhavet, eftersom det är en hotspot när det gäller biodiversitet. Medelhavet är också en sorts fälla geografiskt sett, förklarar van der Werf. Gibraltar sund är smalt och hundratals kilometer nät läggs ut i havet. 21 stater gränsar till Medelhavet, vilket innebär att fisketrycket är hårt.

– De marina djuren har inte en chans. Det är fortfarande lagligt att fånga blåfenad tonfisk, men den är dyr att köpa. Främst säljs fisken på exklusiva restauranger. Den är mycket hotad.

Drivnät

Korruptionen i Europa är också en av orsakerna till varför man valt att arbeta här, enligt van der Werf. Han berättar att det finns en hel del fiskelagar och regler till pappers, men att dessa inte efterföljs.

– EU har gett 200 miljoner euro i stöd till Italien för att kontrollera fartygen och för att stoppa användningen av drivnät. Dessa pengar används dock oftast till att köpa större nät. Själva systemet är korrupt och en liten grupp människor tjänar givetvis miljontals euro på detta.

Förutom den blåfenade tonfisken koncentrerar TBF sin uppmärksamhet på just drivnäten, som enligt de marina miljöorganisationerna Oceana och MarViva används illegalt för att fånga blåfenad tonfisk. Dessa nät kan vara mellan 15-40 kilometer långa och sträcka sig från ytan upp till 40 meter ner i djupet, även om de i Medelhavet är kortare. I början av 90-talet förbjöd FN användningen av drivnät medan EU förbjöd dem i Medelhavet år 2002. Förutom de arter som näten är ämnade för fastnar också stora mängder andra djur som rör sig i de övre vattenskikten. Det handlar om olika sorters valar, delfiner, sjöfåglar, sköldpaddor, hajar, svärdfiskar och tonfiskar. Flera av dessa arter är beroende av att kunna komma upp till ytan för att andas, och om de fastnar i näten går de en säker död till mötes.

– Drivnäten kallas också för ”dödens gardiner”. Uppskattningsvis 10 000 olika valar dör varje år i sådana nät i Medelhavet. Det är mer än alla valar och delfiner som dödas genom jakt i hela världen per år.

– Och nu pratar vi bara om drivnät, men fisk och valar fastnar också på så kallade långrevar och andra sorters nät över hela världen. Många organisationer fokuserar på illegal valfångst, men problemen med drivnäten är mer omfattande. Att rädda valar kommer inte att rädda havet. Om man istället fokuserar på tonfisk, svärdfisk eller krill, som alla har en mer sammankopplad roll i ekosystemet, så har man en större chans att göra nytta.

Människor tycks dock känna en starkare samhörighet med valar, än med fiskar, konstaterar van der Werf.

Mat för mink och gris

Krill, eller lysräkor, är en sorts djurplankton och utgör en viktig föda för olika valar, fiskar och fåglar kring Antarktis och anses vara en av de centrala arterna längst ner i näringskedjan. TBF förklarar och vill uppmärksamma ekosystemens viktiga betydelse. De beskriver också konsumtion av fisk som problematisk.

– Vi konsumerar för mycket fisk. Den största delen fisk äts inte heller direkt av människan, utan blir grismat. Andra storkonsumenter är höns, hundar och katter. Fisk används också i ekologisk odling som organisk gödsel. Men 30 procent av all fisk som fiskas är så kallad skräpfisk och kastas överbord direkt. En del fisk blir till minkmat.

TBF är en av några enstaka marina miljöorganisationer. Van der Werf gissar att organisationerna är så få eftersom havet är en främmande miljö för det flesta människor. Och för att göra något åt dess miljöproblem krävs resurser och kunskap.

– Traditionellt sett så går mycket pengar inom marina miljöorganisationer till vetenskaplig forskning, så det blir rätt lite kvar för aktivism. En stor utmaning för TBF är att försöka föra kampanjer för att få ett brett stöd. Till exempel Greenpeace gör ett gott arbete, men vi vill skapa en organisation som arbetar enbart med fiske i Europa. Oceana är en annan bra organisation, men de fokuserar främst på forskning och policy-arbete. De gör ett utmärkt arbete och har förstås också fokuserat på drivnät och blåfenad tonfisk. Vi får mycket kunskap av dem, men hoppas kunna ta saken ett steg vidare.

Sju heltidsvolontärer

Officiellt grundades TBF för snart tre år sedan. Sea Shepherd drev en kampanj i Medelhavet och efter det blev van der Werf kvar i Europa tillsammans med flera andra.

– Vi ansåg att det då bara fanns två alternativ som existerande organisationer erbjöd den som ville göra något för haven: att betala pengar eller att bli heltidsaktivist. Detta är begränsande. Vi ville göra mer än bara vara en organisation. Därför har vi delat upp verksamheten i organisationen TBF och gemenskapen eller folkrörelsen TBF.

Organisationen TBF är en strukturerad hierarkisk organisation, och kan därmed erbjuda den sorts konkreta verksamhet som bidragsgivare vill se. Pengar behövs både för att upprätthålla organisationen och för att köpa till exempel båtar. TBF har sju heltidsvolontärer som alla bor i samma hus. Alla får mat och ett rum där.

– Vi finns förutom i Nederländerna också i Sverige, Tyskland och i Storbritannien. Allt som allt är vi några hundra personer som är involverade. Vi välkomnar alla sorters människor, och hittar en plats för allt slags kunnande. En del skolar om sig för att bli maskinister eller timmermän. Vi har även blivit kontaktade av tidigare sjöbevakare eller kaptener på större fartyg. De vet vad som pågår på haven.

Direkta aktioner

TBF använder sig av olika metoder i sitt arbete. Van der Werf berättar att det finns alltför lite kunskap om fiskeindustrin. En viktig del av arbetet är därför forskningsarbete. TBF letar reda på information om företag och deras fiskemetoder och exponerar dem. Man har arrangerat demonstrationer och man har tagit ärenden till domstol. Som en sista utväg använder TBF sig även av direkta aktioner, delvis på samma sätt som Sea Shepherd.

– Jag tror att människor ofta tar till direkta aktioner för att stoppa något när alla andra möjligheter uteslutits. När vi använder oss av direkt aktion mot illegalt fiske så får vi ofta stort stöd från många olika håll i samhället. Vi vill ha många olika verktyg att arbeta med.

Direkt aktion kan definieras på många olika sätt. Van der Werf förklarar det som att fysiskt konfrontera något, eller att ställa sig i vägen för något, och på så sätt skapa politiskt tryck.

Delfiner

Under sina tre första år har TBF varit aktivt. Och inledningsvis var det faktiskt inte fiskar som stod i fokus, utan delfiner. Man hade frågat sig på vilket sätt människor kommer i kontakt med olika djur från haven och därefter deltagit i en kampanj för att stänga ett delfinarium i tyska Münster, där TBF samarbetade med lokala organisationer. Efter tre veckor av dagliga demonstrationer valde delfinariet att stänga.

Därefter ville TBF belysa problemet med att hålla delfiner i fångenskap ur en annan synvinkel. Man åkte till den japanska fiskebyn Taiji, där det årligen fångas och dödas cirka 2 000 delfiner. Japans totala kvot är 20 000 delfiner. En del av dessa delfiner blir mat, men de större individerna flygs till delfinarier i olika delar av världen. Situationen i Taiji har även uppmärksammats i den Oscarbelönade dokumentären The Cove och var därför känd sedan tidigare för en större publik.

– Vi hade dykare på plats som bevakade stället under ett par veckors tid. Vid ett tillfälle fanns det över tio delfiner i bassängen. En stormig natt lämnade vakterna hamnen och då passade dykarna på. De släppte ut tio delfiner i havet. Där var detta den rätta taktiken. Vi fick en hel del internationell uppmärksamhet på grund av denna aktion, och tusentals personer började följa oss i sociala medier.

Efter det förde TBF en kampanj för en späckhuggare som strandat på den holländska kusten. Ett delfinarium i Nederländerna tog in henne för att rehabilitera och släppa henne, men ville sedan sälja henne till en annan park. Detta var olagligt och TBF förde ärendet till rätten, där en domare för första gången stoppade exporten av en val, berättar van der Werf. Sedan dess har TBF bytt fokus till fiske.

Intressekonflikt

Van der Werf är under hela intervjun noga med att understryka att TBF inte vill kritisera någon. När jag frågar varför får jag veta att det nog finns organisationer som TBF anser problematiska, till exempel den välkända Världsnaturfonden (WWF) och Marine Stewardship Council (MSC) som arbetar för hållbart fiske.

– Vi kritiserar ingen om de inte gör något som skadar bevarandet av miljön. WWF och MSC förespråkar hållbar konsumtion av mat från haven. Där drar vi gränsen. Eftersom överfiske är ett stort problem så borde konsumtionen av fisk upphöra eller begränsas. Vi borde peka ut zoner där man inte får fiska och vi måste konfrontera illegala praktiker.

Van der Werf påpekar dessutom att MSC grundades 1996  av WWF och Unilever, en av världens största livsmedelsproducenten.

– Alla lösningar som MSC erbjuder sker i samarbete med industrin, som i första hand skapat de problem som man försöker åtgärda. Också WWF skapades av människor som fanns inom industrin. Där finns en intressekonflikt.

”Inget alternativ till kött”

Enligt Van der Werf innebär detta att dessa organisationer inte nödvändigtvis är intresserade av att ändra vanor och attityder, utan mer av tekniska lösningar. Ett exempel är mat som är certifierad av MSC.

– Man ger certifikatet till en viss sorts fiske, på ett visst område och för en viss sorts fisk. Den antarktiska krillen har fått detta hållbarhetsmärke. Alla som arbetar med bevarande av marina miljöer vet att krillen är en vital del av ekosystemet där. Därför simmar valar dit för att äta och det är oroande att det finns industriellt fiske i det området. Människor som handlar i supermarketar ser hållbarhetsstämpeln och tror att det är frågan om bra fisk eller skaldjur. På grund av detta certifieringssystem har fisk under de senaste 5-10 åren blivit ett sorts grönt alternativ till kött. Medan vi försöker informera om problemen i haven leder förespråkandet av hållbar fisk till att människor fortsätter att konsumera utan att ställa frågor. Detta står givetvis i kontrast till det vi gör.

TBF har med andra ord åtagit sig en massiv uppgift. De vill betrakta ekosystemen i sin helhet men fokuserar på specifika problem. De vill inte bli definierade som en klassisk ideell organisation, utan vill skapa en rörelse där en mångfald av människor känner sig välkomna, oberoende av kön eller etnicitet, till exempel.

Det är en stor utmaning. Van der Werf är trots det positivt inställd till framtiden.

– Trots att tiderna just nu är svåra har det aldrig varit enklare att göra något, att få finansiering eller att samla människor bakom sig. De kommande 30-40 åren kommer vi att se stora förändringar. Jag är hoppfull. Och om något så tror jag att vi behöver hopp.

Freja Högback

Brev från Tenala

Skall det nya året bli gott eller dåligt

Denna typ av “lokalbrev” var ett återkommande inslag i Ny Tid under tidningens första decennier. För det mesta skrevs de av någon talför och skriftbegåvad lokal DFFF-aktiv som rekryterats som “lokalreporter” på orten, och signerades för det mesta med pseudonym eller initialer, vilket gör att de är svåra att identifiera i dag, utan att gräva djupt i arkivmaterialet. Den långvariga chefredaktören Mikael Romberg identifierade en stor del av personerna bakom pseudonymerna i sin översikt över Ny Tids 30-åriga historia år 1973. Ibland tog de här breven formen av korta, dagboksaktiga översikter över hållna möten och auktioner, ibland skrevs de i mer raljerande och kåserande stil, som denna. Under en tid då både transportförbindelser och kommunikationsmedel var betydligt långsammare och färre än i dag, fungerade de här breven ofta som de enda informations- och kontaktkanalerna mellan de olika arbetar- och vänsterföreningarna i Svenskfinland, och hade således en klar funktion, även om texterna i sig inte alltid var av högsta informationsvärde. Artikeln digitaliserad 27.6.2017. 

Skall år 1957 bli ett gott eller dåligt år? Den frågan har säkert mången ställt sig såhär vid årsskiftet. I varje land, där kapitalisterna är de styrande, blir svaret alltid detsamma. Ty kapitalisternas nyårshälsning till arbetarklassen lyder alltid såhär: Exploatering, hänsynslös utsugning och hänsynslöst utnyttjande av arbetarklassen på alla områden, för att de själva skall kunna behålla sin ställning, makten och rikedomen. Arbetarklassens nyårshälsning borde nu mer än någonsin ljuda för enighet: förenen eder! Genom de arbetandes enighet eller oenighet avgörs frågan om året blir gott eller dåligt.

Den orättvisa, som tar sig uttryck i höjda priser, höjda skatter, mindre löner genom en konstlad arbetslöshet, är en del av de vapen kapitalisterna använder sig av för att uppnå sina mål. Hur underligt det än låter, finns det ingen lag som säger att det skall vara så, utan det är folkets egen sak, det är folkets enighet som avhör om året blir gott.

*

Härifrån Tenala flyr många undan arbetslösheten genom att fara till Sverge, men alla kan ju inte göra detta och alla vill inte heller göra det. De som blir kvar hoppas och väntar att tiderna skall förändras. Tiderna förändras fortgående, men till det sämre, om vi inte håller fast vid de rättigheter arbetarklassen tillkämpat sig. Den enda möjligheten att behålla sina rättigheter och vinna nya, är att göra som kapitalisterna — organisera och förena sig.

Hur ofta får vi inte höra att vi har en alltför hög levnadsstandard. Arbetarklassen lär med ett ord leva i överflöd. Varför strömmar då inte t.ex. svenskar, danskar och norrmän hit på arbetsförtjänst, då vår levnadsstandard är så hög? Den frågan undviker herrarna att besvara. Räknas de arbetslösa som herrar och de höga skatterna och förhöjda priserna som måttstock på den höga levnadsstandarden, stämmer nog påståendet.

Under det utgångna året hade vi här i Tenala närmare ett hundra flera utflyttade än inflyttade personer, varav många var svergefarande, men kanske de ledsnade på allt det stora överflödet, ho vet.

*

Annars går livet här sin gilla gång. Enformigheten avlöses då och då av någon tvångsauktion, där småbrukarna mister sitt lösöre, som utpressas för skatterester.

Fiskarbefolkningen åter lever i överflöd, men blott på minnen av forna fångster. Men det är väl också att ha hög levnadsstandard.

Då jag som rekryt hamnade in i finska armen begrep jag inte varför vi skulle hålla bröstet ut och rumpan in, men nu förstår jag det. Vi var nämligen det året skattefria. Ty ju mera skatterna tynger folkets axlar neråt, desto mer stiger den kroppsdelen uppåt som vi rekryter skulle hålla in. Därav kan man också dra en annan slutsats. Det bidrar till att förklara varför så många arbetare inte bryr sig om krigspränikorna — de har huvudbry med var de skall hänga dem.

Ja, så var det med den saken. Men för att övergå till något roligare, eller mera glädjande, kan vi ju nämna litet om vår folkdemokratiska förening. Här i fastarbyavdelningen skall vi börja det nya året med att hålla årsmöte och julfest på samma dag. Det blir lördagen den 12. 1. kl. 19 hos E. Bredenberg på Ovanmalm. Alla är hjärtligt välkomna, men en liten sak att hålla på minnet är att varje deltagare är vänlig och tar med sig en liten julklapp plus ett gott humör, fast det sistnämnda brukar man annars få gratis på festen. Vi har blivit lovade riktigt ”kiva” filmer, och våra medlemmar i syjuntan är ju kända för att kunna laga gott kaffe och goda bullar, och det kan ju var-och-en sedan övertyga sig om. Men en skild hälsning skulle jag gärna ändå sända kamraterna i Trollshovda. Ni som är fiskare, kom med på festen. Ni får alldeles gratis ett minne till att leva av.

S N

P. S. Fick i sista minuten meddelande om att riksdagsman Gösta Rosenberg håller festtalet på julfesten.

Vad hörs från Hangö?…

”Hangö, Hangö, sol och sommarfröjd” … låter det i visan om staden på udden. Det har dock varit lite sparsamt med sol denna sommar som nu sjunger på sista versen, men i stället har regnet och stormarna tvättat och piskat vår halvö. Sommargästande pinuppor har rynkat på näsan åt vädrets makter, det har varit svårt att kokettera i minimal baddräkt på plagerna, kölden har mången gång svidit i skinnet och regnet har haft fräckheten att skölja bort det mesta av krigsmålningen. De arma karlkräken har inte nappat lika bra på kroken som tidigare vackra somrar och mången bedagad ungmö, frånskild, änka, fru som kommit hit för att uppleva DET STORA ÄVENTYRET, eller åtminstone kärlekens brittsommar, har mestadels fatt återvända med en enda tröst: bättre lycka nästa gång, d.v.s. nästa sommar.

Fiskarenas åsikt

Men inte enbart de kärlekskranka av de båda könen, ”parkbergsfolket”, som de här kallas, är missnöjda med sommaren. Också de talrika fiskarena, både yrkes-, husbehovs-. och sportfiskarena, är jävliga, ty icke heller de, har rosat marknaden. På norra sidan av udden har fisken lyst med sin frånvaro och på södra sidan där fisken ofta ”gått till” som fiskaren säger, har man visserligen ena dygnet fått god fångst, men tyvärr det andra inte annat än sli och havstång, populärt kallade moska och höyter. Över sistnämnda ”fångst” har fiskarena svurit ve och förbannelse. Nota bene, om det varit fråga om husbehovs- och sportfiskare. Yrkesfiskarena däremot tar alla prövningar med upphöjt lugn. De är vana vid att alla dagar inte är ”bakudagar” som man säger här på udden. Arg är man dock också på yrkesfiskarhåll över att vassbuken i år är inte enbart liten i växten utan dessutom mager. Gäddfiskarna vågar vi knappast tala om, de är gröna som gäddan själv – av ilska – över uteblivna napp på t.o.m. sista skriket i svirvelspöbranschen. ”Humbug är det” sa en svirvelspöfiskare åt undertecknad häromdagen, “i katalogen stod att detta spö och detta gäddrag är världens bästa, som garanterar god fångst och vad har jag fått, jo, det förbannade höytret har alltid fastnat på kroken, men inte gäddan”. Fortsättningen på den besvikna gäddfiskarens kommentarer är det kanske bäst att inte citera, någon finkänslig eller skuggrädd mänska kunde ta illa opp att vi återger hur folk ofta brukar ”grova ord”.

Men inte alla

är arga över regnet. Nere i den s.k. Kråkstan, senare omdöpt till Hangö Norra, gnuggar potatisodlarna förnöjt sina händer. Äntligen en god potatisskörd i sanden. I rena rama havssanden. Undret brukar ske sådär en gång på tio eller femti år. Men optimist som vi är, gläds vi varje gång odlaren är nöjd. Klagomålen tar vi med jämnmod. Ty också den har en mission att fylla. Tänk bara om alla mänskor vore nöjda med ”sin lott”, då skulle världen gå bakåt. Nej klaga bör man, annars dör man – för att travestera litet på en känd sats. Därför tycker vi också hemskt bra om missnöjda människor. De för oftast världen framåt. Missnöjet har t.ex. gett oss åtta timmars arbetsdag i ställer för 14-16 som våra föräldrar hade. Alltså, levet missnöjet och leve tillfredsställelsen över inhöstade framgångar, de kompletterar varann, inget tvivel om den saken.

En släng av sleven

skall också skyttarna och fågellivet ha. Här har auktoriteter titt och ofta i vår tidningspress poängterat att man inte bör gynna uppkomsten av en för talrik skrakstam. Och vad ser vi? Jo, alltfler skrakholkar på öarna, holmarna, skären och grunden i Hangövattnen. Om det sker i avsikt att ägga fåglarna har de vår välsignelse, men sker det i avsikt att öka skrakstammen inlägger vi härmed vår skarpaste protest. Tyvärr, efter att ha samspråkat med en medlem av Hangö sjöfågelskytteförening, fick vi den uppfattningen att vår protest är inte bara fullt befogad utan dessutom en hjärtslitande vädjan för gäddbeståndet. För varje född och omhuldad skrakunge sätter vi ett minuskonto på tusentals gäddyngel. Vad hjälper här gäddodling när man samtidigt med berått mod när och omhuldar gäddödaren nr 1, en glupande ulv som i ett enda mål förtär sådär cirka 15-18 gäddyngel! Stig upp och svara ni skyldiga, ni gäddstammens utrotare, ni blåögda dyrkare av ett rikt skrakfågelliv på bekostnad av vår skärgårds fiskstolthet, gäddan! Ifall någon vågar brumma något till svar, hänvisar jag vederbörande till en fiskeauktoritet, Curt Segerstråhle. Där skall höras ord och inga visor, liksom här.

Annars högaktar alla kännare sjöfågelskytteföreningens beslut att inte inleda skyttet förrän senaste lördagen 1 september. De elva dagar andkullarna fick på sig att växa till, var mycket behövliga. Sommaren som inte riktigt infann sig inverkade menligt på både antalet och tillväxten i andkullarna. Fara värt är att de inte ens efter 11 dygns respittid hann ta sig ordentligt för att inte falla offer för formlig utrotning. Samma sak gäller de i år mycket fåtaliga kullarna. Skona dem så mycket det i allmänhet obarmhärtiga skyttehjärtat förmår. Gör skyttarna det, finns hopp om bättre kullar och bättre n jaktlycka följande år.

Vad mer om Hangö

Jo, nu både kan och ser invånarna i vår stad klart, hur rätt folkdemokraterna hade, då de gick i spetsen för massaddressen om stadens industrialisering. De över tusen namnen på adressen ledde till, trots högerborgarnas energiska motstånd med tidningen Hangö i spetsen, att vi fick många nya industrier till orten. Arbetstillgången blev god, det kan ingen bestrida, inte ens högerborgarna med Lundmark i spetsen vågar söka förneka faktum, men därmed är inte allan rättfärdighet fylld. Nu gäller det, med de goda förutsättningar som förefinns, att höja lönenivån. Den är på vissa arbetsplatser mer än lovligt låg. Tänk nu bara t.ex. på firman Kudeneule. Den firman fick nästan gratis en jättestor jordareal i Stormärsan för sin fabrik. Den firman lovade runt och höll tunt. Svältlöner betalar den och inte bygger den heller arbetarbostäder enligt utfästelse. En kilometers strandremsa tog firman från stadens invånare, körde bort småfarkostägarna från Märsviken och lade upp ett taggtrådsliknande stängsel över sitt 40-hektarområde, spärrade vägar och stigar ned till stranden som hangöborna generation efter generation upptrampat och med god rätt använt. Allt detta har lett till, att firman Kudeneule inte ses med blida ögon av de s.k. infödingarna på udden.

Hyvon kudeneules fabrik i Hangö. Foto: Martti Jokinen/CC.

Firmans anseende steg inte heller under generalstrejken som den enligt inskränkta arbetsgivarregler försökte nonchalera. Men vi hangöbor lärde firman att veta hut. Den fick lov att iaktta strejkreglerna och 12 mark mer i timmen fick den betala åt sin mestadels importerade kvinnliga arbetskraft.

Men den hårdnackade arbetsgivaren måste tydligen erfara mer förrän saken står klar för inkräktaren på folkvägarna. Hangöborna tog industrier hit för att ortsborna skall beredas arbete och få skälig lön. Med äktfinskhet, arbetskraftsimport och underbetalning skärs inga lagrar hos redligt folk. Det bör firman Kudeneule komma ihåg.

Det magasinliknande ruckel firman inköpte och rappade, ”möblerade” och skodde sig på, har inte stämt hangöborna mildare. Först kördes de tidigare hyresgästerna bort från Sonckens barack, sedan efter putsningen hyrdes den ut till firmans kvinnliga arbetskraft mot en hyra som knappast står i proportion till ”bekvämligheterna”. Detta allt på firman Kudeneules konto.

Litet gladare om jag få be,

sa fotografen. Och det skall vi bli. Vi tänker nämligen på det förestående stadsfullmäktigevalet. Folkdemokraterna har varit aktivt verksamma och minst dussinet kandidater har vi ställt opp. Det betyder, att om vi får alla valda, har vi majoritet i det kommande styret för staden. Kommer vi så långt, skulle detta betyda allt för stadens fortsatta utveckling. Och i den andan skall vi verka. Tidningen Hangö som var en dålig profet för Hitler, skall säkerligen ånyo få orätt i sina profetior, som framkallat både skratt och medömkan hos läsarna. ”Hangöjoplet” har nämligen ånyo inför valet låtit sin visdom flöda och spått att folkdemokraterna inte skall gå framåt. Tänk så tokigt man kan spå om man är oredig i knoppen. Folkdemokraterna går, som alla vet, alltid framåt, visar vägen åt folket. Men stalinkulten då, sa skojarn? Jo, vi klarar den saken och så säger vi som bromarvbon att följ vår linje: vi har nog klarat stalinkulten, men inga tecken har synts hos högerborgarna med Lundmark och tidningen Hangö och stans övriga societet, att de skulle ha klarat Hitlerkulten. Och ändå det 11 år sen den potentaten dog en död, värdig hans ”liv”.

Till slut

kan vi konstatera att den av privatföretagarna si förkättrade staten klarat sig galant i den allsmäktiga konkurrensen mot bussägarna. Strax efter kriget tog det 6 timmar an via Hyvinge nå Hfors. Nu kommer man till rikets huvudstad i motorvagn på järnvägen på 2 timmar 20 minuter. Med buss tar det dryga timmen längre tid. Och så säger vi för denna gång, farväl till härnäst, vi träffas åter.

Uddbo

Fotnot: Denna typ av “ortsrapporter” fyllde upp stora delar av Ny Tid på 1950-talet, och fungerade som informationskanaler och sammanbindande länkar mellan arbetarrörelsens och DFFF:s avdelningar på olika håll i Svenskfinland. Ibland var lokalrapporterna bara tio meningar långa – men i andra fall, som detta, svällde de ut. Innehållsmässigt var de av varierande standard och aktualitet. Vissa skribenter höll sig strikt till det politiska läget, medan andra, som Uddbo i denna text, gärna broderade ut med det senaste byaskvallret och funderingar kring den nya modellen på svirvelspön. Enligt den då ännu relativt vanliga kutymen, skrev många 1956 under pseudonym, även om de flesta antagligen visste vem “Uddbo” var, åtminstone i Hangö. Däremot har artikelns digitaliserare inte lyckats luska ut skribentens identitet. Vi vet att Arvo Asplund skrev många rapporter från Hangö, men han använde vanligtvis andra pseudonymer.
Fabriken som nämns i texten är alltså klädtillverkaren Kudeneule, som gjorde trikåer, strumpor och underkläder av märket Hyvon (“Hyvon yllä ja hyv’on olla”). Kudeneule anställde som bäst 550 personer i Hangö, och var 1961 Nordens största tillverkare av bomullsunderkläder. Företaget gick i konkurs 1975.
“Högerborgaren Lundmark”, det vill säga SFP:s avdelningsordförande i Hangö, dr. K.J. Lundmark, verkar har varit något av en nagel i ögat för de finlandssvenska DFFF:arna, eftersom han dyker upp i flertalet artiklar från perioden. Artikeln digitaliserad 15.6.2917. 

Vi besöker notfiskare i Bromarv

Till stapelvaran i Ny Tid på 1950-talet hörde besök på diverse arbetsplatser och samtal med arbetare i olika yrken. Under 1955 var framför allt fiskenäringen i fokus i tidningen, och en av anhalterna under året var Bromarv i Västnyland. Ingress och digitalisering: 30.5.2017.

Vinterfisket under isen har äntligen kommit i gång på allvar också så pass sydväst som i Bromarf. Det gäller både not-, sköt- och krokfiske. Denna gång skall vi dock lämna krokfisket under isen mest åsido och ägna främsta uppmärksamheten åt not- och skötfisket. På lördagen besökte vi ett fiskeläge vid gränsen mellan Vättlax och Pavda byar i Bromarv. Vi kom en timme före skymningsdags och hoppades – trots att vi sålunda var litet sent framme på ort och ställe – att vi dock skulle lyckats fånga några glimtar av Vättlax notlags sista notvarp för dagen. Det hann vi tyvärr inte, ty ”notgubbarna” hade beslutat att just den dagen dra ett varp mindre än andra dagar. Och varför. Jo, vi hade dumt nog meddelat vår ankomst. Dessutom hade vi lovat visa film och hålla möte samt diskutera.

Vi trädde in i fiskarstugan vid havsbandet och blev hjärtligt emottagna av kanske självaste ”notkungen”. Det vet man inte med absolut säkerhet, ty alltefterhand som notfiskarena infann sig, kunde man med fog anta att de allesamman var kapabla att föra ledarspiran på isen. På deras sakkunskap kunde man nämligen inte tvivla, efter det vi samtalat med dem.

Jasså, tidningsmurvel, du vill veta hur det är med fisket, läste vi i fiskarenas blickar, då vi gjorde en första antydan om att vårt ärende inte blott och hart var att visa ”levande bilder”, som det hette i filmens barndom. Jo, det var verkligen skada att du inte förstod att komna i tid i dag för att få vara med ute på isen. Kanske du då inte vore så blek om nosen av innesittandet vid skrivmaskinen. Se på oss, vi är lika brunbrända av vintervindens frostiga smekning som någonsin solbadare på en sommarhet sandplage menade fiskarena.

— Hur har det varit med fisket nu i vinter var vår första sonderande fråga.

Ja, menar du sköt- och notfisket, så kan vi ge besked. Krokfiske ids vi åtminstone inte befatta oss med just nu. Gäddan är inte lättfångad här i grannskapet vintertid, den tar vi med flytrev på hösten och sensommaren. Skötfiske har vi bedrivit under isen, men tänker sluta med det. Vi anser oss inte skyldiga att föda de talrika sälar som tycks tro att skötarna är uppsamlingscentraler för deras matbehov. Sälplågan har varit svår här i flera år och tilltar hela tiden. Sälarna tycks ha tagit intryck av kapitalisterna, de gör allt för att leva parasitliv på arbetandes bekostnad. Och en sjutusans färdighet utvecklar de när det gäller att skinna oss. Förr kunde det inträffa att någon säl råkade fastna i garnen och fick plikta med livet, men nu är det annat. De jäklarna har lärt sig plocka strömmingen bort från skötarna så att endast i ”bästa” fall strömmingshuvudena finns kvar. Men vi är inte trakterade av dylikt skoj, ty vi vill också leva och måste ha mat. Därför blir vi nog snart tvungna att lösa jaktkort och likt österbottningarna ge oss ut på sälskytte. Alla skadedjur och parasiter i vilken skepnad de än må uppträda, i havet, på land och i luften måste effektivt bekämpas och tillintetgöras, det är fiskarena helt eniga om.

— Nå än notfisket då, vad säjer ni om det?

— Ja, vi har här i Vättlax nya notlag inte tillsvidare hunnit med mer än några dagars notdragning. Fångsten har inte varit dålig, sådär 400-450 kilo per dag. Bättre fångster har också gjorts. Padva-laget har haft rekordfångst på över 1 000 kilo en dag. Dessutom finns här i Bromarv två notlag till, det ena i Skata och det andra, liksom vårt lag i Vättlax. De har också haft någorlunda goda fångster.

— Hur många man och hästar har ni i varje notlag?

— Tio man och två hästar.

— Hur  är det med strömmingspriset och avsättningen?

— Priset har åtminstone tillsvidare varit bättre än i fjol. Vi har sålt fångsten i parti åt uppköpare för 70 mark kilot mot att vi senaste vinter fick endast 25-40 mark. Och någon svårighet med avsättningen har vi inte heller haft, då det nu en tid rått brist på fisk. Men man vet aldrig hur morgondagen gestaltar sig, varken med fångsten, avsättningen eller priset. Såsom det nu är ”ordnat” för fiskarena, är allt närmast ett lotteri: ibland vinst, oftast nit.

— Har ni gemensam not och delar ni inkomsten lika?

— Jo, det har vi här i Vättlax nya notlag och var och en får sin lika del. Hästarnas ägare får vanlig karldagspeng för dem.

— Är det mycket besvärligt och tungt att dra vinternot?

— Ja, det beror först och främst på väderleksförhållandena. Om det är mycket snö på isen och sträng kyla, parad med iskall blåst, är säkert annat arbete lättare och behagligare, det kan vi försäkra. Det är nog ett arbete där det alltid gäller, att ta hårt i och inga veklingar torde göra sig besvär, säger fiskarena småleende.

— Vilket fiske är mer givande, vinter- eller sommarfiske?

— De är nog lika nyckfulla bådadera. Stundom är fångsten god, oberoende av årstiden, och ofta blir man utan, likaså oberoende av om det är sommar eller vinter, vår eller höst.

— Har ni försökt er på laxfiske till havs?

— Nej, inte dess vidare. Några har försökt, men nödgats ge upp. Vi är inte rustade för detta slag av havsfiske. Det fordrar goda, specialutrustade båtar, som kräver kapitalinsats — och pengar har vi inte. Staten kunde ju förstås hjälpa, men någon sådan hjälp har vi inte ens sett röken av oaktat alla borgerliga ”fiskarvänners” försäkringar och ömma omsorger i tal för oss under valkampanjerna. Annars finns nog intresse för havslaxfiske men vi har, som sagt, av ekonomiska orsaker varit tvungna att ställa detta slag av fiske på framtiden.

— Har ni här i Bromarv följt med ”sista skriket” i fråga om fiskargarn d. v. s. av nylon?

— Jaja, det du bita dej i nacken på att vi har. Förresten lönar det sig just inte att fiska med annat nätgarn. Men priset för nät och skötar av nylon år högt uppskruvat. Och stor skillnad är det på kvaliteten och olika fabrikat då detta slag av garn framställs av olika ämnen i skilda länder. Norrmännen framställer nylon främst av fiskavfall och deras garn har vunnit mer förtroende än andra länders här hos oss, kanske främst beroende av att det lämpar sig bäst för våra vattens salthalt och vårt klimat. Vi har hunnit konstatera att från Amerika, England, Tyskland och Frankrike importerade nät och skötar av nylon fort frätes sönder i våra vatten, vad det nu sedan kan bero på.

Vi tackar för vad fiskarena haft att säja och frågar inte mer denna gång, ty det är tid på att de får gå hem och krypa till kojs. Imorgon skall de åter ut på notisen, en hård arbetsdag i genomträngande vinterköld väntar dem.

Vi önskar fiskarena god fiskelycka, en fras som de tydligen uppskattar till ”fulla värdet”, ty de ler glatt som ville de säga: fiskelycka måste vi med erfarenhet och teknik pröva oss fram till med egen kraft. Men tack i alla fall för välmeningen.

Till avsked säger de: Tack för att ni kom, det var en intressant pratstund i vardagens övrigt grå enahanda. Måtte folkdemokraterna i riksdagen vinna gehör för sina goda förslag till fiskarbefolkningens väl.

Allan Asplund